Lindrig utvecklingsstörning

Oliver har återigen kommit över sitt egna psykologutlåtande. Den låg öppet i handväskan i bilen och när han såg sitt namn på så blev han så klart nyfiken. Han har försökt att läsa den en gång tidigare men slutade redan på andra raden då det var för mycket termer. Den här gången sitter han med häftet i handen när jag kommer tillbaka till bilen och när jag sätter mig i framsätet frågar -mamma, vad betyder "Oliver uppnår inte målen"? Och jag försöker förklara så gått det går, det som han redan vet, att han har lite svårare att lära sig och inte behöver läsa lika mycket som sina klasskompisar. Jag råkade visst nämna särskolan också och då undrade han förstås vad det betydde. Jag hasplade ur mig något, inte spec genomtänkt och ganska luddigt svar och bad att få tillbaka pappren. Han ska precis ge mig det när han säger "-nej förresten, vänta! Det var en sak till jag undrade över" och så börjar han bläddra och mumla för sig själv "nej, inte här... nej... här.,..eller..." Medans han håller på och letar så hinner jag tänka massor. Tänk om han frågar vad utvecklingsstörning betyder? Vad ska jag svara då? Jag har ju inte tänkt igenom det alls... och håller 

andan tills jag hör från baksätet "-Nu hittade jag det! Vad betyder Specialpedagog". Jag andas ut och förklarar samtidigt som jag tar häftet från honom och blåser faran över.

Hans frågor har dock gett mig en tankeställare: NÄR ska man berätta, VAD ska man berätta och HUR ska man berätta? Jag har alltid tänkt att man får ta det allt eftersom. När hans frågor kommer så ska jag vara helt uppriktig och svara så gott det går, men tänk om de aldrig kommer? Tänk om han aldrig ställer de direkta frågorna? Ska man inte berätta då? Och hur mycket behöver han veta? Han är ju inte dum, (trots lågt IQ), han förstår ju att han är annorlunda och han har ju frågat om våra besök hos doktorn t ex. 

Han vet ju att han har svårt för vissa grejer i skolan och läser annan läroplan, men när i livet ska man berätta om hans diagnos? Någon gång måste det ju komma fram, men när och hur?

Jag läste någonstans att när de börjar utreda barn som går ut med ofullständiga betyg i högstadiet så kommer det allt som oftast fram diagnoser som satts redan i lågstadiet men som föräldrar valt att ignorera för att de skäms. För att "lindrig utvecklingsstörning" är en pinsam diagnos och ingenting som syns på barnet. Istället låter de sina barn gå genom hela skoltiden med massa besvikelser som följd och med en känsla av att vara misslyckad. Vilka är dessa föräldrar?  Hur kan man överhuvudtaget låta en sådan här diagnos rinna mellan fingrarna? Alla vill väl sina barns bästa? Vi har fått mycket hjälp med Oliver redan innan diagnos, men vi har rätt till så mycket mera med en diagnos. Vårdbidrag, försäkringspengar (om man har rätt försäkring vilket inte vi hade) rätt till kontaktpersoner, kontaktfamilj, ledsagarservice, korttidsboende mm mm. Allt för att våra barn och familj ska få en så bra uppväxt som möjligt. Det finns ett stort skyddsnät runt Oliver nu, dels vårat egna med familj och vänner men även från samhällets sida. Ett som inte hade varit självklart utan hans diagnos. Han kommer få all hjälp han behöver, hela livet igenom och inte enbart nu. 

Hur kul kan det vara för dessa barn som sopats under mattan att få tillbaka prov efter prov och få IG på alla., att aldrig få känna sig tillräcklig? Hemskt, och på gränsen till misshandel kan jag tycka.

Jag ska berätta för Oliver och hans diagnos, men kommer berätta lite i taget för att han till slut ska ha alla bitarna och själva benämningen på diagnosen inte blir så stor. 

Ser Oliver framför mig när jag berättar, hans intensiva blick över de 

tjocka glasögon, ryckandes på axlarna och glatt säger "jaha! då vet jag det!" 

Lätt som en plätt

Att ha ett barn med Olivers diagnos är spännande. Det syns inte utanpå vilket är bra i de flesta fall men midre bra i andra. Ett barn som sitter i rullstol ser man ju tydligt vad som är fel, och som man inte frågar om hen ska med ut på en löprunda. Men ett barn som har Olivers problematik är inte lätt för andra att förstå utan kan istället upplevas som annorlunda och lite udda. 

Det mest spännande i kråksången är ju att inte ens jag kan förstå hur han tänker där bakom de tjocka glasögonen av märket lego. Hans pliriga, kluriga, isblå ögon som tittar tillbaka på mig med klar blick och som det nuförtiden lyser om kan jag inte läsa av hur mycket jag än försöker. När jag tror att jag klurat ut svaret så gör eller säger han någonting helt annat än förväntat och jag får börja om att klura. 

Sedan Oliver fått sin diagnos så har ju våra förväntningar och krav på Oliver sjunkit betydligt. Vi är glada för allt han presterar och betraktar numera, lätt bakåtlutade,  hans liv med mer glädje och hopp än oro. Det kommer alltid finnas hjälp och stöd för honom genom alla skeeden av hans liv. Calle oroar sig lite över att Oliver kanske inte får något jobb, men han borde nog oroa sig mer för sitt eget, för Oliver kommer få jobb, men kommer han?

Oliver älskar att läsa, han läser allt han kommer över (igår tom hans egna psykologutlåtande...men det var för svår svenska tack och lov så det gav han upp och lade tillbaka den i högen han rotat i). 

Han läser snabbt och slarvar lite med orden men jag tycker inte det gör så mycket så länge han läser. Mattias säger att han läser som jag. Han har nämligen fått för sig att jag bara läser varannan rad bara för att jag läser böcker snabbare än honom... Kan ju bero på att han fortfarande ljudar sig igenom de långa orden, så det så! Sedan att jag bara kommer ihåg halva boken jag läst är en HELT annan sak!

Oliver läser i alla fall massor men ibland undrar man ju om han förstår vad han läser, så jag brukar smyga in lite frågor för att kolla av, och får alltid det snabba svaret "vet inte". Har dock kommit på att det här svaret bara är tecken på lathet. Oliver har nämligen kommit på att om man svarar "vet inte" så serveras man svaret på ett silverfat... ända tills mamma kommer på det. För om man ställer på honom lite så kommer svaret... men det är jobbig att behöva tänka själv tycker han och det sitter långt inne, men det finns där.

  

Igår kom Calle hem jätteglad över att ha nästa alla rätt på ett prov om allemansrätten. Han satte sig vid matbordet och visade stolt upp det. Då säger Oliver "-vi har också pratat om det" så jag tog provet och började fråga Oliver, och döm om min förvåning när han hade nästan lika många rätt som Calle! 

Oliver t om skrattade åt en del frågor där Calle svarat fel....och säger med lysande ögon "mamma, det var ju lätt som en plätt", ja älskade lilla professorn, det var det ju! Och du Oliver, bra att du lärde Calle att man inte får ta med sig fallna träd från skogen. För man vet ju aldrig vad han skulle kunna få för sig.

Calle, Oliver & Noah, bli inte som jag

I takt med att barnen växer så växer även min oro för hur det kommer bli sen. Det finns så mycket att oroa sig för, så mycket som kan hända men jag är mest orolig för hur kontakten med mina barn kommer bli när de flyttar hemifrån. När slutar man tex att pussa på sina barn? Det kommer säkert smygande, ansikten som vänds bort när man tänker pussa, händer som puttar bort mig när kramen blir för lång osv.

Calle är ju snart 13 år och det har ju redan börjat. Jag pussar ju inte på honom på samma sätt som jag överöser Noah med pussar i hela ansiktet. Jag kramar honom när jag kommer åt och rufsar honom i håret, pussarna får jag smyga dit när han inte riktigt märker. Men att pussa honom direkt på munnen...nej det skulle inte gå, det skulle han tyckte vore väldigt konstigt. Det är just det här som gör mig orolig. Att pussa och krama sina barn är ju det mysigaste som finns och snart får jag inte göra det? Inte på samma otvungna sätt som med Noah och Oliver. Att möta dom när de leende kommer springande emot mig när jag hämtar dom efter jobbet, och slänger sig om min hals...snart är det slut och det skrämmer mig mer än ni kan ana. JAG behöver deras kramar, behöver deras armar runt mig och deras blöta pussar över hela ansiktet och deras blå ögon som borrar sig in i mina, men de behöver snart inte mina. 

De kommer snart vara vuxna och klara sig själva, och det är ju det som hela uppväxten och uppfostran går ut på. Att vi på bästa sätt förbereder dom för ett självständigt liv på egna ben, med bra värderingar och en bra, stabil plattform att stå på men varför försvinner de otvungna pussarna?

En annan sak jag funderar över och som rubriken antyder är vad som händer när de flyttat hemifrån?

Kommer de, hemska tanke, bli som jag som på sin höjd ringer mina föräldrar någon gång i veckan? Jag hoppas verkligen inte det, det är ju fruktansvärt! Att bara få höra ifrån dom en ggr i veckan! Tur att Facebook och Instagram finns så man kan följa deras liv där istället om de tillåter, och det är ju faktiskt inte alls säkert. Jag som tycker att en skilsmässa med Mattias vore katastrof för att jag då skulle missa mina barns uppväxt med 26 veckor per år, men det är ju ännu värre att bara få inblick i deras liv 52 ggr per år!!! Så snälla barn, försök att inte ha så mycket att göra, engagerar Er inte i så mycket som jag gör så Ni kan ringa mig flera ggr i veckan. Ni kan ju dela upp det på var tredje dag om det blir för jobbigt. 

Om Ni nu ändå har oturen att bli som jag, skaffar barn som tar tid eller jobb som är krävande så ni ändå bara har tid att ringa era föräldrar en ggr i veckan så är det bäst för Er att ni accepterar oss på facebook och Instagram! Jag vill helst att minst EN av Er skaffar en blogg som ni uppdaterar betydligt oftare än jag gör, så det så! Allra bäst är väl om ni flyttar in i grannhusen, men jag vet...det är kanske lite väl  höga krav även från en mamma... men man kan väl få drömma?

Det här skulle vara perfekt! Så bygger vi bara till ett hus på varje sida! 

Vaddå inte vill? Klart alla vill bo tillsammans! 

Speciellt deras nya tjejer vill säkert bo granne med svärmor!