Får man vara riktigt lycklig?

Vissa dagar när jag känner mig extra glad och tillfreds kan det kännas som livet stannar upp. När jag går här hemma och städar eller när jag stannar för rödljus på vägen hem från jobbet och inte känner någonting annat än lycka. Då kan jag tänka "men är det här livet verkligen mitt? Är den här familjen på riktigt min? och är den här bilen min alldeles egna?". Men i kölvattnet av dessa tankar kommer alltid nästa "tvåstegsraket" för bara sekunder senare tänker jag "Nu kommer det säkert hända någonting hemskt när som helst, för så här glad får man inte vara. Livet får inte vara så enkelt" och så direkt "nej just ja, vi har ju fått Oliver med sin diagnos". Som om all oro och sorg som varit på något sätt väger upp lyckan så den blir mer plusminus noll.  Att vi på något sätt skulle vara skyddade mot all olycka eftersom vi redan drabbats... visst är det knäppt att tänka så? Ändå gör jag det. För att på något sätt rättfärdiga mitt egna lyckorus, som om jag inte är värd att vara lycklig annars.

Tänker man en runda till så kan det ju faktiskt vara så att jag känner mig lycklig tack vare Oliver. Han har gjort att man uppskattar varandra mera, att man inte tar någonting för givet. En detaljrik teckning från Noah på vapen och människor som ligger blödande kan göra mig glad, tänk vad han är duktig att rita gubbar! Oliver målar fortfarande bara streckgubbar... Vardagligt tjafs känns helt oväsentligt, varför gnata på varandra om skitsaker som ändå inte leder någonstans mer än till onödiga friktioner på förhållandet? I vårat fall måste man se hela kartan och inte gnälla på detaljer.

Nu pratar jag om mig och Mattias, barnen kommer inte undan. Herregud vad jag tjatar och skäller på dom stackarna, plocka upp här, kasta där osv osv. men det är ju det som kallas uppfostran.

Vårat förhållande behöver inte massa tjafs för Olivers välmående kan plötsligt ändras, tvångstankar eller ångestattacker kan dyka upp och då behöver vi stå stadigt tillsammans, hela och utan sprickor och småaktigheter i ryggsäcken. Det kan vara nog så påfrestande ändå med barn som har diagnos.
Men jag är lycklig med mitt liv, och tror att jag nog har rätt att vara det trots alla knäppa tankar som säger emot.

 Är den här knasiga ungen verkligen min? 

Året som gått

Så var det dags att summera 2016.

Det blev inte alls ett år med mycket skrivande, Olivers bok ligger fortfarande orörd och skrivarlusten har inte kommit tillbaka däremot blev det ett år som istället genomsyrats av vår Florida-semester.

Planerandet innan, alla upplevelser under semestern och så längtan tillbaka som satt igång nya resplaner inför sommaren 2018. Att kunna ta med hela familjen på ett större äventyr långt hemifrån är en gåva och jag känner ingenting annat än tacksamhet. Oliver hade inga som helst problem med omställningen eller spontana utflykter, han var sprudlande glad mest hela tiden. Sista dagarna fick han dock lite hemlängtan och Calle fick panik och gick upp i falsett när vi övervägde att stanna en vecka till. Det var bara Noah som glatt ropade "JA! vi stannar!".

Florida i alla ära men jag är ändå otroligt glad över att jag fick med mig familjen ett par dagar till Savannah med denna fantastiska sydstats charm, vackra byggnader och med en ordentligt stadskärna.
När jag ensam var ute och gick i kvarteret för att leta efter en mataffär passerade jag ett sådant otroligt fint hus. Ett tvåvåningshus med pelare, burspråk och utsmyckat med amerikanska flaggan både på balkong och som en stor rosett på dörren. Kändes som man klivit rakt in i serien "Nord och syd" . Jag saktade så klart ner stegen, eller nästan stannade skulle man kunna säga så de som kom bakom nästan gick in i mig. Det visade sig att det var dom som bodde där och jag kunde så klart inte mer än ösa beröm över deras otroligt vackra hus. De blev väldigt glada och jag fattar inte varför jag inte tog ett kort på dom och på huset... ibland är man efterklok. Alla dessa tillfälliga möten under semestern berikar ens liv. Mitt sociala jag passar bra ihop med amerikanarnas öppna mentalitet.

Ibland säger Noah allvarligt att han längtar tillbaka. När man frågar vad det är han saknar mest så är det inte de långa vita stränderna med sand som inte bränns eller de fantastiska vågorna, människorna eller universalstudios... utan det är den 40-gradiga värmen han saknar. Väggen som slår emot en när man går ut, värmen som gör att man inte orkar göra allt för många knyck när man är ute,  DET saknar han.

Det här året har också varit första året som vi varit med och arrangerat cykelfesten här i Hovsta tillsammans med 2 andra familjer och det var en ny erfarenhet att lägga till sitt CV. Det var lite pyssligt men väldigt roligt.

2016 var ju också det året som jag på allvar började träna Mountainbike, blev medlem i Almby IK och körde mitt första MTB-lopp i Kilsbergen. Har fått flera nya vänner som jag aldrig hade träffat annars och lärt mig att det är mycket spontanitet och glädje i den här sporten. Är fortfarande förvånad och vet inte riktigt hur jag hamnade i den här karusellen, rena tillfälligheter och plötsligt är man insugen i en ny värld, med nya vänner. Tack vare detta så fick jag för första gången i mitt liv frågan om jag ville följa med till Sälen på en tjejhelg. Tänk att en sådan liten gest kan göra mig så himla glad. Att någon vill att lilla jag följer med för att jag skulle passa in. Tyvärr passade det inte denna gång men bara att få frågan lyfte mig flera snäpp.

Så tänk på det, det som för dig kan uppfattas som små gester kan betyda så mycket mer för någon annan. Jag fick själv uppleva detta då plötsligt en vän säger att jag betytt mycket mer för henne än jag någonsin kunna drömma om. Det gör gott i hjärtat när man kan hjälpa andra, när man kan göra skillnad bara genom att finnas där och vara sig själv.

Oliver har haft ett av sina bästa år, tryggheten i nya klassen har gjort att han tagit stora kliv på många plan. Han tar plats, vågar säga ifrån, har många egna tankar och idéer... ska bli kul att se vad som händer under 2017 när han blir tonåring.

Lika spännande ska det bli att se hur Noah utvecklas och Calle som börjar gymnasiet. Han har äntligen skärpt till sig i skolan och betygen stiger, så världen ligger för dina fötter Calle, bara välja inriktning och köra på. Miljonär vid 25 eller hur var det?

Mitt nyårslöfte för 2017 kommer bli att ta med barnen på bio oftare och försöka äta mera på restaurang (och då menar jag inte Mc Donalds) med hela familjen. Båda grejerna ger lite extra guldkant på tillvaron och behöver inte alls bli så dyrt.

Nu ser vi fram emot påsklovet i svenska fjällen med "ski in - ski out" på Tänndalen skilodge och förhoppningsvis får vi en riktigt fin svensk sommar som kommer tillbringas hemma vid poolen.

Gott nytt år på er alla därute! Vi ses på "andra sidan".

Avslutar med en bild på en av årets höjdpunkter, Universal studios Orlando. 

Drömmar, spänning och äventyr i en fantastisk blandning. Hur kan man inte längta tillbaka.