Brända köttbullar...

Jaha, då har det hänt igen! Jag har bränt köttbullarna! Det är ganska vanligt att jag bränner saker på spisen eller i fritösen... för när jag väl satt igång stekpannan på låg värme (tror jag i alla fall men det visar sig sen att det var närmare max) och lagt i köttbullarna så börjar jag med annat. Idag började jag att duka ute på altanen...och när jag kom ut med de första glasen kom jag på att led-spottarna jag bytte häromdagen inte klarar att dimras utan flera hade gått sönder. Så jag tog fram stegen och plockade ner de återstående för att "rädda det som räddas kan", och satte tillbaka de äldre. När jag sedan stod där med 2 väl fungerande spottar kom jag på att utebelysningen också hade samma typ av lampa och där var båda trasiga för tillfället. Så jag öppnade altandörren (vilket medförde att Leia gick ut) och hämtade en stol att stå på...men fattade inte hur jag skulle kunna byta dom, så gick istället in och försökte med den andra lampan som jag än så länge kan nå inifrån (eftersom altanen inte är riktigt klar än) men den räckte jag inte upp till, så jag gav upp och gick ut i köket och på väg dit funderade jag på vad det var som lät? Tänkte att jag glömt att stänga av kranen, men fick se att det var köttbullarna! Så jag stängde av spisen och bad Oliver och Noah att hjälpa mig att duka, och när allt var klart fick jag se den öppna altandörren och tänkte stänga när jag kom på "Leia! hon är ju ute" och  undrade var hon tog vägen? Men eftersom hon kommer in direkt när någon går förbi eller om det prasslar i en buske så behöver vi aldrig vara oroliga för att hon sticker iväg, inte än i alla fall...och ikväll låg hon precis utanför på gräsmattan.

Det sägs ju att vi kvinnor är bra på att göra många saker samtidigt, och att ha "många bollar i luften", men jag undrar jag... Jag håller med om att vi är bra på att "sätta igång" många saker samtidigt, men har svårare att komma ihåg det vi just startat. Det ultimata vore ju om man hade ett litet harem som gick efter och såg till att det man startade också slutfördes. Och uttrycket "många bollar i luften" vad innebär det egentligen?? Jag har ju ett sånt jobb så att mina arbetsuppgifter är olika från dag till dag och prioriteringsordningen ändrar sig hela tiden, men jag kan lugnt säga att jag skulle aldrig klara av mitt jobb om jag inte skrev ner allting jag ska göra och komma ihåg...annars är det ju helt omöjligt! Betyder det att jag har många bollar i luften? Ingen aning, men det låter ju bra...men nån jonglör blir jag nog aldrig, hur skulle det se ut? Glömmer bort bollen direkt när jag kastat upp den (det man inte ser finns inte) och blir förvånade när den någon sekund senare landar i huvudet!

 

 

Papper känns ju ok att kasta men en telefonlur??

...det gör nog jäkligt ont att få i huvudet.

Charter

Hur många skulle vilja följa med oss på utlandssemester? Jag tror nog att många av Er tänker "nej, herregud! Absolut inte. Tre killar som härjar runt högt och lågt, nej tack, där går gränsen". Men Ni kan inte ha mer fel! För är det någonting mina killar är bra på så är det just att resa. Att sitta still på ett flygplan i 3,5 timmar och efterföljande 2 timmars transfer är inga som helst problem! De är ju vana vid att sitta inträngda i en bil i 10 timmar varje vinter så att flyga är inga som helst bekymmer. Inget gnäll, inget tjat, inget spring på toaletten...utan de sitter snällt på sin plats och pysslar eller spelar spel. Jag vet, det är svårt att tro att det är mina barn, men så är det. Vi har tydligen gjort någonting rätt i alla fall! Annars kan man ju lätt se framför sig hur vi stressar fram genom passkontroller och boardingkortsvisningar med barn som slåss och springer åt olika håll, men som sagt, ni kan inte ha mer fel! Sedan kan de så klart bli osams men aldrig under själva resandet utan mera när vi väl kommer fram.

När vi ska boka utlandssemester så brukar jag först och främst titta på poolerna, ju flera desto bättre. Inte nödvändigtvis de största utan bara flera. I år lyckades vi få en fullpoängare, 3 sötvattenpooler, 2 saltvatten, två inomhuspooler flera bubbelpooler, vattenrutchbanor (8 st), Aqualand för de mindre barnen med ytterligare 4 st vattenrutchbanor OCH ett eget tivoli med Pariserhjul, radiobilar, kaffekoppar mm. Självklart direkt på stranden, men havet är inget alternativ för mina barn som är rädda för saltvatten och bara fräser och spottar när de får in en endaste liten droppe i munnen.
Jag och barnen var lyriska när vi satt hemma i soffan och tittade på bilderna, men när vi väl stod där, med handdukarna under armen så fastnade mitt "yipiee!" i halsen, och istället tänkte jag "-hur fan tänkte vi nu?" Hur stor är sannolikheten att 3 killar, i olika åldrar, med olika viljor skulle vilja bada på ett och samma ställe? och just där min solstol stod?? Så det blev att börja kompromissa redan från start. En stund vid den poolen och en stund vid nästa men ändå var det nästan alltid någon (läs: Calle) som var mer eller mindre nöjd. Noah är ju lite höjdrädd och har varit livrädd för vattenrutchkanor i alla storlekar men det försvann fort, och banorna med 8-års gräns var ingen match för en liten kille med stålmannenpuffar på armarna! Badvakterna bara log, klappade honom på huvudet och lät honom åka! Och OJ vad han åkte, han åkte och åkte och åkte. Tror han var i vattnet mest av alla, från morgon till kväll. Vi hade sagt innan vi åkte att "inget spelande, inga iphones eller ipads på hela semestern"...men det sprack. För det var det ENDA som kunde få upp killarna ur vattnet så de kunde sitta under parasollet och ta det lite lugnt när solen stod som högst på himlen (och termometern visade 46 grader). Så när vi satt på planet hem var Noah helt slut och somnade nästan direkt när planet lyfte, trött javisst men lycklig!

Vi har varit på utlandssemster förut men jag har aldrig känt mig så utvilad som nu. Kan bero på att vi reste lite senare när allting dragit igång på jobbet och skola eller så var det helt enkelt bara själva grejen att "komma bort". Att bara koppla bort allting och endast koncentrera sig på att hålla koll på barnen och de enda beslut man behövde ta var, vilken pool ska vi bada i idag och ska vi äta i matsalen eller poolbaren? Eftersom allting ingick kunde barnen själva gå och hämta glass, vilket de gärna gjorde! och som också gjorde att de kände sig stora! Tänk Er själva, en lång kö med storvuxna tyskar och mitt i allt två små ljusa lintottar vars näsor knappt räckte upp över glassdisken. Flera ggr undrade jag om glassutdelarna skulle missa mina små, men inte en enda gång blev de "överkörda" utan fick sina glassar och kom alltid tillbaka med strålande ansikten!

Att åka på charter är också en upplevelse! Jag älskar ju all inclusive bara för att det är så bekvämt men tycker inte om "sällskapsresekänslan" och alla hispiga människor som åker med. T ex varför ska alla stå så jäkla nära bagagebandet när de ska hämta sina väskor? Eller...AHA!...det kanske är därför de har så bråttom ut från planet? för att få en bra plats? Alla kan ju inte vara nybörjare? Borde finnas ett streck, som när man är på banken, som man inte får gå innanför. Ju större ring desto större chans för alla att se när deras väskor kommer...men icke sa nicke här ska vi stå som packade sillar och får man inte plats längst fram får man snällt se på när ens väskor åker förbi...

När vi skulle gå av planet så öppnades bara dörren längst fram i planet vilket gjorde att det blev köer (för alla måste så klart slita ner sina väskor och slänga sig ut så inte bussen åker ifrån dom eller vad de tror)... kön blev i alla fall väldigt lång och vi var längst bak. Intill oss står det en tant med jeansjacka som irriterad ifrågasätter flyärdinnorna varför inte båda dörrarna öppnas för hon håller faktiskt på att dö av värmeslag! Mattias tittar på mig och säger tyst "kanske borde välja ett annat land om hon inte klarar av värmen" och jag fnissar som svar och tänker att hon kan ju ta av sig jackan i alla fall.

En annan rolig/konstig sak är det här med toalettbesök... Det tog två timmar med buss från hotellet till flyget och efter en timme är det "toastopp" och plötsligt ska alla slänga sig av och gå på toaletten! Vi åkte för en timme sen från hotellet...kunde de inte ha gått där?? Eller när det är flera timmars väntetid på flygplatsen men ändå så är det kö till flygplanstoaletten direkt när lampan för säkerhetsbältet släcks... ELLER när kabinpersonalen uttryckligen ber alla att gå på toaletten innan de kommer ut med serveringsvagnarna för att det är svårt att komma förbi. Då är det lugnt och alla sitter kvar MEN när de börjar rulla ut vagnarna plötsligt kommer på att "nej men hörrni nu tror jag att jag behöver gå på toaletten" och ska tränga sig förbi de mindre roade flygvärdinnorna.

När vi stannade med bussen efter halva sträckan så stängde så klart busschauffören av motorn och då var det ju så klart en gubbe som blev jätteirriterad för det blev så varmt... ja, men man kanske inte ska klä sig för sverigeväder när det är 45 graders värme! Sitta i mörka jeans och lång skjorta kanske inte är det smartaste... kanske kunde ha med sig ombyte istället...men vad vet jag!? Dumt tyckte jag att det var i alla fall! Lika dumt som att klappa händerna när planet landar...som om man inte hade räknat med det... om man nu absolut måste klappa så passar det väl bättre när besättningen tackat för sig och hälsar oss välkomna tillbaka heller hur? Ja jag kan bli irriterad men också full i skratt, det är faktiskt lite småroligt och jag har nog inte alltid varit lugn jag heller... lyckades tappa bort mina och Mattias biljetter på våran första utlandsresa redan vid passkontrollen... men det kan jag berätta om en annan gång...eller inte alls när jag tänker efter!

Åtgärdsprogram

Bara 4 veckor efter skolstart dimper det ner ett brunt kuvert i brevlådan "Till målsman för Oliver Andersson". En A4 sida med bara lite text men som betyder massor. Texten berättar att Oliver har fått ett sk "åtgärdsprogram" och ska få extra hjälp och stöd med skolarbetet. Jag är så klart lättad att han får den hjälp han så väl behöver, vi har ju vetat om det hela tiden, men någonstans i bakhuvudet har jag ändå hållit tummarna och hoppats, hoppats, hoppats att det skulle lossna och att han skulle kunna hänga med i skolarbetet som vanligt och mina ögon blir fuktiga när brevet kommer. Vet egentligen inte varför eftersom Oliver inte lider, men ändå...ledsen över att våran lilla "Harry Potter" alltid ska behöva kämpa. Kämpa med cyklingen, kämpa med läsning, kämpa med sina glasögon (som alltid åker ner), kämpa med talpedagoger, kämpa med bokstäver och kämpa med siffror som bara hoppar runt och är svåra att fånga och rita av.

Samtidigt är jag tacksam över att dagens skola "ser" alla barn och anpassar utifrån deras egna behov. Låter ju som en klyscha men fungerar tydligen även i praktiken, för oss i alla fall! Sedan är det nyttigt för mig, som förälder till Calle som har väldigt lätt för sig, att se allting utifrån en annan vinkel. T ex att ett S inte alls är lätt att skriva, speciellt inte om man bara kan rita streck och att jag måste lära mig "tänka om" och vara mera kreativ. Hur lär man sitt barn att skriva en 5:a om barnet inte kan rita av? Jo, man får dela upp och ta en del i taget, och framförallt inte ha bråttom. Mitt tålamod är inte det bästa men jag måste hålla igen, ibland går det mindre bra och Oliver blir ledsen när han hör irritationen i min röst så jag får bita mig i tungan och le mellan hopbitna käkar, för ledsen är det sista han ska behöva bli!

Vi övade stenhårt på 5:orna under semestern genom att skriva i sanden, i luften, på papper mm. Vi hade ju turen att bo på våning 5 och rumsnr 5252, så även där kunde vi ju öva och i slutet på veckan skrev han en 5:a obehindrat. Lycka! Men så kom vi till den jobbiga bokstaven S... ja hur fasen skulle man göra? Försökte förklara att det är som ett slalomspår, eller att man kan dela upp den och skriva C och så att slutet ser ut som nedre delen på 5:an. Men Oliver fattade inte och hans hand ville inte lyda, utan ibland blev det en 3:a ibland bara ett streck...MEN så kom vi på idén att göra slalompinnar! Så jag gör 3 prickar under varandra och sedan får Oliver använda pennan som slalomskidor och åka genom portarna och DÅ förstod han! Ibland råkar starten gå på fel sida om pinnen och ibland startar den redan i andra porten, men vad gör väl det? Vi är ju ändå på rätt väg! Så jag tog läxlappen där fröken skrivit "Oliver får nog svårt att skriva 5 och S" och slängde i papperskorgen! 1-0 till Oliver.

Men när jag tittar på Olivers läxor så undrar jag vilka barn som INTE behöver extra stöd! När jag själv började skolan så lärde man sig bokstäverna först och sedan började man läsa, men nu är det nya tider och nya "grepp". Olivers läsläxa är på 4 sidor och det är inte nåt om "mor ror" eller "far är rar" utan här är det flera meningar per sida. T ex "- Olle är ett monster, sa Bea. -Ett monster som ska mosa oss, sa Asta"... är det meningen att barn idag ska kunna läsa redan innan de börjar skolan? Eller är det bara jag som tycker att det är väldigt svårt bara för att min son har det svårt? Det är säkert någon pedagog som kommit fram till att det här är den rätta vägen att gå, men som mamma blir jag bara bekymrad och ser framför mig hur jag och en trött, halvliggande, Oliver sitter i kökslampans sken sent på kvällarna och tragglar oss igenom all läxa och när vi äntligen är klara så dimper en ny hög ner. Än så länge älskar Oliver skolan och tycker om sina "läxor", och jag hoppas att den känslan kommer sitta kvar länge, glädjen över att lära sig nya saker, för allting går så mycket lättare då, för mig och även för våran lilla underbara kille.

Så fin, så underbar, så älskad!

"Pre-tonåring"

Jaha, då har man en 11-årig tonåring hemma! Det finns tydligen en ålder som kallas för "tidig tonår" eller nåt sånt och jag är HELT säker på att det är det som drabbat min äldsta.

Humöret är som en berg och dalbana, upp och ner flera ggr per dag och det jag kan skämta om på morgonen och som vi båda skrattar åt kan bli blodigt allvar bara några timmar senare. T ex när jag skulle sätta mig i soffan där Calle låg och på skämt sa "ta bort dina stora blaffor till fötter så jag får plats", då bryter han ihop och skriker "mina fötter är väl inte stora! vad taskig du är", varpå Mattias hänger på och säger "mäh! De tar ju upp hela vardagsrummet, vi måste ju öppna dörrarna här på altanen för att få plats", varpå Calle gråtande och skrikande lämnar rummet, kvar sitter vi, tittar på varandra och undrar -vad hände? Det är svårt att förstå att Calles utåtriktade, självsäkra och glada image rimmar illa med hans dåliga självförtroende. Vissa dagar stämmer ut och insidan bra överens, han har blivit modigare och fått bättre självförtroende men vissa dagar är det en smal linje att balansera på och lätt att snubbla över på "fel sida", speciellt för oss som står bredvid och inte kan läsa av hans glada yttre... De flesta mornar går smärtfritt, vilket det inte gjorde förra terminen, men ett fel och hela världen rasar. Senast det var gympa och han inte hittade den andra skon ringde han mig och var helt förtvivlat i telefonen, och när han väl hittade den bara sa "ok! jag hittade den... hej då"

Han bröt ihop när han insåg att det kommer ta en evighet för honom att spara ihop till en Imac-dator och var skitsur FAST han har allt annat Apple har uppfunnit de senaste åren...då blir jag arg...
Att vara med hela familjen på Gustavsvik kan vara en plåga eller ren och skär glädje, allt beroende på hur Calle mår. Har tidigare försökt kompromissa och "läsa av" hans humör men det skär sig ändå, och jag säger som en äkta mansgris att:  -hur jag än gör så blir det fel. Så jag har bestämt mig för att strunta i att försöka lista ut hans humör, man kompromissar inte med en terrorist heller hur?, utan får istället vara beredd på krig dygnet runt. Det är inte lätt för man orkar inte hålla skölden uppe hela tiden och andra handen på lansen (är jäkligt svårt att få någonting annat gjort då, typ laga mat, läsa bok) Jag försöker istället intala mig själv att det någonstans, på något sätt, kommer ge resultat och kanske kanske kommer det ge oss en lugnare tonåring när väl den tiden kommer, den som lever få se! Men just nu kan jag bara vifta med min lans och säga "En Garde!"