Barn med särskilda behov...

Ja du Oliver, jag smakar på ordet... har länge försökt förneka att du tillhör den skaran, har hållit andan under vattnet och hoppats på att det ska vara annorlunda när jag kommer upp till ytan igen, men ingenting händer. Du gör framsteg, inte tal om annat men de kommer i små små steg när jag helst vill se dig ta sjumilakliv som du så väl behöver för att hänga med dina kompisar.

Jag börjar så smått inse att din framtid kanske kommer se lite annorlunda ut än för dina bröder. Du är ingen idrottskille och kommer troligtvis aldrig bli, men just nu är jag bara tacksam för det ska du veta, det är tillräckligt mycket med en hockeykille i familjen. Du är ju mer en Komtek kille, heller hur? Där du kan sitta och greja och klura utan massa press och krav.

Kanske kan vi skratta åt det här när du blir stor, min oro över din framtid mm, kanske inte... det spelar egentligen ingen roll vilket så länge du finns hos oss och mår bra. Det vi nu måste inrikta oss på är att du ska ta dig igenom skolan med den glädje som är ditt signum och så smärtfritt som möjligt.

Var på möte i skolan i torsdags och pratade om din framtid. De pratar om att göra en utredning för att se om skolformen passar dig eller om du behöver gå i sk särskola. Detta innebär inte att du behöver byta skola, bara att du får jobba mot andra mål, men än så länge vet vi inte alls hur det blir utan kan bara vänta och se. Mina tårar rinner efter dessa möten, men jag vet samtidigt att allt som sägs och görs är för att du ska ha det så bra det bara går, klara skolan och vara lycklig. Och för oss är det egentligen allt som räknas.

Jag ser din framtid som en krokig grusväg. Den går parallellt med motorvägen där dina bröder rusar fram i 110 km/h men innebär inte på något sätt att den skulle vara sämre, kanske t om tvärtom. Målet är detsamma men hastigheten är lägre och du hinner uppleva så mycket mera! Den lägre hastigheten passar dig (du går ju aldrig särskilt fort när vi är ute, heller hur? Däremot är du bra på att gå länge om du bara har roligt) På din väg hinner du stanna och se skönheten i det som händer på sidan om, du kan känna lukten av nyslaget hö på åkrarna, hinner stanna och titta på rådjuret som passerar över vägen (som dina bröder troligtvis skulle köra över eller bara ana i ögonvrån). På din väg kommer du troligtvis också möta många flera människor som vill dig väl och som stöttar dig i allt du gör än vad dina bröder någonsin kommer göra (tyvärr måste jag säga för det borde vara alls rätt). En annan sak som är bra med mindre grusvägar är att här kan man röra sig ganska fritt. Leia behöver inte vara kopplad och vi alla kan gå mitt i vägen eller gå zick zack utan att riskera bli överkörda! Den friheten har man definitivt inte på motorvägen, där måste alla hålla sig på "sin" sida och inte sticka ut för då kan nån arg medtrafikant bli tokarg och skrika dumma saker.

Jag tror ju som sagt att det finns en mening med allt och är så glad att vi fick just dig, med speciella behov. Du har öppnat upp en värld som vi knappt visste existerade, en värld man normalt inte kommer i kontakt med om man har barn på "motorvägen". Tack vare dig har vi också fått kliva av motorvägen, tagit din hand och tillsammans börjat gå på den grusiga, krokiga vägen. Vi har lärt oss se saker från en annan sida, börjat tänka mera kreativt för att hitta lösningar på problem som vi stöter på efter vägen, lösningar som vi inte skulle ha tänkt på om inte du funnits i våra liv! En grusväg kan ju innehålla många överraskningar, både roliga och tråkiga. Stora vattenpölar att leka i eller tjällossning eller vattensamlingar som gör att man måste ta en ny väg för att komma framåt. Vi kanske får gå i diket för att ta oss förbi, eller lägga granruskor över de största vattensamlingarna och försiktigt balansera oss över, men det kommer gå, vi klurar ut lösningar allt efter som!

Tack, älskade älskade Oliver för att du finns och berikar våra liv så oerhört! Du lyser upp var du än kommer och ingen går oberörd efter ett möte med dig! Ta nu min hand, älskade barn, så fortsätter vi på grusvägen, jag ser en krök lite längre fram och undrar vad som finns bakom...kanske en sjö? eller ett högt berg? Är det en sjö får vi simma, ett berg får vi klättra, men det spelar ingen roll vad som finns därbakom för tillsammans klarar vi allt!

Den här vägen ser ju betydligt trevligare ut att åka på än en motorväg. Visst, det kommer ta betydligt längre tid att ta sig fram men ibland är det ju det man upplever på vägen som är det viktiga och inte målet, heller hur?

Vad är riktig vänskap?

En kompis lade ut den frågan på facebook för någon vecka sen, och jag tänkte först att "det märker man ju" men ju mer jag tänker på det desto mer komplicerat blir det! För det är inte så enkelt som man först tror.
Jag svarade henne att "det märker man, liksom man märker att man träffat rätt partner" men ibland tror man ju bara att det är rätt men så visar det sig så småningom att prinsen var en groda och samma sak gäller ju kompisar...så hur gör man?

Först kan man ju fråga sig vad det innebär att vara en "riktig vän" egentligen? Är det att alltid komma ihåg födelsedagar, ställa upp som barnvakt/hundvakt, träffas flera ggr i veckan, prata via facebook eller kan man vara en riktig vän fast man bara träffas någon gång per år eller kanske inte alls på flera år?

För när det verkligen krisar, så kanske det inte alls är den man trodde som står på förstukvisten! Men måste man elda upp huset eller råka ut för en olycka för att verkligen kunna veta? Eller finns det något enklare sätt att ta reda på det? En variant är ju att fråga... men det lär ju inte vara någon som säger "brinner ditt hus ner så kom inte hit" för så dum är man ju inte. Eller finns det några tester man kan låta sina kompisar genomgå? Som i filmen "the game"? Göra den riktiga världen till en fiktiv värld och utsätta sina kompisar för allt som skulle kunna hända mig och sen se hur de reagerar? Fast de som då visar sig vara ens riktiga vänner lär ju bli fly förbannade när de inser vad de utsatts för! så då finns de ändå inte kvar... så test är ingen bra idé! Man får väl helt enkelt försöka gå på sin magkänsla och umgås med de som ger en positiv energi och hoppas på att man gjort rätt val.

Det finns så många energitjuvar och dom har jag inte lust att umgås med eller ens tänka på, så jag omger mig istället av "top selection", bra kompisar med vettiga åsikter, ärliga och med mycket humor! Kompisar som säger vad de tycker och inte bara håller med. Trots att jag har svårt att ta kritik så uppskattar jag ändå ärlighet! Det är befriande på nåt sätt med folk som säger som det är utan att linda in allt i bomull, dock inte på bekostnad av nån annan så klart. En morgon när jag skulle gå till jobbet t ex så tänkte ja "nej det här är nog lite väl uppklätt" men åkte i alla fall. I dörren mötte jag min bästis som säger "ska du på fest?". Hon bara bekräftade det jag redan tänkt! Bättre att man säger så än att man bara blir uttittad.

Sedan har jag ett par kompisar som jag inte räknar som "nära" men som ändå betyder mycket för mig, som verkligen lyssnar och ger mig råd när jag oroar mig för Oliver t ex. Sådana som jag känner är genuint intresserade av mig och verkligen tänker efter innan de svarar och som inte alltid svarar till min "fördel". Vi träffas inte alls ofta men det är alltid lika skönt när man pratat klart.

Så att veta vad som är en sann vän, är inte så enkelt. Men så kan man ju vända på frågan och istället rannsaka sig själv, är jag en verkligen vän? släpper jag allt jag håller på med för att stötta mina kompisar? Om hon/han står utanför min dörr med barn och packning och vill komma in en stressig måndagsmorgon kl 8? Eller en fredagkväll när chipsen har ställts fram och hela familjen gosat ner sig i soffan framför en bra film? Eller ringer och säger att du måste komma NU, jag har blivit utslängd, en lördag morgon när man packat in alla i bilen och är på väg på hockeymatch? Erkänn... kompiskretsen krymper betydligt.

Det är så enkelt att säga "jag finns här om du vill prata" men menar vi verkligen det? Eller är det bara nåt man säger? Jag önskar ju så klart att jag är en bra vän och att jag alltid finns där för alla, men gör jag det när det verkligen gäller? Allvarligt talat så vet jag faktiskt inte! Har ingen aning om hur jag skulle reagera om det stod nån på min trapp en måndag när Oliver och jag ska åka till komtek (som betyder allt för honom). Antagligen skulle jag bli lite irriterad och tänka "bra tajming!". Jag tror att vi alla har så fullt upp med våra egna liv, problem och vardagsbestyr så det är svårt att släppa in någon annan i den redan så inrutade vardagen. Någon som "stökar till" och gör att man måste planera om. Eller om man stöttat sin kompis att lämna sin man som hotar och misshandlar och sedan när hon väl står där på trappen så vill man inte bli indragen utan låser dörren och säger "nån annan får hjälpa dig för jag är rädd för min egen säkerhet", kan man fortfarande då kalla sig "vän"?

Det jag vet är att jag till 100% kan säga att jag "finns här för dig" och verkligen mena det endast till en handfull av mina vänner. Jag skulle utan att tveka släppa in dom i mitt hem, vända bilen som är på väg mot en ishall eller sticka och köpa mera chips till fredagsmyset utan problem om de knackade på min dörr.
Jag skulle leta fram madrasser, kuddar och täcken och be dom stanna så länge de behövde, vi har ju ett helt vardagsrum som bara "står" så utrymme har vi ju (dock inte madrasser! så tänk på det om ni kommer över) och är mannen hotfull så ringer vi polisen.

Man har ju olika sorters kompisar i olika skeenden av livet men så har man dom som alltid följt med, från barndomsåren, upp i tonåren och vidare in i vuxenlivet. De som verkligen känner dig utan och innan och som man inte kan "lura" (även om man skulle vilja). Dom ska man nog självklart räkna in i gruppen "verklig vän".
Visserligen kanske man kommer på efter en vecka tillsammans att man vuxit ifrån varandra, men den dagen den sorgen.

Så om du är osäker på om du är en av mina "sanna vänner" eller bara en vän, och tänker lämna din man, har blivit utkastad, huset brunnit ner eller bara behöver någon att prata med så finns jag här för dig...söndagar mellan kl 15-21 (eller till 20 för sen är det så mycket bra på tv). MEN om du istället kan tänka dig att "krisa" via sms så är jag tillgänglig dygnet runt! :)

Det är stor skillnad på vänskap baserad på nytta och vänskap baserad på uppriktighet. Bara det sistnämnda förtjänar namnet sann vänskap.