Jag svarade henne att "det märker man, liksom man märker att man träffat rätt partner" men ibland tror man ju bara att det är rätt men så visar det sig så småningom att prinsen var en groda och samma sak gäller ju kompisar...så hur gör man?
Först kan man ju fråga sig vad det innebär att vara en "riktig vän" egentligen? Är det att alltid komma ihåg födelsedagar, ställa upp som barnvakt/hundvakt, träffas flera ggr i veckan, prata via facebook eller kan man vara en riktig vän fast man bara träffas någon gång per år eller kanske inte alls på flera år?
För när det verkligen krisar, så kanske det inte alls är den man trodde som står på förstukvisten! Men måste man elda upp huset eller råka ut för en olycka för att verkligen kunna veta? Eller finns det något enklare sätt att ta reda på det? En variant är ju att fråga... men det lär ju inte vara någon som säger "brinner ditt hus ner så kom inte hit" för så dum är man ju inte. Eller finns det några tester man kan låta sina kompisar genomgå? Som i filmen "the game"? Göra den riktiga världen till en fiktiv värld och utsätta sina kompisar för allt som skulle kunna hända mig och sen se hur de reagerar? Fast de som då visar sig vara ens riktiga vänner lär ju bli fly förbannade när de inser vad de utsatts för! så då finns de ändå inte kvar... så test är ingen bra idé! Man får väl helt enkelt försöka gå på sin magkänsla och umgås med de som ger en positiv energi och hoppas på att man gjort rätt val.
Det finns så många energitjuvar och dom har jag inte lust att umgås med eller ens tänka på, så jag omger mig istället av "top selection", bra kompisar med vettiga åsikter, ärliga och med mycket humor! Kompisar som säger vad de tycker och inte bara håller med. Trots att jag har svårt att ta kritik så uppskattar jag ändå ärlighet! Det är befriande på nåt sätt med folk som säger som det är utan att linda in allt i bomull, dock inte på bekostnad av nån annan så klart. En morgon när jag skulle gå till jobbet t ex så tänkte ja "nej det här är nog lite väl uppklätt" men åkte i alla fall. I dörren mötte jag min bästis som säger "ska du på fest?". Hon bara bekräftade det jag redan tänkt! Bättre att man säger så än att man bara blir uttittad.
Sedan har jag ett par kompisar som jag inte räknar som "nära" men som ändå betyder mycket för mig, som verkligen lyssnar och ger mig råd när jag oroar mig för Oliver t ex. Sådana som jag känner är genuint intresserade av mig och verkligen tänker efter innan de svarar och som inte alltid svarar till min "fördel". Vi träffas inte alls ofta men det är alltid lika skönt när man pratat klart.
Så att veta vad som är en sann vän, är inte så enkelt. Men så kan man ju vända på frågan och istället rannsaka sig själv, är jag en verkligen vän? släpper jag allt jag håller på med för att stötta mina kompisar? Om hon/han står utanför min dörr med barn och packning och vill komma in en stressig måndagsmorgon kl 8? Eller en fredagkväll när chipsen har ställts fram och hela familjen gosat ner sig i soffan framför en bra film? Eller ringer och säger att du måste komma NU, jag har blivit utslängd, en lördag morgon när man packat in alla i bilen och är på väg på hockeymatch? Erkänn... kompiskretsen krymper betydligt.
Det är så enkelt att säga "jag finns här om du vill prata" men menar vi verkligen det? Eller är det bara nåt man säger? Jag önskar ju så klart att jag är en bra vän och att jag alltid finns där för alla, men gör jag det när det verkligen gäller? Allvarligt talat så vet jag faktiskt inte! Har ingen aning om hur jag skulle reagera om det stod nån på min trapp en måndag när Oliver och jag ska åka till komtek (som betyder allt för honom). Antagligen skulle jag bli lite irriterad och tänka "bra tajming!". Jag tror att vi alla har så fullt upp med våra egna liv, problem och vardagsbestyr så det är svårt att släppa in någon annan i den redan så inrutade vardagen. Någon som "stökar till" och gör att man måste planera om. Eller om man stöttat sin kompis att lämna sin man som hotar och misshandlar och sedan när hon väl står där på trappen så vill man inte bli indragen utan låser dörren och säger "nån annan får hjälpa dig för jag är rädd för min egen säkerhet", kan man fortfarande då kalla sig "vän"?
Det jag vet är att jag till 100% kan säga att jag "finns här för dig" och verkligen mena det endast till en handfull av mina vänner. Jag skulle utan att tveka släppa in dom i mitt hem, vända bilen som är på väg mot en ishall eller sticka och köpa mera chips till fredagsmyset utan problem om de knackade på min dörr.
Jag skulle leta fram madrasser, kuddar och täcken och be dom stanna så länge de behövde, vi har ju ett helt vardagsrum som bara "står" så utrymme har vi ju (dock inte madrasser! så tänk på det om ni kommer över) och är mannen hotfull så ringer vi polisen.
Man har ju olika sorters kompisar i olika skeenden av livet men så har man dom som alltid följt med, från barndomsåren, upp i tonåren och vidare in i vuxenlivet. De som verkligen känner dig utan och innan och som man inte kan "lura" (även om man skulle vilja). Dom ska man nog självklart räkna in i gruppen "verklig vän".
Visserligen kanske man kommer på efter en vecka tillsammans att man vuxit ifrån varandra, men den dagen den sorgen.
Så om du är osäker på om du är en av mina "sanna vänner" eller bara en vän, och tänker lämna din man, har blivit utkastad, huset brunnit ner eller bara behöver någon att prata med så finns jag här för dig...söndagar mellan kl 15-21 (eller till 20 för sen är det så mycket bra på tv). MEN om du istället kan tänka dig att "krisa" via sms så är jag tillgänglig dygnet runt! :)
Det är stor skillnad på vänskap baserad på nytta och vänskap baserad på uppriktighet. Bara det sistnämnda förtjänar namnet sann vänskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar