Bortglömd...

Jag hade inte sett den på länge, så länge så jag t om hade glömt bort att den fanns! Men imorse så låg den plötsligt bara där, den lilla rackaren som kan vara så svår att bli av med och som ibland är ovärderlig ....Noahs napp! Utan att vi ens har tänkt på det så har han blivit avvänd! Frågar aldrig efter den och somnar utan problem...eller problem är det ju ... men inte på grund av den utan mera på grund av att han hellre, bokstavligt talat, står på huvudet på kudden. Det enda som kan få honom lite lugnare är om han blir kliad på ryggen. Så numera ligger jag och kliar honom lite försiktigt, och så sjunger jag "vad gör du lilla råtta" och han fyller i med svaren. Och om jag slutar att klia honom för tidigt, enligt honom, så tar han min hand och lägger tillbaka den på sin rygg...

Känns skönt att vara nappfri, och att det gick så smärtfritt! När barnen är nyfödda så ska man ju inte ge dom napp för då kan de börja suga "fel" när man ammar så jag kämpade på med Calle som helst ville tutta hela tiden ända tills jag gav upp och gav honom nappen efter några veckor. Oliver var väl knappt en timme innan barnmorskan kom in och frågade "-är det ok om vi ger honom napp? Han är lite orolig". Så klart! Lilla Oliver som låg ensam i kuvösen på "för-tidigt-födda-avdelningen" medan jag fortfarande var kvar på förlossningen (fanns ingen plats på BB), så det var ju självklart att han fick!! När de är så små så är ju nappen ENORM! Så den var nog som ett helt mjukdjur för honom och han blev lugnare.

Calle hade napp lääääänge och när han skulle sova skulle en napp vara i munnen och en (eller två) mellan munnen och näsan... Det var värsta proceduren när vi bestämde att han skulle sluta, nästan som en begravning. Calle lade ner alla sina nappar i en liten ask som han tejpade igen samtidigt som Mattias packade ner allt sitt snus i en annan ask (en av alla de gånger han bestämt sig för att sluta) sedan gick de tillsammans upp på vinden och kröp så långt in som möjligt och ställde dom där.

En annan sak vi snart är fria ifrån är blöjan! Vi hade ju tänkt att Noah skulle börja "öva" i somras, men det tyckte inte Noah, han vägrade gå på pottan, utan gick istället och skvätte lite här och där både inne och ute allt eftersom andan föll på. Så vi tänkte att han inte var redo än och lät det vara, det är ju ingen mening med att tjata om han bara gråter då blir det ju bara värre... För några veckor sedan märkte vi att nattblöjan var torr och tog av den på natten och det gick jättebra! Han har ännu inte kissat i sängen en enda gång.
(Oliver började på samma sätt med att inte ha blöjan på natten, så lite lika är dom.) Tänkte inte mer på det men så, av en tillfällighet, berättade Mattias på dagis att han inte hade blöja på natten varpå de genast sa åt oss att ta med extrakläder och ta av honom blöjan dagtid vilket vi gjorde (man gör som man blir tillsagd när det är fröknar med erfarenhet som pratar) och det har gått över förväntan! I början ville han inte göra "nr2" utan höll sig tills han fick en blöja (han får det ibland när de ska gå ut eller gå till skogen) men nu säger han till fast han har blöjan på sig!

Vi var uppe på stan i måndags och han blev nödig, och istället för att säga till så drar han bara ner byxorna. Jag drog upp dom och sa "det finns ingen toalett här men du kan ju kissa i blöjan" (inte spec smart eller pedagogiskt, bara en stressad mammas uttalande) Men det gick han inte med på, utan höll sig (utan min vetskap) tills vi kom till Pizzaplaneten. När jag står och häller upp dricka ser jag i ögonvrån hur han står vid buffébordet med byxorna nere vi skorna...som tur var skrattade de som satt närmast...annars kan man ju tycka att det är ganska ofräscht med en snopp bland salladen (ja inte bland salladen utan bredvid så klart, eller mera nedanför) Så då gick vi på toaletten och han blev nöjd, och jag också! Sedan har han inte ro att sitta still så han gör det han ska, jag torkar och han ställer sig bredvid, och precis när jag spolar säger han "bajsa igen"...och så börjar det om. Denna procedur upprepades 5! ggr men vad gör väl det när han äntligen börjar lära sig! Så nu är min "bebis" snart borta...jag känner en sorg i hjärtat att han blir stor och mer självständig och att jag aldrig kommer ha en liten bebis i mina armar som bara är min egen. Men samtidigt lyfter en liten börda från axlarna och jag känner mig friare, konstig känsla men så är det.

På väg ut i livet! Hoppas bara att vi packat hans ryggsäck rätt och att den kommer vara lätt och inte en börda. Bara innehålla bra och roliga saker såsom ödmjukhet, glädje, humor, självförtroende, empati och kanske, troligtvis, en liten bil...

"Era barn är inte Era barn. De kommer genom Er men inte från Er & även om de är med Er, så tillhör de Er inte. Ni kan ge dom Er kärlek men inte Era tankar, för de har sina egna. Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar för deras själar bor i morgondagens hus och de kan ni inte besöka inte ens i era drömmar"

Sovrutiner

Bland det första jag hörde och läste om när jag fick Calle var att sovrutinerna var så viktiga! Inte bara sovrutinerna utan alla sorters rutiner var bra, barn mår bra av att veta vad som kommer mm mm
Det stämmer nog jättebra MEN varken jag eller Mattias är några rutinmänniskor! Jag kan nästan få utslag bara av ordet rutin för jag är så dålig på det. Vi är impulsiva och spontana och tycker att fasta rutiner bara är jobbiga. Jag är grymt avundsjuka på de som varje kväll badar sina barn innan läggdags! De kvällar vi lyckas med samma konststycke så är det fruktansvärt stressigt och så vill man ju inte ha varje kväll. En del säger att de badar barnen för att det är en "mysig stund" och att "barnen blir trötta då". Hmmm, ja det passade ju in på Calle när han var bebis och varit på babysim, men inte fasen blir de trötta av att leka hela havet stormar i badkaret...tvärtom! Och spec mysigt är det inte heller, hela badrumsgolvet fyllt med vatten och barn som skriker för att de fått skum i ögonen, eller blivit "påsimmade" (hur det nu går till i ett litet badkar) eller halkat på det vattenfyllda golvet. Mina barns badande kan liknas vid när jag somnar i soffan och sedan vaknar upp någon timme senare för att släpa mig till badrummet för att borsta tänderna och plötsligt blir man pigg igen!

Sedan vill man ju gärna att barnen sover i sina egna sängar, men inte heller där har vi fått till någon bra rutin. Jag älskar nämligen att somna i samma säng som barnen, ligga nära en gosig, svettig liten korv (=Noah, fast han börjar bli lång så mera en spagetti än korv) och läsa saga (ibland klarar jag en hel saga utan att somna! Och t om hinner sjunga en trudilutt) och sedan få massa pussar och kramar och värmande ord som "älskar dig mamma"... ligger han däremot i sin egen säng så skriker han sig ilsket till sömns. Jag vet ju att om vi gör så flera kvällar i rad så kommer han ju vänja sig vid att somna i sin egen säng och allt är frid och fröjd. Men samtidigt, vem är det som säger hur saker och ting ska vara? Jag måste ju få sätta mina regler i min familj och inte tänka på vad det står i alla böcker och mammatidningar om de perfekta barnen. Det är ingen lång tid i barnens liv som de kommer tassande  på nätterna och sedan att han ligger och sparkar oss i både rygg och huvud ja det är ju också övergående och jag kan lova att om 20 år så kommer den här tiden inte att kännas så "jobbig" trots allt.
Jag kan ju redan nu se ett rosa skimmer kring alla vaknätter med en hungrig bebis eller bebis med ont-i-magen gråt, visst var jag trött men inte såååååå trött....eller???

Jag tror ju att om de somnar i sin egen säng så är det större chans att de ligger kvar där hela natten, men det kan inte hjälpas...jag söver honom (och Oliver) i min säng och bär sedan över dom till deras rum. Detta resulterar i att han några timmar senare kommer insläntrande i vårat sovrum och kryper upp mellan oss. Här borde vi ta oss i kragen och helt enkelt masa oss upp och gå tillbaka med honom till sitt rum, men saken är den att jag är så trött, ibland vaknar jag inte ens, och Mattias vaknar aldrig. Så istället får vi stå vårat kast och ha honom sovande mellan oss varje natt. Ibland händer det att han inte kommer förrän tidig morgon, ca kl 5 och då känns det helt underbart! Jag tror att han blir väckt av tidningsbilen som håller 130 km/h bland husen och tvärnitar vid varje postlåda, så om man kommer hem sent så måste man hinna hem innan tidningsbilen för annars riskerar man att bli påkörd! Hon (jag tror det är en tjej faktiskt) kör lika fort som plogbilen hemma i Garphyttan! Ni som bodde där då vet vad jag talar om, den var inte att leka med!!

Jag kan ju inte säga att vi inte har några rutiner alls, för vi lägger ju barnen samma tid varje kväll (om vi är hemma vill säga) så EN rutin har vi trots allt. Jag inbillar mig också att i och med att vi inte har några spec sovrutiner så anpassar sig barnen efter situationen och kan somna lite överallt, och det behöver ju inte vara negativt, heller hur? Däremot om vi är borta, då somnar de inte alls utan håller sig vakna tills ögonen går i kors! hihi ...och de blir heller inte gnälliga utan kan somna mitt i en mening, precis som jag, jag pratar mig trött (och jag kan prata så att alla runt omkring också blir trötta)!
Hade så ont i halsen häromkvällen så jag gick och lade mig och skulle samtidigt lyssna på Calle när han läste sin läxa, och jag somnade hela tiden. Han sa "mamma vet du vad som hände i skolan idag?" och jag svarade "en elektrisk ål"...hahaha...då hade jag redan somnat! Stackarn...kanske ska ge honom nr till BRIS?

Ja är man trött så är man! Och finns det ingen säng så får man väl helt enkelt sova där man är!

Dagens skola

Jag har flera kompisar i min närhet som, näst intill, fått stånga sig blodiga för att deras barn ska få den hjälp de så väl behöver. De har "känt på sig" att allt inte stått rätt till men som istället blivit bemötta med orden "det blir nog bättre ska du se". Det är svårt att förstå att våra barn går på samma skola!
Oliver, och hela våran familj, har blivit så bra bemötta så jag blir tårögd när jag tänker på det.

Det var en tidig höstmorgon 2009 när jag lämnade Oliver som jag i förbigående, oroligt, sa till en av fröknarna "undrar om Oliver verkligen kan börja skolan om ett år!"... det var det enda som behövdes!
Bollen sattes i rullning direkt och specialpedagog sattes in som följde honom under några dagar. Efter några veckor hade vi ett möte där vi tillsammans med Olivers fröken, rektor och spec.pedagog bestämde att han skulle stanna kvar på dagis ett år till eftersom han låg ca 1 år efter i utvecklingen och så här i efterhand var det det bästa beslutet vi någonsin tagit!

I Olivers grupp gick både de som var födda 04 och 05 så även om hälften skulle försvinna till lekis så skulle han ändå inte vara ensam kvar vilket kändes skönt. De var uppdelade i två grupper varav 04:orna mer var inriktade mot skolstarten med gymnastik i skolan en ggr i veckan och besök i matsal mm så Oliver fick direkt byta grupp och istället "tillhöra" 05:orna som passade honom mycket bättre! Han ville inte höra talas om att börja skolan och började gråta när det kom på tal så att slippa den "pressen" var skönt för honom. Att 05:orna dessutom, till psyket, var lugnare gjorde ju inte saken sämre. När sedan 04:orna började lekis blev det en lagom stor grupp på ca 16 barn som var helt perfekt för Olivers utveckling. Specialpedagogen som följde Oliver berättade för fröknarna hur de skulle göra och tänka för att få bästa resultat och vi märkte redan efter en månad att vissa saker blivit mycket bättre!

Idag har Oliver gått på lekis i 5 veckor och har tagit stora steg i utvecklingen. Han har fortfarande svårt att klippa med sax och att äta med kniv och gaffel, men han har en inre trygghet som "lyser igenom" och han älskar sitt lekis och "suger åt sig" allting som fröken säger. Häromdagen hade han t om skällt ut sin bästis som inte var tyst under samlingen! Oliver hade, efter en del tjafsande, ställt sig upp, stampat med foten i golvet och sagt "NU ÄR DU TYST!"...och kompisen tystnade...

Trots att det nu går väldigt bra för Oliver så kommer de ändå inte att "släppa honom" utan kommer fortsätta ha honom "under uppsikt". Vi kommer ha uppföljningsmöten med kurator, lekisfröken och även med spec.pedagog och fröken från dagis. Hur bra är inte det?! Man kan ju annars tänka att dagis inte är så intresserade av hur det går, eftersom han inte tillhör dom längre, men icke sa nicke!

Det finns hopp för skolan i alla fall, fast det är många som upplevt/upplever det motsatta! Som tur är så är inte jag en av dom! Men jag har funderat många ggr på vad som hänt om Oliver stannat kvar hos sin dagmamma? Hade han fått samma uppbackning och hjälp?... som sagt, det finns en mening med allt.

Egentid med pappa varje onsdag eftermiddag är kanon tycker Oliver!
(och jag med) 

Frukostvanor

Innan Mattias började på sitt nya jobb så hade han arbetstider där han inte började före kl 11 på dagarna vilket gjorde att vi aldrig krockade i köket på morgonen. Han låg alltid och sov när jag åkte till jobbet och jag sov oftast när han kom hem runt 23.30. Så var vi på en skidresa till italienska alperna och redan första morgonen, när jag lassade in smörgås efter smörgås varvat med filmjölk & avslutade med ett wienerbröd eller två (ja på den tiden tänkte jag inte på vikten) utbrast Mattias där han satt med sin kopp kaffe (det enda han åt) "Men herregud! Hur mycket äter du egentligen??". Han hade ingen aning om att jag åt så mycket till frukost eftersom vi aldrig åt tillsammans! När han sedan bytte jobb och vi plötsligt gick upp ungefär samtidigt visade det sig att vi satt på samma plats vid matbordet!! Det blev lite konstigt... att hitta någon annan på "min plats" fast som enligt honom var "hans plats" (ungefär som när man var yngre och åkte buss till skolan och alltid satt på samma plats och plötsligt var den upptagen! Det rubbade ju hela balansen för då var ju jag tvungen att sätta mig på en annan plats där någon annan brukade sitta! Värsta kedjereaktionen!)
Sedan kom man på att det finns något som heter "morgonhumör" och det kan man bara uppleva när man har en till i köket... så länge man sitter själv så finns det ju inget "orosmoment" eller vad man kan kalla det. Man sitter ju inte och blir irriterad på sig själv precis...om man inte är schizofren vill säga.

En annan sak är att jag är fruktansvärt lättskrämd! Räcker att Mattias kommer in i köket och harklar sig lite så kan jag skrika rakt ut (jag är ungefär som den lättskrämda killen i kvarteret Skatan han som blir rädd för precis allt!) En av dessa mornar när vi båda satt och åt frukost och jag läste tidningen så "glömde jag bort" att Mattias satt mittemot och när han plötsligt säger någonting så skriker jag rakt ut! Inte något litet pip utan jag verkligen skriker! AAAAAAAAGGGHHH!!!!! varpå Mattias utbrister "Får man inte ens prata vid frukostbordet längre??".
När jag var på H&M och den lika lättskrämda expediten frågade "kan jag hjälpa till med något?" och jag ryckte till och skrek rakt ut och hon blev minst lika rädd och hoppade till och skrek tillbaka...hahahaha....DET var humor! Men jag kan inte rå för att jag skriker så... Flera på jobbet har skrämt mig, men aldrig samma person flera gånger! En kollega hade gömt sig bakom en palm i mitt rum (ja det låter helt sjukt...palmen är jättesmal och ranglig men ändå såg jag honom inte för jag bara stirrade på besöksstolen för att en annan kollega sagt att jag hade besök)...och plötsligt ser man en rörelse i ögonvrån! Jösses vad han skämdes när jag skrek mitt dödsångest skrik! Det ekade i hela korridoren!! Såg ut som han ville springa fram och hålla för min mun..eller stoppa in ett äpple eller nåt...fast då måste det vara ett STORT äpple för jag skriker med vidöppen mun, och den är stoooor!

Jag vet inte men jag kanske har ärvt det från mamma som kan vara lättskrämd... hon ville t ex alltid att vi barn skulle väcka henne (eller var det bara jag?) när vi kom hem sent och oftast räckte det att man stod i dörren och viskade "mamma jag är hemma nu"...men ibland var hon svårväckt och då fick man gå fram till sängen och lägga handen på hennes axel och säga "jag är hemma"...men man fick vara snabb att ta bort handen och inte stå för nära sängen för hon ryckte till, utbrast högt "jaaa..va!!!"  och satte sig upp i raketfart och om man inte varit så snabb hade hon nog knockat mig!

Men tillbaka till frukosten... jag har alltid ätit mycket till frukost men så kom barnen och den minskade och minskade och idag äter jag knappt någonting alls utan tar en smörgås i bilen på väg till jobbet. Jag får helt enkelt välja, blåsa håret eller äta frukost? Duscha eller äta frukost? Packa barnens utflykt/gympa-väska eller äta frukost? Och de veckor då Mattias lämnar barnen börjar jag så tidigt så då är det som om kroppen tycker det är för tidigt att äta. Mår illa bara av att borsta tänderna... däremot en smörgås eller två på fikarasten kl halv tio går alldeles utmärkt! Barnen är också olika i sitt frukostätande. Noah kan sitta och mumsa i sig både smörgås och fil och det mesta som står framdukat. Oliver däremot tar helst ett äpple eller två eller "varm mat" såsom köttbullar och makaroner eller en burk nudlar. Jag tror annars att han skulle kunna leva på frukt! Han älskar frukt och kan äta hur mycket som helst när som helst på dygnet. Däremot på helgerna, när han har lång startsträcka på sig, så kan han äta massor till frukost! Calle äter bara smörgåsar eller bara fil och det är väl inte det ultimata när man går i fjärde klass...men så har han med sig smörgås till mellis på fm. Han håller däremot på att äta oss ur huset! När vi kom hem igår hade han och hans kompis ätit upp nästan hela formfranskan (som var ny) OCH ett halv kilo ost!!! Jag och Mattias bara stod och gapade...var sjutton tog osten vägen?? Är det den här tunna "sulan" som ligger i kylskåpet? Eller ligger den stora osten som vi hade imorse någon annanstans! (typ bakom soffan, under sängen, på tv:n?) men icke...det var den osten...så jag vet inte var det här kommer sluta om några år när vi har 3 tonårskillar i huset!! Som tur är så ska bageriet på våran gata "tant Gräddelin" utöka sina öppettider och även ha öppet on-fr så då kan Calle åka dit och köpa färdiga smörgåsar till mellis så kanske vi andra kan få ha vårat frukostbröd i fred!

Jag har ansökt om att bli Testpilot på Arlas frukostpaket! Gör det du också!

Anmäl dig här!

http://smartsontestpilot.se/arlafrukost/bli-testpilot/  

Ful ovana som blivit vana...

Jag har en ful ovana att alltid skjuta upp eller skjuta fram! Jag hatar det men likt f-bannat gör jag det ideligen, både hemma och på jobbet. Vissa säger ju (och även skriver i sina cv:n) att det jobbar som bäst under press! Betyder det att press är lika med stress?? Jag jobbar vare sig bättre eller sämre under press däremot blir jag grinigare och jobbar snabbare! Men om det innebär att jag jobbar bättre...nja, det vet jag inte...

När man kommer hem från jobbet och Oliver tjatar hål i huvudet att han är sååååååååå hungrig varannan minut och nästan rensar kylskåpet på frukt och Calle håller sig för magen och säger att han är så hungrig att han mår illa...ja då känner jag mig ganska pressad och det är bara att slänga fram maten i 110km/h och då kan jag lova att det inte blir bättre mat än om jag haft gott om tid på mig. Inte någon gourmet middag precis utan bara "snabbt-rädda-barnen-mat". Ibland händer det som inte får hända, när barnen ligger och vrider sig på golvet i hungerplågor och Mattias inte kommer hem förrän kl 18...maten är slut! Bara att bära ut, de nu halvdöda barnen i bilen och åka till Coop. Och hur kul är det att ha hungriga, näst intill medvetslösa barn med sig till affären, det kan ju inte gå annat än fel....(eller medvetslösa funkar ju kanonbra för man kan inte vara hungrig när man är medvetslös eller?) Tack och lov så finns det bananer till barnen så de håller sig något så när lugna medans jag springer igenom affären och tar med mig en falukorv och ett paket makaroner av bara farten.

En grej som jag är superduktig på att skjuta upp är att inte tanka bilen förrän jag ser "streck" på färddatorn...och då är det inte många dl kvar i tanken. När lampan börjar lysa och jag är på väg hem från jobbet så tänker jag "äsch jag tankar imorgon innan jobbet", men när morgonen kommer har jag ingen lust att stanna och tanka...så jag tänker att jag gör det på vägen hem men då vill man ju bara hem så då tänker jag återigen "äsch det klarar sig några mil till, jag tankar imorgon"...och så håller jag på. Jag kan köra 16 mil när lampan börjar lysa så jag kan vela i några dagar innan det inte går längre. Och när jag MÅSTE tanka och strecken skriker åt mig så är det ALLTID när jag är sen antingen till jobbet eller till dagis... och så svär jag över att jag varit så lat och inte gjort det tidigare! Eller när kylskåpet gapar tomt på lördag morgon och man åker iväg för att köpa frukost men inte orkar tänka längre än till  lunch utan måste åka tillbaka på eftermiddagen för att handla både lördagsgodis och kvällsmat...hur ekonomiskt och tidskrävande är inte det?? Dessutom åker jag inte förrän barnen skriker av hunger...igen.

Sedan kan det vara saker som har en deadline som måste vara klara, då kan jag skjuta upp det till några dagar innan och då sätta fart. Det brukar oftast fungera smärtfritt MEN det finns inget utrymme för misstag eller oförutsedde händelser. Skillnaden är att när jag gör på det här sättet så kan jag känna att jag presterar liiite bättre än normalt för det blir lite mer spänning och adrenalinet pumpar. Men när jag lämnar barnen på skola och dagis på morgonen så finns inga som helst marginaler! Häromdagen glömde jag Noahs regnkläder i bilen som jag var tvungen att gå tillbaka och hämta...och redan då visste jag att jag skulle bli sen till jobbet om jag inte gasade lite extra. OM jag varit ensam och OM jag haft tennisskor på mig (istället envisas jag med att ha höga klackar eftersom jag har komplex för mina stora fötter) så hade det inte varit några bekymmer för då hade jag kunnat småjogga till bilen. Men istället har jag en Oliver med mig som tror att "skynda dig" betyder att man ska ta ännu mindre steg än normalt och som dessutom måste följa med överallt annars blir han ledsen. När man går med Oliver och håller honom i handen får man alltid gå med den handen/armen bakåt (trots att jag har höga klackar och mer struttar fram än tar vanliga steg) för att han sniglar sig fram. Han har aldrig bråttom någonstans och trots att jag står bredvid och säger "skynda dig" med en röst som går upp i falsett av stress så tittar han bara frågande på mig över sina glasögon, som om han inte riktigt fattar vad jag menar...och jag tror allvarligt talat inte att han gör det heller!! lyllos....

Jag tror att det ligger i människans natur att vara lat och att "minsta möjliga motstånd" är den gyllene vägen. Ingen vill väl gå omvägar om de inte behöver? Så släng Er i väggen alla Ni som har Era hem smyckade med väggtexter som "Fånga dagen", "Mitt hem är min borg", "Känn dig som hemma" mm jag ska istället ha en STOR väggtext med texten "Varför göra någonting idag som kan skjutas upp till imorgon"
Den ska jag sätta upp i min hall när jag har rustat den... vaddå? när den ska rustas? ja säg det, inte i dag i alla fall ...

Trots

Plötsligt kom dagen med stor D och den slog ner som en bomb...Oliver har kommit i trotsåldern! Jamen, vaddå!? tänker Ni, han är ju 7-år måste ju ha varit i trotsålder tidigare...men saken är den att han aldrig varit trotsig! Ni ska veta att Oliver är en speciell liten kille med mycket tålamod och inget elakt i sig överhuvudtaget. Vi har t om tvingats lära honom försvara sig mot lillebror som annars enkelt kör över honom. Det är inte ovanligt att vi hittar Oliver liggandes framför tv:n med lillebror sittande på hans rygg och slår honom med öppen handflata allt vad han orkar. När Oliver tröttnar eller det gör för ont skriker han rakt ut tills någon kommer och flyttar på odjuret men själv puttar han inte ens bort honom!. Han vet att om han gör det så blir lillebror ännu tokigare och kanske t om försöker bita honom och det är ännu svårare att värja sig mot. Detta har gjort att vi t om "hejar på" Oliver när det blir närstrider...dumt? ja, det är det säkert men vi måste lära honom att säga ifrån, man ska inte bara behöva ta och ta och ta... Detta har gjort att Olivers bästis har sagt till sin mamma att "hemma hos Oliver får man slåss"...oops...

Men så plötsligt har trotsen kommit till Oliver och han hör ingenting (trodde i början att han fått vaxpropp) av det vi säger, struntar i att komma när det är mat, går längre ut på bryggan fast jag skriker mig hes, lyssnar inte alls när jag försöker förklara varför han inte får bada ensam på djupt vatten, drar med lillebror på bus och skyller ifrån sig fast han blir tagen på bar gärning! Hittade Oliver när han satt och plockade isär ett legoskepp som Calle byggt och när Calle frågade vad han gjorde, så slängde han det ifrån sig och sa "det var Noah"...hmm inte fullt så smart...

Det känns jättekonstigt och elakt att skälla på någon som varit snäll och ordentlig i 7 år... Calle och jag bråkar ofta, och Noah har samma temperament så honom blir jag också arg på titt som tätt och de blir så klart arga tillbaka och Noah gråter ilskna tårar....men Oliver är inte sån! När man skäller på honom och han äntligen lyssnar så gråter han, och som jag sagt förut har han bara ett läge på tårarna och det är förtvivlan! Så han gråter och är helt förstörd och så blir vi sams och kommer överens om att han inte ska göra så igen, säger förlåt och sticker iväg och plockar sönder nästa skepp!!! AARGH!
Men trots att vi vet att han blir så förtvivlad så måste vi ju ändå säga åt honom när han gör fel för annars glider han med på ett bananskal, och vi gör honom en björntjänst om vi inte sätter gränser. Men det är svårt att förstå och "ta in" att våran snälla, goa, rara Oliver kan vara "olydig" och man måste verkligen stålsätta sig så man inte går på allt han säger, krokodiltårarna och hans stora oskyldiga ögon bakom de tjocka glasögonen (som inte alls är så oskyldiga som man tror). Eftersom han ofta leker för sig själv och verkar vara
ganska omedveten om sin omgivning så blev jag mer än förvånad när lekisfröken berättade att han, liksom Calle när han var liten, hade stenkoll på alla på skolgården! VA?! så han är inte så frånvarande som man kan tro...den lilla spjuvern.

Man kan ha samma grundvärderingar och tankar om uppfostran men varje barn är unikt och kan inte alltid uppfostras på samma sätt även om man strävar mot samma slutmål (eller vad man ska kalla det). I vårat fall (hoppas Mattias är med på det här nu) är det att få positiva, trygga, självständiga barn som vågar stå för sina åsikter och känna empati för sina medmänniskor, vågar pröva sina vingar och, kanske det viktigaste av allt , alltid veta att vi finns precis bakom dom och hejar på eller tar emot om de faller. Visst, jag kommer ju inte bli överlycklig om Calle, 20 år, kommer och säger att han ska bestiga Mount Everest eller åka tunna i Niagarafallen men någonstans så måste jag ändå acceptera hans vilja och stötta honom trots att det tar emot. Jag kan be honom tänka igenom hans galna idéer men kan, tyvärr, inte förbjuda honom.

Att skaffa barn är ett stort ansvar, större än man anar när man ligger där på BB. Jag hoppas verkligen att våran uppfostran är den rätta för våra barn, att de lär sig rätt och fel och inte börjar med droger, våld och stölder utan behåller sin inre trygghet och kan stå emot grupptryck...man får försöka göra ett så bra "grundarbete" man bara kan och sedan hoppas på att allt det andra faller på plats av sig självt.

När jag lägger mig på kvällen så kommer det upp ögonblicksbilder från dagen som varit ...Oliver som tittar upp på mig när vi går hand i hand till lekis, Noahs stora, underbara leende som möter mig när jag vaknar av  att han klappar mig på kinden och Calles hjärtliga skratt när han tittar på Youtube-klipp ... och det är ju det som betyder någonting! Spelar ingen roll om jag själv är vältränad, har välstädat hus, fin trädgård och fina bilar om barnen inte är lyckliga och friska! DET betyder allt! Sedan kan jag ibland önska att jag kunde bära barnens börda när de blir retade, sjuka eller får problem...men tyvärr går ju inte det och det kanske är tur för mig ;) sopa sopa.... och även för barnen!

Glada barn är friska barn!

Fördomar

Jag tycker att jag har empati och har inga som helst problem med vare sig homosexuella, invandrare, hemlösa eller pensionärer som envisas med att gå och handla när alla "vanligt arbetande människor" har lunchrast. Jag kommer också handla runt lunchtid när jag blir pensionär! Det är ju då man ser och träffar mest "verkliga"  människor! Jag anser att alla människor är lika värda (förrutom pedofiler och terrorister) och borde ha samma rättigheter i samhället MEN när jag sätter mig bakom ratten försvinner allt och jag har alla fördomar man kan ha och lite till.

Förrutom att alla som kör BMW och Mercedes är dryga (gammal Mercedes = bonde) så har jag kommit på att alla som kör S60 är övervägande män 50+. Det är sällan man ser en skitig S60 utan de är pedantskötta och verkar inte gå över 90 ens på motorväg (förutom min kompis Rut 60+ som kör som en blådåre både i bilen och på slalomskidorna men hon är ju inte man och är undantaget som bekräftar regeln). Jag har för mig att S60 lanserades som en tjejbil med extra finesser såsom spec nackstöd där hårtoffsen skulle få plats men det verkar som tjejerna tröttnat och lämnat över bilen till gubben. Det finns ju ganska många män som också har tofs i nacken istället för på huvudet som kan ha användning av en sån finess!

Ser jag någon som har problem att parkera, eller har parkerat helt åt skogen så tänker jag "idiot säkert en tjej". Dumt eftersom jag vet att vi tjejer är minst lika bra om inte bättre på att köra bil, men som sagt, fördomarna sitter i ryggraden och går inte att radera. Likaså om det är någon som kör under hastighetsbegränsningen (och som inte har en S60) så tänker jag (eller tänker och tänker oftast skriker jag det rakt ut" "j-vla kärring!!" eller om de gör idiotiska omkörningar "vad i h-vete gör du! IDIOT" ) Om man ska köra från A till B så vill man ju ta sig fram så fort det är möjligt och är det då motorväg (som jag har till jobbet) så vill man ju hålla 110 (eller liiiite över) och inte 80 för då känns det som man är på picknick. Hetsig? Jag? nääää....

Mattias och jag var på bilsemester en sommar då vi åkte Sverige upp och Norge ner, men inte blev det någon trivsam tripp där man tog dagen som den kom och stannade på små mysiga ställen och bara njöt...nej det var gasen i botten från start. Vi är inte mycket för att kolla in sevärdheter eller dyl (mera sitta i bilen, se skylten och säga! Åh nu är vi i Lillehammer! och sedan åka vidare) Vi stannade bara för toabesök och att äta/fika  sen iväg igen. Framåt 9-tiden på kvällen började vi fundera på var vi skulle sova och stannade inte före kl 10. Upp ganska tidigt morgonen därpå och så samma visa igen! Tur att vi bokat in några nätter i Abisko där vi tillbringade midsommar så vi hann vila lite. Meningen var att vi skulle få lite skön midsommarskidåkning i Riksgränsen, men vintern hade varit dålig så någon snö i pisterna fanns det inte! Hittade till slut en liten plätt långt upp på fjället, men den kunde vi lika gärna varit utan. Sedan in i Norge och då kom nästa fördom..."Norge, Norge, Norge är ett ruttet land". De kör som idioter i Sverige men kör som mesar i sitt eget land, tror inte att någon körde över 50km i timmen! Och det var lite frustrerande för oss som var på semester men INTE ville se omgivningarna! Har man åkt bil i Norge i ca 5 min så har man ju sett allt, fjäll, fjordar och lusekoftor så långt ögat når...till tops! Till slut kom vi fram till Juhashytta, några mil norr om Lillehammer och fick äntligen åka skidor, men kändes som vi tagit en omväg på ca 100 mil...men å andra sidan kan man säga att "jaha! Härnösand säger du...där har vi varit" eller "Högakustenbron? Ja där var jag och Mattias"

En annan fördom jag har är att alla som kör "konstigt" på landet är onyktra! Körde bakom en bil mellan Kumla och Fjugesta en regnig fredag som bromsade och gasade och svängde hit och dit...var säker på att han var full (fredag och allt som det var) Till slut såg jag att det var en liten gubbe som körde och han var rädd för att skita ner sin bil så han bromsade vid varje vattenpöl som hade ett djup på +3cm och om det gick så körde han runt...men gör man så om man är nykter..nja, han var nog full eller var det en S60? När jag körde om fick han panik och tvärnitade när jag skvätte ner honom och jag skrattade i mjugg (och han kanske skrek "IDIOT" och hötte med näven, eller knackade på rutan som jag gör ibland när jag glömmer att man kan tuta ...)

En tur till affären...

Jaha, så har man varit ännu en gång och handlat. Har Ni tänkt på hur mycket varor det finns som man aldrig köper! Man ser dom inte ens fast de tar upp hyllmeter efter hyllmeter. Ibland när jag lyfter blicken från inköpslistan så ser jag varor som jag knappt visste fanns (det händer sällan men ibland, när de t ex flyttat om, så måste jag kolla upp så jag hittar. De bygger ju om på Maxi och har tydligen "stängt" min genväg utan att fråga mig så jag gick rakt in i en hylla med köksgrejer!) Vad använder man alla dessa exotiska varor till?!! Jag önskar jag kunde använda alla varor, tänk vilken variation i matlagningen man skulle få!

Men istället går man sin vanliga tur förbi falukorvar, köttbullar och fläsk och det enda exotiska man får med sig är en burk med ananas eller en burk minimajs. Jag tittar nyfiket på alla utländska kvinnor som står och väljer mellan maten i dessa hyllor eller när de står och knackar på vattenmelonerna?! Jag har länge funderat på varför det gör så? Är det så att om Om någon knackar tillbaka så är melonen gammal?? Fick idag reda på att om det låter ihåligt så är melonen färsk, så gissa vad jag ska göra nästa gång jag handlar? Men jag undrar ändå vad de gör med alla meloner! De gör ju inte som jag som kanske köper en hel melon när det är extra pris...nej de fyller HELA vagnen med meloner...och då blir man ju verkligen nyfiken (ja jag blir det i alla fall)

Och på tal om nyfiken, det finns olika sorters "typer" i mataffären och de flesta, liksom jag, tillhör "inköpslistetypen". Istället för att titta på sin omgivning blint stirrar ner i sin inköpslista och lätt kan passera hela tjocka släkten utan att märka det (alltså...barnen kan man ju inte missa eftersom de skriker så men resten...eller kanske inte våran släkt för ingen av oss kan ju hålla käften...äsch ni vet vad jag menar) men sedan finns det "stirra-i-vagnar-typen"!! Har ni sett dom?! Om man är "inköpslistetypen" så har man ju svårt att se någonting alls förutom sin lista MEN jag har faktiskt sett dom! Och har man sett dom en gång så lovar jag att man upptäcker dom överallt!! De smyger runt med sina korgar (eller vagnar, dock aldrig fullastade) och stirrar helt ogenerat ner i alla vagnar som passerar! Vad tittar de efter?? Försöker de lista ut vad man ska laga för mat? Eller har de glömt inköpslistan och försöker, genom att titta i andras vagnar, komma på vad de glömt? Eller försöker de jämföra sin egen, torftiga vagn mot min och fundera på om det är dom eller jag som är normal?? Jag har ingen aning, men det känns som om de "spionerar" och om de upptäcker att man tittar på dom så blir de generade...hmmm...mystiska människor det där. Är du kanske en av dom?

Sedan kan jag bli lite frustrerad när vissa grejer inte står där de "borde" utan någon helt annanstans. Nu har man ju lärt sig hitta men jag förstår helt och fullt den stackars unga tjejen som stod vid mejerikylen och inte hittade de kalla såserna! De är ju placerade bredvid köttdisken...logiskt? Jo det är det kanske men de kunde ju göra som med korvbrödet som de placerar intill korvdisken OCH bröddisken alltså på två ställen.

En annan svår nöt att knäcka är att hitta Mrs Cheng´s strimlade bambuskott, lika svårt på coop som ICA. Den står nämligen inte i hyllan vid kinamaten. Där finns det vattenkastanjer och skivade bambuskott...men strimlade??...icke! Nu var det länge sedan jag handlade så kanske är de på "kinahyllan" men jag undrar jag...de var svåra att hitta redan innan de byggde om! Tror det blir wook snart så jag får leta lite...kanske kan fråga "spionerna" de har ju koll på allting annat..."kolla med tjejen i blå tröja vid köttdisken hon har handlat mycket kinamat"..ja jösses...de är ju jättebra guider! Det ska jag fråga nästa gång de blänger ner i min vagn "hallå där! du som verkar ha sån koll...har du sett någon som köpt burkskinka".

Oliver funderar på om helgens bad i Solhaga poolen var det sista för i år,

eftersom han, som han själv säger, "darrade så"