Facebook

Denna underbara, beroendeframkallande, skitställe! När man väl börjat är det svårt att sluta.
Man håller mycket bättre kontakt med avlägsna kompisar och även "lär känna" andra som man annars skulle missat. Har i sommar fått två nya, "nära vänner" , mycket tack vare facebook...

Men det finns olika sorts användare som florerar där och speciellt en sort tycker jag mindre bra om (inte alls när jag tänker efter)... det är alla som uteslutande berättar om hur duktiga de är, lägger ut bilder på deras fina hus, bullbak, syltning, saftning, gardinuppsättningar mm mm. De gör bara "bra" och "rätt" saker och är, självklart, jättestolta (som de har all rätt att vara) men ibland undrar jag hur det verkligen står till? I dagens samhälle där den vanligaste sjukdomen är stressrelaterade med sömnproblem, panikångest och allmän oro så tycker jag att alla dessa inlägg bara gör, åtminstone mig, ännu mera stressad över att mitt hem nästan alltid är stökigt, gardiner som byts vart femte år och att bullbak bara händer en gång om året.

Det är nämligen lite som i trissreklamen hemma hos oss ... plötsligt händer det! Och då kan det hända mycket på en gång och sedan stiltje i flera månader (dansa, pausa...) Jag måste liksom vänta in "lusten". Vissa år har jag ingen lust att julpynta alls och vill slänga ut granen redan på juldagen och andra år får den stå till påsk för jag tycker det är så mysigt.

Men alla dessa duktiga människor som bara skriver om hur de lagar husmanskost varje dag ( lägger så klart ut bilder även på detta) städar sina hus varje vecka (även bakom badkaret och spisen), har välartade barn som klarar allt och ett underbart äktenskap (som de påtalar så ofta de kan) tycker jag bara är knasiga och borde "blockas" och istället skulle man ha kvar de som även skriver om sina misslyckande så man kan känna lite gemenskap och uppmuntran i den gråa vardagen. Jag älskar självklart mina barn och min man över allt annat men kommer aldrig skriva det på Facebook utan berättar det för dom istället. Tycker bara det är löjligt med kärleksförklaringar över nätet.

Igår när jag var ute med Leia på kvällspromenad och gick förbi mitt vardagsrumsfönster så såg det ut som det var jättefint med spetsgardiner och vita stolsöverdrag och DÅ kom jag på det! Allt handlar om att välja rätt "vinkel" och att bara zooma in det "fina" och låta alla leksaker, tvättkläder och skitiga strumpor vara i periferin! Man behöver ju inte, som jag, berätta alla misslyckanden utan bara berätta det som är bra!
Som när Mattias och jag var på Barbados och innan vi åkte sett alla bilder på vita stränder, azurblått vatten och palmer som hänger fram på öde stränder men väl där så visar det sig att om man bara vrider kameran några centimeter upp på stranden så ligger det ruckel, hotell, vanliga hus mm precis vid stranden och nästan på varandra och inte alls så avskilt och romantiskt som på bilderna.

Så från och med nu utgår jag från att alla som lägger ut bilder antingen manipulerar dom eller har mindervärdeskomplex! För jag hoppas verkligen inte att någon bor i det perfekta hemmet eller är den perfekta frun som bakar, städar, renoverar, inreder OCH tar hand om barn och man UTAN att ha allvarliga problem! För vad är egentligen meningen med att göra det? Mer än att berätta hur duktig man är eller lipa åt oss som bara försöker hålla oss flytande? Nej, jag ska börja rensa lite bland vännerna, men samtidigt är det lite roligt att läsa det om man har distans (vilket jag tycker att jag har vissa dagar) På tal om det.... Såg ni förresten hur långt jag sprang häromdagen? ;)

Hovstas Jurrasic park

Vårat hus ligger näst sist på vår gata och där vägen tar slut breder en stor böljande kohage ut sig och intill ligger en mysig liten skog. Förutom skogen så har vi även stora åkrar bakom huset och vi ser kyrktornet på Axbergs kyrka och t om ända upp till de "blå bergen" och tv-masten i Lockhyttan. Jag har många gånger känt en enorm glädje när jag gått med barnvagnen på den lilla vägen bakom vårat hus och tänkt att " vad bra vi bor här"! För ett par år sedan var det dessutom någon på kommunen som kom på att våran lilla skog skulle bli naturreservat så det röjdes ur, stigar breddades och t om blev grusbeklädda en bit så att även de handikappade skulle ha möjlighet att komma ut. Ett par bänkar ställdes ut och som vi flera ggr utnyttjat till fikapauser med barnen.

När vi så skaffade Leia så såg jag framför mig hur vi skulle strosa runt i "våran" skog och hur hon skulle springa löst på den fina ängen och sedan leta pinnar på de mysiga stigarna och leka kurragömma med barnen, men så blev det inte alls. Istället har skogen förvandlats till "Jurrasic park" och många som vet vad som "pågår" däruppe går långa omvägar... Skogen har nämligen fått två nya inneboende som inte är vänligt inställda vare sig till hundar eller människor, nämligen en aggressiv grävling och hennes unge. Hon fräser åt den som kommer för nära och jagar hundar. Grannen var ute med sin schäfer som började skälla och när ägaren vänder sig om får han se sin hund stå nos mot nos med grävlingen som fräser och går mot hunden, så inte ens en stor schäfer går säker i hennes närvaro! De lyckades ta sig därifrån oskadda men kommer inte gå tillbaka och jag har undvikit skogen i flera veckor just för att en grävling kan göra mycket skada på en liten valp, men har blivit mer och mer förbannad! Varför ska en hormonstinn grävlingshona hindra mig från att gå i den mysiga skogen som bara ligger ett stenkast från mitt hem? De som inte vet om henne går ju där och hon anfaller ju inte alla... Dessutom vet jag exakt var hon har sitt gryt så jag har den senaste veckan trotsat min oro och ändå gått några vändor i skogen men undvikit just den stigen där hon bor.

Har resonerat som så att skogarna är fulla av grävlingar och jag kan inte veta var alla bor så jag har låtsats vara en turist och knallat upp i skogen, visserligen på hellspänn och med de stora öronen utfällda men i alla fall gått i skogen ( eller mera småsprungit) för jag vill inte att ett jäkla urtidsdjur ska hålla mig borta från skogen så det så!!! Igår kom jag och Leia en bit upp på ängen där hon stannade för att lukta och jag väntade tyst, DÅ brakade det till i skogen och jag trodde först att det var någon mer som var ute på kvällspromenad med sin hund men tyckte att "den" rörde sig lite väl fort... Och när jag spanade in mot skgen fick jag se grävlingen komma farande i 130 över stock och sten. Tror inte att hon hade sett oss för hon sprang parallellt med stigen som vi gick på, men hon var snabb, otroligt snabb!! Och eftersom jag vet att de är två så tänkte jag att ungen säkert inte var långt borta så jag kopplade Leia och gick snabbt hem igen. Väl hemma lyckades jag skrämma upp tre av grannbarnen så mycket att de inte vågade gå hem själva... Eller jag tror inte det var jag som skrämde dom utan Calle för han lyckades även skrämma upp sig själv så han inte vågade gå ut med Leia mitt på dagen på grund av grävlingen! Och plötsligt slutade jag curla och skickade ut mina egna barn att följa sina kompisar hem kl halv elva i mörkret...hihi.

Påminner mig om när Mattias kusin inte fick gå själv hem från oss när vi bodde på väster för överfallsrisken och jag hör mattias säga "det är lugnt, annsofie följer henne hem" jaha!? Och vem går med mig tillbaka? Eller är jag inte värd att beskydda?? Ja ja, nu går jag här och väntar på att det ska bli höst, för jag har läst att ungarna inte lämnar sin mamma förrän i oktober, om det är en hane annars tidigare, men vem vågar chansa?

Bara gilla läget och kanske sätta upp elstängsel och mata dom med "vad de nu äter" via en lyftkran som i Jurrasic park...hahaha det kommer se jätteroligt ut eftersom de mest äter myror, daggmaskar, insekter och grannens rabarber...inte lika spännande som att släppa in en levande ko. Men å andra sidan kan besökarna få varsitt kastspö med en levande daggmask på! Alltid är det nån idiot som betalar för det, kanske en tysk?

Alla dessa "getor"!

Ja, att barn säger mycket roliga saker och att de har ett "hitta-på" språk är ju lite av charmen med att ha små barn som lär sig prata. De flesta ord kan man ju enkelt lista ut vad de betyder, t ex blåblär, flygande tafet, motorhud, skråpor, gasavarör mm men hur gör man när de säger ett helt vanligt ord men menar något annat?

Var ute och plockade blåbär med familjen och plötsligt säger Noah "jag vill ha en bäver och en ekorre"... va? En liten söt ekorre skulle jag också kunna tänka mig men en bäver, och var ska man ha den? Badkaret? eller i diket på baksidan? (där det visserligen skulle behöva avverkas lite större träd)men hur skulle boet få plats? Jag sa till honom att en ekorre är dels svår att hitta och omöjlig att fånga in med bara händerna, varpå Noah tittade oförstående på mig och det såg ut som han tänkte "är du helt dum i huvudet eller?" och när jag frågade vad han skulle ha en bäver till så svarade han "mäh! jag ska ju äta den ju!"...
Jag trodde att han fått solsting och han tyckte jag var helt knäpp som inte fattade någonting. När vi så kom in i skogen fick Noah syn på en grankotte som han plockade upp och sa "-kolla mamma, här är ju en ekorre!". Lättad över att slippa klättra i träd och slänga mig mellan grenarna för att fånga en ekorre (som jag så klart hade gjort i äkta curlinganda) så gick jag vidare med ett lättat leende på läpparna dock fortfarande grubblande på vad en bäver äter... När vi sedan satte oss ner för att fika fick jag ytterligare en aha-upplevelse när det visad sig att en bäver var samma sak som...blåbär! Så klart... att jag inte tänkte på det! Och jag såg min dröm om dikesröjning försvinna med ett poff. Noah skrattade gott åt sig själv när han kom på att han kallat sina "blåblär" för bäver.

Inte konstigt att det uppstår missförstånd när de säger ord som faktiskt finns på riktigt. Det är på något sätt enklare när de hittar på egna även fast man ibland inte förstår alls... som när Noah och jag var ute i skogen med Leia och han sa "det är massa getor här mamma". Jag fick tänka både en och två gånger för att förstå och fattade ändå inte... menade han getter?? eller får? Men Noah är inte dummare än att han illustrerade för sin frågande mamma hur "getor" ser ut. Han pekade med fingret i luften och gjorde cirklande rörelser runt huvudet och sa "bzzzz" och berättade att de kunde stickas!
Jaha, han menade getingar!! Ja, egentligen borde det faktiskt heta just getor när alla andra irriterande kryp i skogen slutar på -or t ex  myror, flugor, myggor, humlor mm så vem är det som i hela friden kommit på att getingar ska sluta på just -ingar? Ja vi kanske skulle låta barnen ta fram ett eget lexikon, för jag skulle verkligen behöva ett!

 Visst är de "lika som bär"?

Den gyllene medelvägen

Varför heter det så egentligen? Gyllene medelvägen? Ingen vill väl egentligen vara "medel" så varför ska den ha den finaste valören? Borde vara silver. Jag har alltid haft medelbetyg hela skoltiden igenom, förrutom en femma i psykologi (en välbevarad hemlighet som nu släppts ut) och hade hellre haft femmor rakt igenom eller kanske ettor som en äkta rebell! Vad som helst men inte medel, för jag vill inte vara en "medelmåtta" för det låter trist... men är tydligen en guldkantad väg att gå!

Samma sak i uppfostran, hur ska man kunna hålla kursen och välja rätt väg när förutsättningarna hela tiden ändras? Har alltid dåligt samvete över att Oliver och Noah får så lite saker samtidigt som Calle, i mina "medelmåttiga" ögon har "allt". Häromdagen sa en av Olivers kompisar till mig att "jag tycker Ni ger Oliver så mycket saker hela tiden" och jag blev varm om hjärtat och tänkte "yes!" och samvetet kändes lättare att bära...men blev snabbt nedtagen på jorden när Calles kompis gled in genom ytterdörren med en helt ny iphone4, följt av Calles "- Jag vill också ha"...så klart! För det är ju snart det enda som saknas i Calles "samling". Det spelar ju ingen roll hur många gånger jag förklarar för Calle att även om han skulle åka och köpa en helt ny bil, fullt utrustad med allt så kommer någon annan att rulla ut bara någon dag senare med en ännu nyare bil...
Det är helt enkelt omöjligt att hela tiden ha "det senaste", åtminstone om man är en vanlig svensson eller i vårat fall Andersson/Johansson, men man kan ju alltid drömma!

Jag vill ju också ha massa saker fast jag är fullt medveten om att jag inte har råd.
Ibland kan det kännas livsnödvändigt att köpa blommor till blomlådorna istället för mat, eller när jag ser reklamen från tv-shop med träningsredskap och som verkar ha lösningen på ALLA mina problem. Får jag bara vältränade magmuskler och mindre midjemått så kommer hela livet förändras!  Barnen kommer få bra betyg, bli väluppfostrade, huset skinande rent och aldrig något bråk och gnäll!
Men det enda som händer är att jag tröttnar efter två dagar och utrymmet under sängen minskar, eftersom alla dessa maskiner är så finurliga att de enkelt går att fälla ihop och läggas just där.

Och snart är det augusti och Calle fyller 11 år...bara 4 år kvar till moppe, tiden går så fort...

Oliver 8 år

Oliver har, som alla andra barn, pratat om sin födelsedag länge nu, han har tittat i leksakstidningar, googlat på nätet och önskat högt och lågt (som alla andra barn gör). Kvällen innan satt han vid matbordet och funderade på vad det kunde vara och jag sa "ja, jag vet ju att det är någonting bra som du kommer gilla" varpå han svarar "- Du kan väl viska det till mig", men den finten gick jag inte på. Han har emellanåt nästan fått myror i brallan av spänning inför födelsedagen, precis som alla andra barn MEN när så väl dagen kommer så är han inte alls som "alla andra" längre.

För det första bad han oss kvällen innan att inte sjunga för honom, men när jag försiktigt försökte väcka honom (det är inte lätt, för han sover tungt och är väldigt morgontrött) redan halv sju, så drog Mattias i med "ja må han leva, ja må han leva" och istället för att sätta sig upp med ett leende så kröp han långt in under täcket och bad mumlande om att få somna om. Vi ställde paketet precis bredvid honom och sa "Grattis! titta här är paketet", men han ville knappt titta. Kikade lite grann under täcket men vände sedan ryggen åt paketet.
Saken är den att han tycker det är jobbigt att hamna i centrum, han känner nog att alla förväntar sig något av honom. Vi står där runt sängen, leende och jättespända på vad han kommer göra och säga när han får se vad han fått medans han själv tycker det är pest och istället vill sova.... Förra året öppnade han sina presenter på toaletten, i fred, men i år ville han inte det heller.

Jag skulle ju till jobbet och ville verkligen vara med när han öppnade så jag lirkade och lirkade, utan framgång. Då flyttade vi honom och paketet till vår dubbelsäng så att han och Mattias tillsammans kunde ligga och titta på paketet. Oliver tyckte att han kunde öppna det när jag kom hem på eftermiddagen, men vi tyckte att det var bäst på morgonen. För det som var i skulle han kunna leka med hela dagen innan tjocka släkten kom på kvällen, men vi kunde ju inte avslöja det utan fortsatte lirka... men till slut tröt tålamodet och Mattias sa med allvarlig röst "nej Oliver, nu MÅSTE du faktiskt öppna", och då gick det bra!
Han öppnade, blev jätteglad och grät lite mera. Vet faktiskt inte om det var lyckotårar eller ledsna tårar för att vi pushat honom fast han egentligen inte ville...

Han tycker som sagt inte om att vara i centrum, däremot gick det bra att öppna paket när släkten kom på kvällen. Kanske för att han då inte var så trött, och att paketen kom i "jämn ström" och folket runt omkring inte stod och stirrade utan pratade, skrattade, ställde fram fika och allmänt grejade med annat samtidigt som han satt i soffan och öppnade. Lego, bad och framförallt Starwars står högt på Olivers "tycka om" lista och allt detta dök upp i paketen...lycka! Och mammas lycka när farmors paket bland annat innehöll två par nya byxor. Plötsligt har nämligen alla Olivers byxor krympt i torktumlaren och han ser ut som Stig-Helmer, med för korta byxor. Nu är det som tur var sommar och trekvartsbyxorna kan aldrig bli för korta, bara för små på bredden, och det är ingen risk när det gäller Oliver! inte än i alla fall...

Vi hade funderat länge på vad vi skulle köpa ... vi ville ju köpa någonting riktigt bra. Någonting som kunde väga upp alla paket och grejer som vi hela tiden köper till Calle. Av naturliga skäl så "kostar" ju Calle mera, hans hockeyutrustning, medlemsavgifter, kläder (dyrare ju större storlekar), skor i olika varianter mm mm.
Oliver säger ju aldrig någonting om att han tycker det är orättvist eller att han också vill ha. Calle däremot tycker att det är väldigt orättvist när Oliver någon gång skulle få något utan att han får, t ex kexchoklad häromdagen, som Calle inte tycker om men som han ändå blev sur för...

Både Oliver och Calle tycker ju om att spela tv-spel, och de har egna spel MEN det är Calle som har konsolen (ps3) i sitt rum. Varje gång Oliver vill spela så måste han stå med mössan i handen och snällt be om lov och det är ofta han får höra "du får spela efter mig". När brorsan inte är hemma så sitter Oliver som på nålar i hans rum och spelar sina egna spel och när han hör att Calle kommer hem springer han livrädd därifrån, trots att han fått lov av mig eller Mattias att vara där. För att slippa allt tjafs, bråk och alla tårar om detta spel så har vi nu köpt Oliver ett helt eget xbox 360 i Star Wars utförande, ja jag vet det är skitdyrt (och hade räckt till måååånga solkrämer) men den här gången var det värt varenda krona! Visste Ni förresten att man kan köra ett danspass på starwars spelet? Jag vann STORT över Calle men då blev han sur och tyckte det också var orättvist.

Vi började förresten bråka redan kvällen innan när jag slog in paketet och Calle fick se att det fanns med ett headset som han ville "låna" för han spelar så mycket online och "Oliver kommer ju ändå inte göra det" som han sa. Jag svarade att det här var bara Olivers och att han kunde låta honom ha sina grejer ifred åtminstone de första dagarna. Calle blev sur och tyckte att headsetet ändå bara skulle ligga i sin låda....gissa om jag blev nöjd när jag kom hem och redan i hallen möter en överlycklig Oliver MED headsetet på! 1-0 till mig!                   

Grattis på födelsedagen, världens bästa Oliver,
"may the force be with you!"

Höga klackar och komplex

Ibland kommer det upp frågor på sådana där tester i skvallertidningar (som ingen erkänner att de läser men som ändå säljer som smör) som är " vilken kroppsdel är du mest nöjd med?" eller "vilken är din känsligaste kroppsdel?" Mitt svar på dessa frågor varierar från dag till dag beroende på vilket humör jag är på just då. Men så finns det en fråga som jag alltid svarar likadant på, och det är "vilken kroppsdel är du minst nöjd med?" svaret är "mina stora fötter".

Jag har inte alltid haft komplex för detta utan det har kommit smygande i samma veva som det blev modernt med tightare byxor då det inte bara var benen som framhävdes utan även fötterna. Hade jag t ex ett par stuprörsjeans och vanliga lågskor så kände jag mig som Långben eller som en clown.
Jag har storlek 40, så det är inte så att jag måste specialbeställa skor men har ändå hakat upp mig på det här.

Har tidigare inte varit speciellt skointresserad utan bara känt det som ett nödvändigt ont, men så plötsligt stod de där! Svarta, med nitar och med en rejält hög klack och mitt hjärta började bulta...de var som gjorda för mig! De bara stod där och ropade "köp mig jag vill följa med dig hem". Problemet var att klackarna var för höga och när jag provade dom var jag tvungen att luta mig mot Calle (eller mera hänga som ett fyllo över honom) och jag stapplade runt med svankande rygg och vingliga ben i butiken och skrattade hysteriskt i början. Calle skämdes och jag svor... och fick ge upp och gå hem utan skor. Men jag tänkte att "jag SKA klara av det, jag kommer tillbaka " och så gick jag hem och rotade fram de högsta klackarna jag hade (idag är de de lägsta i garderoben och jag tycker t om att de är lite tantiga) och började öva. Jag gick i dom så ofta jag kunde och till slut även på jobbet. Tog inte mer än ett par veckor innan jag var tillbaka i skoaffären och den här gången kunde jag gå i dom utan problem! Lycka!! Jag älskade verkligen de där skorna och hade dom dagligen och de var faktiskt sköna tvärtemot vad man skulle kunna tro. Det tog några veckor innan jag kunde gå obehindrat i dom men det var också startskottet för mitt "längre" jag. Nu går jag nästan aldrig utan klackar, har faktiskt bara ett par utan. De gånger jag har dom på jobbet så blir jag så kort... och plötsligt är nästan alla längre än mig och det känns som man förvandlats till en smurf "tre äpplen hög" liksom. Dessutom behöver man inte lägga upp några byxor längre, utan bara anpassa längden på klacken istället :)

Köpte ett par skyhöga styltor till julfesten förra året och klarade hela kvällen inkl dans med hopp, men hade så klart lite ont dagen efter. Då hade jag "preppat " både skor och fötter med skavsårsplåster och inlägg. Detta hade jag helt glömt bort när jag i fredags skulle ut med jobbet... utan tog som vanligt ett par öppna skor med hög klack, utan vare sig ilägg, plåster eller tunnstrumpor.... och där gick tydligen gränsen även för mina fötter! Dels stod vi i flera timmar och tittade på allsång och sedan discodans på det...aj aj aj....blev som brännskador under fötterna med blåsor som brände som eld! Det är först idag som jag kan gå normalt, men om jag ångrar fredagkvällens skoval? Inte en sekund...bara att jag glömde iläggen...

Julfestens pjucks var svåra att motstå...