Sista dagen på Skogsbrynet...

Jaha, så var den här. Imorgon är Olivers sista dag på världens bästa dagisavdelning, Älgen på förskolan Skogsbrynet.

Som tur är har vi ju ett dagisbarn kvar, och det är en tröst att man ändå kommer träffa en av fröknarna igen. Den andra, som också varit Olivers "kontaktperson" slutar och har fått nytt jobb. Hennes sista dag är också imorgon men eftersom hon var ledig idag och inte kommer förrän kl 9 imorgon så fick jag säga hej då redan igår. Jag var inte alls beredd på det och hann inte förbereda mig mentalt utan tårarna bara kom. Det fanns så mycket jag ville säga, vilken bra pedagog hon är, hur mycket hon betytt för oss och framförallt för Oliver, men jag kunde inte få fram ett ord för klumpen i halsen...hade jag gjort det hade jag väl brutit ihop fullständigt och snorande och hulkande berättat hur bra hon är. Kanske lika bra att jag var tyst...

Jag undrar om fröknarna på dagis har en aning om vilket inflytande och vilken prägel de sätter på våra barn och oss? De träffar ju våra barn nästan mer än vad vi själva gör (tyvärr) och ser dom i helt andra situationer än vi har möjlighet till. Calle ska byta klass till hösten och inför "omplaceringen" så sa pedagogerna till oss att "Ni känner erat barn bäst men vi känner också era barn och vet hur de fungerar i grupp" och det stämmer ju, och det grämer mig...att det finns sidor som jag aldrig får se! Känner mig lite som Gollum i Sagan om ringen... "Han är min och  jag borde känna till ALLT!"

Skolans lärare är viktiga i barnens utveckling men dagis är ju ännu viktigare för det är ju där grunden läggs! Vi har ju haft sådan otrolig tur som har fått samma fröknar till Oliver genom hela dagisperioden.
De är helt klart bland de bästa och tillsammans är de oslagbara! Så otroligt mysiga, lyhörda, roliga, glada, aldrig omöjliga! Har aldrig mötts av sura miner eller arga kommentarer. De tar åt sig nya saker hela tiden och fastnar aldrig i "gamla spår"... är inte rädda för förändringar. "-Vaddå, äter inte Oliver frukost? Nämen det är ju flera barn som inte gör så då får vi fixa det!" Inget tjafs om att det inte finns pengar eller dyl. Gick bara en dag sedan hade förmiddagens mellis förstärkts med både fil och flingor! ja Ni hör ju själva...Oslagbara! Dessutom har gruppen varit liten hela sista året vilket gjort alla barnen väldigt harmoniska och de har kunnat åka på flera utflykter än tidigare vilket gjort att deras vyer vidgats ytterligare! Tur att Oliver fick vara med det sista året för det har verkligen varit det bästa!!

Ja, det är med tungt hjärta jag lämnar Oliver för sista gången imorgon...kanske borde ta vattenfast mascara? "- men vad säger Oliver då? är han ledsen? nej då, han inser inte vidden av "sista gången", utan ser bara fram emot skolstarten och alla nya spel, och jag säger ingenting heller...räcker att EN av oss är ledsen.

"Top selection"

Normalt?

Nu har jag suttit och klurat lite på min kammare!
Alla säger "man ska inte jämföra barn"...men hur gör man då? om man INTE jämför?? Vår äldsta son är ju vårt första barn och i och med det så sätter ju han på något sätt "normen" för vad vi tror är det "normala". Sedan blir det ju automatiskt så att man jämför "alla barn" och speciellt sina egna barn mot denna "norm" vare sig man vill eller inte. Och har man bara ett barn så jämför man honom/henne mot "alla andra".

Men sedan Oliver kom har vi fått värdera om normen lite grann och ifrågasätta oss själva... det kanske inte är normalt att barn går utan stöd redan vid 9-10 månader?? (Som Calle & Noah)  Eller att de inte kan gå hem till kompisar och leka när de är 9 år? Eller att man måste stå precis bakom dom på födelsedagskalas? Eller att de cyklar utan stödhjul vid 4 års ålder??

Denna "Calle-norm" som länge var vår enda referensram gör ju att de som kommer efter kommer att jämföras mot honom och det gör vi ju omedvetet!

Ibland undrar man "är det bara mitt barn som har humörsvängningar eller är oroliga för de mest konstiga saker?" och då är det bra att ha andra föräldrar att prata med (eller om man så vill "jämföra med") och då är vi där igen! Är mitt barn onormalt eller som "alla andra"??

Sedan kan ju det "normala" vara ett sådant stort spann så ingenting är onormalt. T ex Oliver som skelade redan när han var 6-månader och gick på kontroller en gång i kvartalet och ändå inte fick glasögon förrän han fyllt 2 år (för hans synfel var "normalt"). Ändå såg han så dåligt att jag blev alldeles snurrig bara av att prova glasögonen. Hans glädje och skratt när han kom till dagmamma med sina nya glasögon och "upptäckte" alla leksaker på nytt går inte att beskriva! Jag undrar i mitt stilla sinne om inte hans första levnadsår utan glasögon gjorde att han "kom efter" utvecklingsmässigt. Tänk dig själv att se så dåligt i 2 år att man inte ens kan titta i en bok utan att det är suddigt, eller kunna se en stol så pass bra så man kan klättra upp utan att ramla ner...

Ja att inte jämföra barn...det låter bra men funkar sämre i praktiken. Så länge mitt barn följer "normen" (och det vet jag ju bara genom att jämföra med andra, heller hur?) så kan jag också säga så!

Man borde nog sträcka sig ännu längre och istället säga att man inte ska jämföra någon människa med någon annan, alla är unika! Men DET funkar inte alls! Det skulle innebära att man (läs: jag)  inte skulle kunna snacka skit om nån, och vad skulle man då skvallra om?! Fy vad trist livet skulle bli...nej, tror vi håller oss till barn så länge och lägger till "man ska inte jämföra barn inför andra barn"...DET blir en helt annan innebörd!

Förresten, Ni som läst om Noahs förkärlek för tuttar...nu har han bytt kroppsdel! Samma grepp samma klämmande men nu runt halsen!! Bättre eller sämre??, ja det är frågan! Kommer jag strypas i sömnen så är det ju så klart sämre... ha ha!

Musik

Vi har fått 3 musikaliska barn (ja, den tredje är jag inte riktigt säker på än, han är ju så liten och kanske mest hänger på storebrorsorna men i alla fall).

Först har vi då rockkillen Calle som redan som liten hellre lyssnade på AC/DC & Aerosmith istället för kompisarnas skivor med Hits for kids. Han fick en elgitarr (billig variant, strängarna bara går sönder) i julklapp för ett par år sedan på vinst och förlust. Visste inte om det var bra eller dåligt, såg framför mig hur han skulle dra upp förstärkaren (som så klart var med) och "spela" på alla strängar samtidigt... men istället blev det platt fall. Gitarren fick stå och samla damm ett halvår eller så innan den fick komma fram.
Calle sitter nu på sitt rum emellanåt och spelar, har lyckats tagit ut introt till "Smoke on the water" som han spelar om och om igen. Det första han gjorde när han fick sin första MP3-spelare var att proppa den full med låtar som han laddade ner från nätet, samma sak med mobiltelefonen. Han kan sitta länge framför datorn och bara lyssna på musik på spotify. Han håller på och skriver en egen låt men har, efter ca 2 månader, bara kommit fram till första strofen, men han övar flitigt på den vill jag lova! Men att gå på musikskola och ta gitarrlektioner finns inte på kartan med motiveringen "mäh! mamma! Jag kan ju ändå"

Sedan har vi Oliver som skulle platsa i Herreys, vår egen sång och dansman. Han älskar att dansa och att leka "melodifestivalen 2011". Detta gör de även på dagis, men där går inte grannens barn. Så när Oliver ska försöka instruera honom i hur man gör och säger "sjung då!" så står den killen på trappen/scenen och låtsas hålla i en mikrofon och sjunger typ "la la la" och sedan efter några sekunder går därifrån. Detta berör inte Oliver utan han säger "nu måste du presentera mig!" och den stackars grannen mumlar lite tyst "här kommer nr 10 Eric Saade" och Oliver skiner upp, slänger sig upp på scenen och kör hela Popular med glasskross och allt...då har grannbarnet gått hem... Sa då till Oliver att "jag tror inte han vill leka den leken" varpå Oliver går över och säger "du, vi kan leka någonting annat, t ex melodifestivalen 2010?"
Märker också att Oliver lyssnar mycket på Calles musik för när han sitter och leker och tror att ingen hör så sjunger han hela låtar utan problem. Visserligen på sin egen svengelska men i alla fall.

Sedan har vi Noah som dansar och sjunger så länge någon annan gör det. Även han "går igång" på Saade.
Jag har alltid sjungit för mina barn och har det med mig från barnsben. Min mamma sjöng mycket (och gör nog fortfarande) och jag kommer ihåg när jag satt vid köksbordet och lyssnade när hon sjöng om "Låga ryttartorpet" med alla dess verser, det var som att lyssna på en saga. Min pappa älskar Evert Taube och försåg mig med notor under min uppväxt så jag tror inte det finns en enda känd Taube låt som jag inte spelat på pianot!...och min halstablettsugande pianofröken tyckte om Bach och Mozart...det var inte lika kul, men lärorikt. Jag sjunger i alla fall för barnen när de ska sova och det funkar väldigt bra, jag somnar ALLTID! Däremot har nu Noah blivit så gammal så han sjunger själv och då är det plötsligt inte lika enkelt. När man börjar på "sov du lilla videung..." så sätter han sig upp i sängen och verkar tro att "WOW! nu är det allsång" och sjunger glatt med i varenda "o aj aj aj aj buff" och "tänk om jag hade en liten liten apa"...så nu får jag skärpa till mig och sjunga riktiga ballader på engelska som han inte klarar av. Det är inte så lätt att snabbt komma på en lagom långsam ballad som man kan men snart kommer Noah sitta och sjunga Anthem i sängen som en ny Tommy Körberg. (betydligt mindre i storlek i alla fall)

Jag tror i och för sig inte att det här med sång & dans är någonting unikt för mina barn, utan att det finns hos alla. Min man har alltid varit musikintresserad och spelade trummor som ung, och jag spelar fortfarande piano (trots att det var länge sedan nu. Man får liksom alltid spela 4-6-händigt när man väl spelar).
När jag var mindre stod vi bland annat på min bästis garagetak och drog på bandspelare på högsta volym och mimade med våra hopprep till Kicki Danielsson och Carola, uppträdde som "systrarna Hurra" på skolavslutningen i femman och "höll på". Vi var tre tjejer, men bara två av oss mimade (jag och min bästis), den tredje envisades med att sjunga "på riktigt" och hon försöjer sig idag som sångerska...skulle kanske ha skippat hopprepet? ;)

Det finns ett påstående som säger "barn gör inte som man säger utan som man gör"... så frågan är hur man gör för att stimulera och stötta detta musikintresse så det inte "dör ut"?... vill ju inte att det försvinner mellan alla snowboards, skateboards, bmx-cyklar och så småningom "brudar"...

ROCK ON!

Sömn

Som "småbarnsförälder" får man aldrig tillräckligt med sömn och man är inställd på det redan när man blir gravid, MEN att det sedan ska "hålla i sig" så himla länge är ingenting man ens vill eller ORKAR tänka på.

När man kommer hem från BB och har kroppen fylld med adrenalin och glädjehormoner så känner man sig så himla pigg! Det gör ingenting att bebisen ska äta flera ggr per natt eller hänga som en liten apa vid din barm 24 timmar om dygnet och det känns som man klarar ALLT!
Då, just då, borde man stanna upp och försöka memorera den känslan, för det kommer dröja flera år innan den infinner sig igen! Att ha en liten bebis som ska äta på nätterna kan vara jobbigt, MEN att ha en 2,5 åring som kommer VARJE natt och som ska böka sig ner och ligga diagonalt över sängen och sparkas i ryggen och grymta surt för att vi "ligger i vägen"...DET är jobbigare! Sedan händer det att storebror 6 år också vill ligga hos oss och kommer då smygande och kryper ihop som en boll (oftast helt obemärkt) vid fotänden. Går bra så länge han inte sträcker ut sig mellan oss och kommer emot, ve och fasa, hans ilskna lillebror! Då blir det krig! Noah börjar sparkas som en känguru (fast han sover) och Oliver försöker komma undan eller sparka tillbaka! Sedan hittar de ett läge som funkar och sover en stund tills nästa gång de kommer emot varandra och så börjar det om...

Stressen över att man MÅSTE sova så att man orkar gå till jobbet dagen därpå gör ju inte saken bättre. Det händer kanske 2 ggr/månad att Noah sover i sin säng HELA natten och känslan när man vaknar upp är helt obeskrivlig! Inte ont i ryggen eller nackspärr utan utvilad och glad!
Lycka är att ha en säng och kudde för sig själv hela natten!

Oliver

Kärleken till ett barn... ja vi som har barn vet ju vad detta innebär och Ni som inte har kan bara gissa. Denna gränslösa kärlek som är den finaste/renaste som finns, och som alltid kommer finnas där! Sedan är det en gåva att få följa barnens utveckling från bebis upp till vuxen ålder och någonting jag verkligen ser fram emot!

Vi har 2 barn (största och yngsta) som troligtvis kommer glida fram på ett bananskal en stor del av skolåren, väldigt framåt utvecklingsmässigt & fysiskt och klarar av det mesta väldigt tidigt. MEN så har vi våran älskade, gulliga, glasögonprydda Oliver som är "mittemellan" och som i motsats till sina brorsor har lite svårare med det mesta. Han är väldigt liten till växten, ser dåligt/skelar, och väger bara något kilo mer än sin 4-år yngre bror och pratar inte riktigt rent än. Är lite sen även psykiskt och har därför fått gått om dagis ett år och börjar lekis nu till hösten. Det här extra året på dagis har varit en hit redan från början. Han har fått all tänkbar hjälp och stöttning från spec pedagoger och helt underbara fröknar och har utvecklats enormt! Från att vara en kille som helst leker själv och som inte gör mycket väsen av sig så har han börjat tagit för sig och har nu även en bästis (som är en kopia av honom själv! Samma glasögon, samma längd, samma hårfärg) Jag tror att det finns en mening med allt och tror att meningen med att gå ett extra år var att han skulle träffa sin bästis!
Igår var han på besök i sin nya klass och var den enda av alla barnen som pratade inför klassen!  De har berättat för oss att Oliver är ett s k "lustbarn" och går in till 110% för det han tycker är roligt men struntar i resten (arv från mamma? eller är det egentligen inte barns rättighet! att bara göra roliga saker? För sen kommer kraven och skolan så man ska väl passa på medans man kan?) Han är också mycket mera trygg i sig själv än storebror, tänker mycket mera och är i det stora hela "klokare". Känns som om alla bitar nu börjar falla på plats för honom (även om han inte kan cykla utan stödhjul och bara ritar huvudfotingar) Han lever ibland i sin egna värld och är inte alltid medveten om andra runt omkring. Som i vintras när vi var på väg hem från Storlien, en bilresa på ca 70 mil som tar i princip hela dagen och när vi åkt 50 mil hörs Olivers röst från baksätet "Mamma, ska vi åka hem snart?"... eller när han sitter helt tyst en hel bilresa och plötsligt säger "pappa, kör om den där j-vla bilen!" ...
DET är Oliver det! Älskade unge!

Dubbelnatur

Här hemma har jag en 6-åring som är rädd och orolig för de mest konstiga saker, sedan har jag ett 10-årigt bmx-/snowboard-/skateboardproffs som är "top of the world" mest hela tiden samtidigt som jag har en tonåring som strör kläder omkring sig, ligger i soffan och fiser/rapar och slötittar på tv samtidigt som han surfar på sin ipod. Mitt största bekymmer är inte killarna i sig utan att alla 3 egentligen är en och samma person dvs en helt vanlig 10-åring! Upp och ner HELA TIDEN. Det är inte lätt att "känna av" vilken person som sitter mitt emot mig (om han nu inte rapar och fiser för då vet jag ju vem det är så klart!)

Idag ringde den rädda mig på jobbet och sa att han inte tordes gå till fritis! Dit har han ju bara gått varenda dag (förutom lov och helger) sedan har var 6 år så det är klart att det är pirrigt?! Han var orolig för att ingen kompis skulle vara där. Så jag ringde så klart till fritis (sopa sopa) för att kolla upp det och alla som han pratat med kvällen innan var där. Jag ringde tillbaka och sa som det var att det är bara att pallra sig iväg för kompisarna är där. Gick några minuter sedan ringer det igen och nu har hela himlen öppnat sig för nu var det hulkande och snorande utan dess like och jag uppfattade bara strödda meningar som "törs inte" "ser att jag gråtit" "kan inte sluta". 6 ggr upprepades detta tills jag argt sa  "varför ringer du mig hela tiden ring till pappa istället"och då blev det i alla fall tyst på telefonen.
Efter en lång stund ringde Mattias "Hej det är jag, du jag åker hem och cyklar med Calle till fritis"
VA?! och han säger att jag curlar....

Senare på dagen ringer bmxproffset och säger kaxigt att "öh, allt är lugnt, jag åker hem nu"...och lägger av en rap.Hmmm...

Städa städa varje fredag...

Vårat hem ser ut som en orkan har dragit förbi. Så ser det ut mest hela tiden förutom en halvtimme efter att jag städat. Flera gånger har barnens kompisar kommit hem, tittat sig omkring och sagt "vad stökigt Ni har"...Man får höra sanningen från barn och fyllegubbar. Men vad ska man göra? Förutsättningarna är ju inte de bästa. 3 killar med massa leksaker som de får ha överallt i huset (nej vi är inte en sån familj där man inte får ha leksakerna i vardagsrummet t ex, jag ÖNSKAR att jag kommit på en sån regel när de var små men nu är det för sent). Öppna dörrar både på fram och baksidan, pool, ofta nyklippt gräsmatta OCH så har Mattias tagit bort en del av altanen så det istället tittat fram en oplanerad sandlåda preciiiiiis intill en av altandörrarna!

Så har vi barnens rörelsemönster att ta hänsyn till....ut via framdörren springa runt huset på nyklippt gräsmatta, passa på att ta ett dopp i poolen (så pumpen får jobba lite också), vidare till "sandlådan" och leka lite och kanske visa mamma att man kan göra kullerbyttor och varför inte ta ett dopp i lilla poolen också så den får sandbotten? Sedan ett kliv in i vardagsrummet och vidare till badrummet för att hämta handduk sedan vidare till köket för att kolla om det finns glass. Ev finns det och då vill man ju sitta och "mysa" lite när man fryser så efter badet så då går man upp till stora soffan och sätter sig och äter glassen. På vägen har man hunnit ta av sig de blöta badbyxorna och slängt i en hög på golvet (de torkar bäst så) ev intill kläderna man tog av sig när man skulle bada, men inte nödvändigtvis. Kan lika gärna slänga de blöta badbyxorna i trappen på väg upp, eller varför inte i soffan?? Där är det ju ändå både glass, gräs, sand och stora våta fläckar...var kommer det ifrån förresten och varför tjatar och skriker mamma så himla mycket? "jag har ju inte gjort någonting!" Sedan är det tråkigt att sitta inne när det är fint väder så då sätter man på sig torra kläder och springer ut genom dörren igen... och detta gånger 3! För INGEN av barnen har lärt sig att torka av sig om fötterna, torka sig själv ELLER hänga upp kläderna trots tjat och gnat. Varför ska de göra det, de hänger ju på sin plats dagen därpå i alla fall! Känner mig lika trött som Kalle Anka ser ut på julafton när han vaknar i husvagnen som Långben kör...ja ja den som gräver en grop...

Skolavslutning

Så var det skolavslutning för vårat skolbarn. Nästa år har man två stycken ryggar att titta på! (Ja, alla barnen står ju vända mot trappan där varje klass står och sjunger, så man ser sitt eget barn i typ 5 min och ryggar i 1,5 timme!) En mamma sa till mig att "nu är det bara 3 avslutningar till här"...men hennes yngsta är lika gammal som min äldsta. Själv började jag räkna och kom fram till att 2022 DÅ är min sista skolavslutning på Hovsta skolan...det ni! Här var det inte speciellt tätt mellan barnafödandet vill jag lova!! Hoppas de kommit på en bättre lösning än att alla ska sjunga varsin låt för även fast de slår ihop flera klasser så blir det så låååååååååååångt och *gäsp* tråkigt! När man tröttnat på att titta på ryggar vänder man sig om och bildar istället små samtalsgrupper mellan föräldrarna där man diskuterar allt mellan himmel och jord så att man nästan glömmer bort att lyssna på sitt egna barn.
Så förhoppningsvis kommer de på någonting annat, t ex att man kan fika under tiden barnen sjunger?, eller att friskolorna "tar över" så det inte blir så många barn (nej det där menade jag inte men det skulle vara bra om de flesta var på semester för då blir det inte så långrandigt) Jag hade som vanligt ingen kamera med mig men vad skulle man ta kort på? Ryggar? Eller en klass som står på en trapp långt bort så man måste ha värsta kameraobjektivet för att se vilka som står där? När alla skulle samlas efteråt ställde de sig en RING! Det kan man ju inte heller ta kort på! Så det var ju tur att jag inte släpade på min kamera i onödan (eller släpa och släpa...den väger ju ingenting och är pytteliten, men ändå)

Som en äkta curlingmamma så fick sonen NATURLIGTVIS en "sluta skolan" present och när jag kom hem från jobbet blev det en "sluta skolan" hamburgare på Mac Donalds och när vi stod i kön ringde en kille ang en annons jag ringt på och plötsligt fick sonen en "klippa sig och sluta skolan" bmx! Ja även de mindre barnen fick presenter och hamburgare SÅ KLART!

"TUTTAR"

Jag har en 2,5 åring hemma som är helt BESATT av tuttar i allmänhet och mina i synnerhet! I början när han var mindre tyckte jag inte att det gjorde så mycket att man då och då kände en liten liten hand som trevade under tröjan och liksom sökte trygghet... jag tänkte att "det går över". Nu ett år senare är jag väldigt trött på detta. Den lilla har blivit helt manisk! Nästan varje gång jag lyfter upp honom försöker han köra in händerna. Nu är det ingen liten trevande hand utan en hand som vet exakt vart den ska och som trycks ner i BHn och tar ett fast grepp och suger tag...aaaaaaaaaaajjj...... Häromdagen när jag hade en löst sittande topp på mig drog han ut den, titta ner och utbrast "många tuttar"...som om jag var värsta mjölkkossan!

När han kommer in till vår säng på nätterna och lägger sig mellan oss och halvsovande försöker hitta något att klämma på och upptäcker att jag vänt honom ryggen, då ger han upp ett illvrål och försöker kravla sig över.... Imorse vaknade jag av att jag hade värmeutslag för att jag tvingas ligga och "hålla i" täcket hela natten. Vad ska man göra! Säger ju nej hela tiden men det verkar inte gå in!

När jag kommer ur duschen och han är utanför skiner han upp och man får det sötaste leendet samtidigt som han sträcker upp två kupade händer som värsta snuskgubben och glatt säger "tuttar!! fiiiiina!!".
Det ska bli intressant att se hur hans blivande flickvänner kommer se ut.. Jag sätter 100 kr på att de kommer ha minst D-kupa!

POOL

Jaha, så var det dags att investera i den årliga poolen! Samma visa år efter år men denna gången tog det flera dagar innan vi kom på det! Vi har en stor pool som vi (eller mera min man) sköter om med klortabletter och rengöring och dammsugning mm. men sedan brukar vi alltid ha en mindre pool till de mindre barnen. Denna lilla pool brukar ALDRIG överleva vintern... antingen har den helt enkelt gått sönder, eller så tittar man ut på altanen när höststormarna rasar och svärande upptäcker "jäklar! vi har ju glömt att ta in poolen!", eller så¨upptäcker man att "skit, det frös fast i vinter och har fått stora hål, dålig kvalité!"

Den stora poolen tar vi bättre hand om (kan bero på att den kostar mera...hmm) Mannen skurade rent den en höst och gjorde den riktigt fin, hängde den sedan på tork över studsmattan i några veckor.. och just dom veckor regnade det sjukt mycket. En morgon när vi tittar ut har det samlats så mycket vatten så hela studsmattan har vikt sig... Bara att investera i en ny studsmattan (för man kan faktiskt inte leva utan studsmatta säger mina barn) MEN poolen klarade sig (får mig att tänka på Povels låt "det är bara kokosnöten som är sig liiiik")

Vi har haft runda pooler, avlånga pooler (katten försökte flera ggr balansera på kanten så den var inte så bra) pooler med rutchkanor och giraffer som sprutar vatten mm mm. men i år hade vi glömt bort den! Efter 5 soliga dagar med 2 barn som mest tillbringat tiden på poolstegen än i själv poolen kom vi på att vi glömt bort den lilla poolen! Så sagt och gjort, mannen kom hem med en jättefin liten pool som mest liknar en "spa-pool" med mugghållare, sittplatser och nackstöd! Den fylldes med ljummet vatten och blev allas favorit! Barnen låg i i flera timmar och fick russin händer, russinfötter och ljusrosa axlar! Så det kanske var tur i alla fall att vi inte köpte den första dagen...men inköpet blev lyckat och nu behöver inte jag stå i den iskalla stora poolen med krampkänningar i benen och huttra utan kan lugnt luta mig bakåt i spa-poolen och dricka en kall cola!

Nej, nu måste jag iväg och köpa vattenpistol för imorgon är det vattenkrig i skolan och den vi har hemma duger tydligen inte (den droppar!? ska det inte vara så? att det kommer vatten??) men men SJÄLVKLART måste sonen (och även lillebror) få en ny som inte droppar...Sopa sopa...

SOPA SOPA SOPA

Ja, jag är en tvättäkta curlingmamma och ja, jag platsar i landslaget! Curlingmamma uppfattas ju ofta som någonting negativt och ingenting man pratar högt om MEN jag erkänner! Jag skjutsar äldsta sonen (9 år) till sin kompis på andra sidan Hovsta med cykeln på cykelstället istället för att säga åt honom att cykla dit själv.
Jag slängde mig iväg till affären och köpte en ny cykel samma dag som samma son kom hem och sa "de retar mig för att min cykel är för liten". Jag köpte en ny touchmobil till honom när jag råkade tvätta hans i tvättmaskinen (vad är det för kvalité på telefonerna nu för tiden! Det var ju bara 40 grader!?) för han sa att ALLA ANDRA hade det (konstigt när han sedan kom hem och sa att han var först i klassen...hmmm...)

Sedan finns det ju dom som curlar i det tysta. Min pappa t ex som fixade mitt första sommarjobb (när jag var 15 år) på Televerket men inte berättade det för mig utan bara sa åt mig "gå och knacka på det kontoret och hör om de har något jobb till dig". Jag hade många fjärilar i magen och STOR klump i halsen...men jag klarade det!!  Tyckte att det gick lite väl lätt men trodde länge att det berodde på min charm ;)
Det är exempel på "bra" curling!  Men jag är mer expert på den andra sorten som Ni kommer bli varse!