Känslan att Oliver slutar mot känslan när Calle slutade är helt olika. Med Calle var det mer vemodigt att han blivit så stor, ingen klump i magen, inga tårar bara melankoli. Tror det beror på att Oliver krävt så mycket mer, alla som jobbat med honom har också kommit oss nära. Man har en annan dialog med dom än bara hej och hejdå vid lämning och hämtning som det var med Calle.
Att han lämnar sin klass känns inte speciellt sorgligt, mest för han inte trivs där längre. Det går inte en dag utan att Oliver lyckligt pratar om sin nya klass och han ser fram emot nästa termin och känner absolut inte samma vemod som jag gör. Jag som har känslorna utanpå, inte olik känslan när barnen slutar dagis. Man vet vad man har men inte vad man får.
Det är tungt och fruktansvärt jobbigt att lämna fritidspedagogerna, för de har alltid funnits där, stått stadigt likt en klippa i ett stormande hav. Det är dom som fått tagit Olivers tårar så många mornar att de inte går att räkna, hans oro för än det ena, än det andra och emellanåt hans nästan outhärdliga längtan hem till mamma och pappa. Det är de som har fått trösta och förklara, alltid lugnt, alltid metodiskt och aldrig tvivlat på att det kommer bli bra. Ja ja, jag vet att de är utbildade för detta, att de tar emot många ledsna barn och barn med behov men i alla fall. För mig har det varit en otrolig trygghet att lämna honom ledsen eller ej, för jag vet att de löst det.
Jag minns speciellt en period när Oliver var ledsen varenda morgon och orolig för att gå till skolan. Han kom in genom dörren till fritids med stora tårar trillande på kinderna och med ett krampaktigt tag om min hand. En av pedagogerna möter oss och säger "-Godmorgon Oliver, jag har en sak jag vill visa dig". Så tar hon honom i handen och går med honom till hans klassrum. Längst fram på tavlan har fröken satt upp bilder på vad som kommer hända under dagen och Oliver läser och läser och man ser att när han plötsligt vet exakt vad de kommer göra idag så slappnar han av och tårarna slutar rinna och oron i ögonen försvinner. Det var därför han vara orolig, för att han inte visste vad som skulle ske. Tänk att det var så enkelt, och att pedagogen förstod men inte vi...
Trygghet har varit Olivers ledord och alla har under dessa år strävat mot att han ska känna sig trygg i skolan och på fritids och har också lyckats. Visst att han är en orolig själ, men grundtryggheten finns där. Han känner skolan, han känner personalen och de känner honom. Han vet vem han kan vända sig till med sina frågor och funderingar och han får alltid svar, men hur kommer det bli nu?
Fritidspedagogerna, tillsammans med oss, är ju dom som känner Oliver allra allra bäst och som vet hur han fungerar och hur han ska tas. Det är inte många runt oss som gör det, knappt vi själva heller.
Så när vi nu lämnar den trygga hamnen och ensamma seglar ut mot horisonten som innehåller så mycket löften men också så mycket som kan gå fel... så är det inte överlyckliga figurer som står på relingen och vinkar farväl utan figurer med tårfyllda ögon och med klump i halsen som mumlar likt ett mantra "det kommer blir bra, det kommer blir bra, det måste bli bra..."
Eller vänta... en av oss är ju faktiskt lycklig, riktigt sprudlande lycklig. En liten ljushårig, spinkig figur med stora ögon bakom tjocka glasögon. Han kisar över glasögonen som halkat ner på näsan, vinkar glatt åt de som står på bryggan men har inte tid att vänta på att de försvinner i fjärran, tålamod är inte hans starka sida. Han vänder sig snabbt om, springer längst fram i fören, kupar händerna runt sin kikare och försöker nyfiket se vad som finns i horisonten för han vet ju att där framme är ju hans nya skola, nya kompisar och nya framtid. Oliver, vår alldeles egna kapten, nu kastar vi loss -Skepp ohoj!
"-kom morsan, vi draaaar"
