Komplimanger

Det sägs att komplimanger kan man inte få för mycket av. Det finns ju en viss typ av människor som alltid vill ha bekräftelse på allt de gör och allt de säger, men jag är så långt ifrån den typen som det går. Mitt problem är istället att jag har väldigt svårt att ta åt mig! Vet inte om det är "jante-lagen" som sitter i ryggraden som säger "du ska inte tro att du är bättre än någon annan", eller om jag bara är misstänksam. Mattias komplimanger och omtanke tar jag alltid åt mig av för oftast har han ingen baktanke! (eller?)

"Fylle" komplimanger går så klart alltid bort, rinner av som "vatten på en gås" fast det kanske är dom man ska ta åt sig mest av? (Det är ju oftast då man vågar säga vad man tycker) Sedan finns det komplimanger som jag tänker att "ja ja det säger de bara för att de vill ha någonting tillbaka".
Eller när man bakat något gott till kaffet och alla säger "Åh vad gott, vad duktig du är", då känner jag visserligen tacksamhet för att de uppskattar att jag ställt mig och bakat men själva kakan...ja, jag har ju bara gjort som det står i receptet så det kan ju vem som helst göra! När jag var yngre och mamma gav mig komplimanger svarade jag med "jamen, du måste ju säga så för du är min mamma!" MEN så finns det sånt som fastnar för livet som inte behöver vara några stora ord utan mera små saker i vardagen och även handlingar som visar att man bryr sig.

När jag berättade för min kompis att min leverfläck var Malignt Melanom (det var dessutom hon som sagt åt mig att gå och kolla upp den = min skyddsängel?) så blev hon så klart bekymrad och sa sedan "men Annsofie! Du är ju den mest levande person jag känner!" Just de orden har etsat sig fast i mig och ibland ploppar dom upp och jag blir glad! Tänk att någon tycker så om lilla mig! yipee!

En annan "omtankegrej" var när mina arbetskamrater ordnade möhippa åt mig efter vårat bröllop (ja det kom lite hastigt på och mitt i vintern) Jag var helt omedveten och hade inte tänkt tanken överhuvudtaget och så går de ihop och gör det bara för mig! Det värmde ända in i hjärteroten och gör än idag när jag tänker på det! Det var en sjukt rolig och lyckad kväll och det var längesedan jag hade så kul! Med stavar i händerna, skidor på ryggen och en flaska sportdryck (misstänker att det var något annat i....) klev jag in på Harrys och hade en kanonkväll! Blev igenkänd på toaletten med orden "nämen! Där är du ju!, jag har hört talas om en tjej med skidor på ryggen, är det du?"...Vad ska man svara när man står och hänger på stavarna med mössan på sné...öh, nej det var nog någon annan, är så många som går klädda så här mitt i sommaren...

Sedan kan det ju komma tillfällen när man själv känner att "fan vad bra det blev! vad bra jag är!" om man t ex gör en egenkomponerad maträtt!
Jag försöker ge komplimanger när jag verkligen menar det! Sedan tycker jag om att göra "snälla saker" som att bjuda mina lunchkompisar på pannkaka med grädde och sylt eller ibland godis. För det vet jag att de uppskattar och jag hoppas de förstår att jag inte har någon baktanke utan mera vill ha medbrottslingar när jag själv trycker i mig grädde, choklad och andra onyttiga saker!!

Sedan kan man ha ett självförtroende som Calle! Istället för att tacka för komplimanger så svara man bara "jag vet"! Eller när jag satt vid köksbordet och på skoj sa "Calle vill du gifta dig med mig?"  och han svarar "nej, jag är både för snygg och för ung för dig" (att jag var hans mamma verkade däremot inte vara något problem) Eller den gången när han fick extra pengar och sa "nu kan jag titta mig i spegeln och säga -Calle du är inte bara snygg, du är rik också!"

Calle 2009