Vi har aldrig använt febertermometer på barnen när de varit små. Tycker att det egentligen inte spelar någon roll om de har 38,7 eller 39,6 i feber det är ju lika illa vilket som! Och riktigt hög feber känner man ju på hela kroppen, de är ju som små kaminer! Sedan märker man ju väldigt lätt på allmäntillståndet hur de mår. När de sedan blivit större så kan de ju använda muntermometern om det skulle vara så att man är tveksam att skicka iväg dom till skolan. Vill inte gärna ge dom febernedsättande om det inte är absolut nödvändigt, för när tex Noah får alvedon så blir han mer sprallig än innan och far runt i 130 och det är ju inte heller bra. Har gjort tabben någon gång att ge honom flytande alvedon när han haft hög feber på natten och haft svårt att sova, då är det bara att gå upp och leka med bilar eller bygga tågbana för att sova det går inte!! Oliver däremot hade "feberkramper" som yttrade sig som ryckningar när han fick hög feber så han fick alvedon så fort febern gick upp. Detta har, som tur är, växt bort. Det var också Oliver som vi fick åka in med till sjukhuset med en maginfluensa som inte ville gå över. Till slut fick han inte ens behålla vätska och hans redan lilla tunna kropp blev alldeles insjunken. Vi hoppades väl,som de flesta föräldrar att "det går nog över", men till slut var han nästan apatisk och man känner sig som världens sämsta förälder när man väl kommer in och de nästan springer iväg med honom. Varför åkte vi inte in tidigare?! Fick ligga med dropp och även slang ner i halsen i några timmar. Han var helt utslagen och sov hela tiden men när han efter några timmar vaknade upp så mådde han så mycket bättre och kunde dricka lite vatten och äta ett helt kex som han fick behålla! Vilken lycka! Tänk vad viktigt det är med vätska och vad fort det går att återställa balansen bara man får proffshjälp! Vi låg på barnavdelningen och eftersom han haft maginfluensa så var vi isolerade så jag bad Mattias komma med lite tidningar för de hade typ 3 st som jag läst ut på en halvtimme och sedan satt och glodde ut genom fönstret....tänk om facebook funnits då! Mattias kom med en hel hög mama-tidningar som jag tänkte skänka, men när jag kom hem hade Mattias varit så ordentlig så han hade tagit med dom hem igen plus de tre som de hade! haha...ja ja, man får ju hoppas att de som fick rummet efter oss hade egna tidningar med sig! Annars har det jättemånga på "för tidigt födda"-avdelningen...det vet jag, hihi.
Sedan jag fick barn så har jag utvecklat någon typ av fantomsmärtor vet inte om alla mammor känner så? När Oliver säger att han har ont i magen och mår illa så kan jag känna likadant! Och när barnen blir sjuka och man inte riktigt vet vad det är, när de yrar eller när de ligger över toastolen och mår illa och tror de ska dö (precis som jag också tror när jag ligger där) så känner man sig så fruktansvärt liten och hjälplös! Tänk om jag kunde "ta över" deras smärta så de slapp! Jag är ju för fasen en curlingmamma, jag måste kunna sånt där heller hur? ;)
Innerst inne är jag dessutom en riktig hönsmamma. Vill gärna vara den där coola mamman som är lugn i alla sammanhang men har inte nått riktigt fram än. När det händer olyckor så kan jag bli så rädd så jag mår illa! När Oliver körde in i ett träd uppe i fjällen med bobben och fick så ont i huvudet så han blev alldeles groggy eller Noah som slog i bakhuvudet på dagis på fm och när jag kommer hem på kvällen (efter en vecka i Göteborg) så kommer han emot mig och spyr! PANIK! in i bilen och iväg till akuten. För trots allt så vill jag vara den som följer med, inte vara den som är hemma och sitter och väntar på besked! Den rollen får Mattias ta vare sig han vill eller inte.
Däremot var jag inte alls orolig när Calle ramlat ner från ett träd och stukat foten, då var jag mer oroad över min egen rygg...för han kunde inte stödja på benet utan fick hänga på mig och jag fick släpa honom in på akutröntgen! Måste ha varit en syn för gudarna! Röntgen gick fort men väntan därefter var en utdragen historia. Jag sa åt Calle att han nästa gång kunde klättra lite högre och ramla lite längre...så kanske han åtminstone skulle kunna få ligga på en bår och vänta! Gissa om en av mammorna i väntrummet blängde på mig...haha...orkade inte förklara att det var ett skämt, hon hade ändå inte förstått. Calle undrade vad vi väntade på och tyckte att doktorn kunde sms:a när han visste så kunde vi ju komma tillbaka! ...ja varför inte?! Kunde ha släpat oss iväg och ätit en glass eller nåt under tiden!
Som tur är har det inte hänt spec ofta men det skulle inte förvåna mig det minsta om vi får skaffa klippkort på akuten när Noah blir större...det kan nog bli både ben- och armbrott med den vilda ungen och då har vi kommit lindrigt undan!
Så klart att jag tog kort,man vet ju inte när/om det händer igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar