onsdag 6 juli 2011

"Noah Poah"

Vi har 3 barn, alla killar, men om det sista barnet kommit först...då undrar jag om det inte skulle blivit annorlunda. Om det kanske skulle varit 10 år mellan det första och det andra barnet? för Noah är mer än "en hand full"! En kaxig liten 2,5 årig krabat som sätter storebrorsorna på plats! Ingen kan bestämma över honom hur som helst! Född 3 veckor för tidigt men med skinn på näsan från dag 1!

Påminner lite om när mamma och pappa köpte vår 3:dje boxer. De första två kom från samma kennel och hade liknande personlighet och temperament, men så kom Ronja som vi hämtade i Stockholm! En ÄKTA 08:a med en uppkäftig attityd och som redan första dagen lätt tog sig ur "valplådan" som vi inrett och som de tidigare hundarna aldrig tagit sig ur själva! Efter flera kurser på brukshundsklubben och många timmars lydnadsträning fick vi dock ordning på henne och jag tyckte hon blev den bästa och lydigaste av dom alla!(kanske för att det kändes lite som "min" hund, eftersom det var jag som gick på kurserna)

Noah (eller "Noah Poah" som han säger att han heter) är av samma virke! Tänk om han hade fått leka med en valp som Ronja?! Oj vad de skulle hitta på bus tillsammans och vad mycket bitmärken Noah skulle haft (och Ronja också för den delen). Idag är det stackars Oliver som istället har bitmärken efter lillebror. När Noah blir arg och inte kan "rå på" storebror så tar han till det enda effektiva knep han kan och det är att bitas. Och han biter rejält! Oliver får stora märken över kroppen och jag bara väntar på att det en dag knackar på dörren  (ja, ringklockan funkar ju inte...) och socialen står utanför med allvarliga miner.

Noah kan också utan förvarning ta sats och springa rakt in i Oliver som, så klart, faller som en fura, eller springa med huvudet före rakt in i pappas lår så han skriker högt! Mattias säger att det känns som "Kinesisk barnförlamning" och ibland leker Calle och Mattias "Jackass" och ser vem som står ut längst. Noah tycker det är jätteroligt när de skriker av smärta...hmmm. Noah har alltid glädje och bus i blicken från det att han slår upp sina klarblå ögon till dess han somnar MEN han har ett temperament som inte är att leka med!
Att vara och handla mat på coop/Ica eller vara ute bland folk i allmänhet är ett äventyr. Det kan vara helt underbart och mysigt ena stunden och i nästa sekund förvandlas till ett inferno.

Vi var t ex uppe på "stan" i helgen (bara jag och barnen, ja jag vet att det är lite vansinnigt men ibland är det spännande att "living on the edge"). Vi skulle äta på Mc Donalds och titta lite på "Open art" (främst den stora gula kaninen) Oliver är den tänkande killen så han går ofta och filosoferar flera meter efter mig och Calle medans Noah är raka motsatsen och helst springer ett helt kvarter före och inte vill sitta i vagnen! Han hoppar upp och ner på allt som är inom hans synfält. Han gör varje butiksanställd nervös med sina springande, hoppande ben och krypande under klädställningar. Efter ett besök på apoteket funderade jag allvarligt på att vända honom upp och ner och skaka så att han inte hade fått med sig någonting av misstag.

På gågatan var det utställt soffor som på håll såg ut som riktiga, mjuka soffor men de var egentligen gjutna i betong. Noahs min när han skulle slänga sig i soffan var obetalbar...likaså när han försökte hoppa...
Vi gick i ganska lugn takt och kryssade mellan affärer och uteserveringar. Oliver hade stannat för att titta på någonting och Noah försökte klättra över ett staket in till glassbaren och vi hade det mysigt...och här någonstans var det någonting som gick fel. Plötsligt hör jag Oliver lägga av ett illvrål, typ "nu dör jag!"-skrik som ekade mellan husväggarna. När jag vänder mig om hinner jag precis se Noah släppa taget med tänderna om Olivers arm! Oliver gråter för att det gör ont och Noah börjar gråta (för att han ska slippa skäll??) Med ALLAS blickar riktade på mig satte jag mig ner på huk och med sträng röst, väsande ur mungiporna säga åt Noah på skarpen. Noah tystnade, tittade på mig med stora ögon (han är ju van vid att jag skriker rakt ut och skällande bär iväg honom...) Jag hinner tänka "wow det funkade!" tills Noah tar ett djupt andetag och sedan illvrålar högre än storebror just gjort! När jag snabbt försöker gå därifrån genom att sätta ner honom i vagnen så stretar han emot och sätter ut benen så det är omöjligt och när jag ska ställa ner honom på marken har han spagettiben! Att bära ett slingrande, svettigt, skrikande barn är påfrestande för både rygg, axlar, psyket och för alla runt omkring! Man kan heller inte göra det på ett "fint" sätt och se oberörd och världsvan ut utan istället, illröd i ansiktet (av värme och ilska) med sammanbiten min stånkade och halvt släpade jag Noah med mig så gott det gick...det är INTE glamour! Några tittade surt på mig (säkert barnlösa) medans andra tittade med medlidande i blicken...tack till Er! Som tur var kom vi fram till kaninen på bara några minuter och då slutade han skrika och fick annat att tänka på, för han är allt annat än långsint.

Dessa "Noah-utbrott" är vardag hemma hos oss. Som att leva ihop med en geiser, man vet att den kommer att spruta vatten men inte när och heller inte hur länge. När han ska lägga sig med pappa skriker han efter mig och tvärtom. Igår var han helt hysterisk när han skulle sova. Låg och snurrade runt i sängen och skrek så han nästan tappade andan men igår var mitt tålamod på topp (för en gångs skull) så jag lade mig och läste en bok för honom fast han skrek så rutorna skakade. Jag hade väl kommit till sidan 4 när det kom en bild på en mullvad DÅ slutade han tvärt, kröp intill mig, pekade och sa "titta en kanin!" och började prata som om ingenting hade hänt! Sedan sjöng han "lille katt" och mitt hjärta smälte...ja dessa trotsåldrar...


video



Det här kortet speglar våra barn på pricken. Calle den spexiga och Noah som ska klättra/utforska och så Oliver... ja han är inte med på bild för han har troligtvis inte kommit fram än, kanske kollar ett myggbett eller filosoferar
framför ett cykelställ.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar