Bortglömd...

Jag hade inte sett den på länge, så länge så jag t om hade glömt bort att den fanns! Men imorse så låg den plötsligt bara där, den lilla rackaren som kan vara så svår att bli av med och som ibland är ovärderlig ....Noahs napp! Utan att vi ens har tänkt på det så har han blivit avvänd! Frågar aldrig efter den och somnar utan problem...eller problem är det ju ... men inte på grund av den utan mera på grund av att han hellre, bokstavligt talat, står på huvudet på kudden. Det enda som kan få honom lite lugnare är om han blir kliad på ryggen. Så numera ligger jag och kliar honom lite försiktigt, och så sjunger jag "vad gör du lilla råtta" och han fyller i med svaren. Och om jag slutar att klia honom för tidigt, enligt honom, så tar han min hand och lägger tillbaka den på sin rygg...

Känns skönt att vara nappfri, och att det gick så smärtfritt! När barnen är nyfödda så ska man ju inte ge dom napp för då kan de börja suga "fel" när man ammar så jag kämpade på med Calle som helst ville tutta hela tiden ända tills jag gav upp och gav honom nappen efter några veckor. Oliver var väl knappt en timme innan barnmorskan kom in och frågade "-är det ok om vi ger honom napp? Han är lite orolig". Så klart! Lilla Oliver som låg ensam i kuvösen på "för-tidigt-födda-avdelningen" medan jag fortfarande var kvar på förlossningen (fanns ingen plats på BB), så det var ju självklart att han fick!! När de är så små så är ju nappen ENORM! Så den var nog som ett helt mjukdjur för honom och han blev lugnare.

Calle hade napp lääääänge och när han skulle sova skulle en napp vara i munnen och en (eller två) mellan munnen och näsan... Det var värsta proceduren när vi bestämde att han skulle sluta, nästan som en begravning. Calle lade ner alla sina nappar i en liten ask som han tejpade igen samtidigt som Mattias packade ner allt sitt snus i en annan ask (en av alla de gånger han bestämt sig för att sluta) sedan gick de tillsammans upp på vinden och kröp så långt in som möjligt och ställde dom där.

En annan sak vi snart är fria ifrån är blöjan! Vi hade ju tänkt att Noah skulle börja "öva" i somras, men det tyckte inte Noah, han vägrade gå på pottan, utan gick istället och skvätte lite här och där både inne och ute allt eftersom andan föll på. Så vi tänkte att han inte var redo än och lät det vara, det är ju ingen mening med att tjata om han bara gråter då blir det ju bara värre... För några veckor sedan märkte vi att nattblöjan var torr och tog av den på natten och det gick jättebra! Han har ännu inte kissat i sängen en enda gång.
(Oliver började på samma sätt med att inte ha blöjan på natten, så lite lika är dom.) Tänkte inte mer på det men så, av en tillfällighet, berättade Mattias på dagis att han inte hade blöja på natten varpå de genast sa åt oss att ta med extrakläder och ta av honom blöjan dagtid vilket vi gjorde (man gör som man blir tillsagd när det är fröknar med erfarenhet som pratar) och det har gått över förväntan! I början ville han inte göra "nr2" utan höll sig tills han fick en blöja (han får det ibland när de ska gå ut eller gå till skogen) men nu säger han till fast han har blöjan på sig!

Vi var uppe på stan i måndags och han blev nödig, och istället för att säga till så drar han bara ner byxorna. Jag drog upp dom och sa "det finns ingen toalett här men du kan ju kissa i blöjan" (inte spec smart eller pedagogiskt, bara en stressad mammas uttalande) Men det gick han inte med på, utan höll sig (utan min vetskap) tills vi kom till Pizzaplaneten. När jag står och häller upp dricka ser jag i ögonvrån hur han står vid buffébordet med byxorna nere vi skorna...som tur var skrattade de som satt närmast...annars kan man ju tycka att det är ganska ofräscht med en snopp bland salladen (ja inte bland salladen utan bredvid så klart, eller mera nedanför) Så då gick vi på toaletten och han blev nöjd, och jag också! Sedan har han inte ro att sitta still så han gör det han ska, jag torkar och han ställer sig bredvid, och precis när jag spolar säger han "bajsa igen"...och så börjar det om. Denna procedur upprepades 5! ggr men vad gör väl det när han äntligen börjar lära sig! Så nu är min "bebis" snart borta...jag känner en sorg i hjärtat att han blir stor och mer självständig och att jag aldrig kommer ha en liten bebis i mina armar som bara är min egen. Men samtidigt lyfter en liten börda från axlarna och jag känner mig friare, konstig känsla men så är det.

På väg ut i livet! Hoppas bara att vi packat hans ryggsäck rätt och att den kommer vara lätt och inte en börda. Bara innehålla bra och roliga saker såsom ödmjukhet, glädje, humor, självförtroende, empati och kanske, troligtvis, en liten bil...

"Era barn är inte Era barn. De kommer genom Er men inte från Er & även om de är med Er, så tillhör de Er inte. Ni kan ge dom Er kärlek men inte Era tankar, för de har sina egna. Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar för deras själar bor i morgondagens hus och de kan ni inte besöka inte ens i era drömmar"