Oliver är, som Ni alla vet, speciell. Tjocka glasögon, liten till växten och lite utstående öron gör ju att han ser lite "udda" ut och även hans sätt skiljer sig ifrån "normen". Detta tillsammans gör ju att han kan bli ett lätt "byte" för mobbarna. Oliver blir ledsen när någon säger dumma saker till honom, men han bryter inte ihop och gråtande springer hem utan istället kan det komma vid t ex matbordet, i bilen eller bara när vi är ute och leker. Förra veckan t ex när jag kom hem och som vanligt frågade hur dagen hade varit och han svarar "jättebra jag har ritat, varit ute och lekt med kompisar och förresten, det var en kille som sa att jag var ful, slö, luktade illa och skulle döda mig" VA?!! Han säger det liksom i "förbigående", om det varit Calle skulle han ringt mig på jobbet och knappt kunnat prata för all gråt! Men Oliver är mera cool på det sättet, och när jag bad honom berätta exakt vad som hänt så sa han "ja, men jag berättar det bara en gång sedan får du fråga Calle för han var där" och så var det inget mer med det. Fröknarna hade tagit upp det direkt med killen och han hade ju så klart inte alls menat det (vilket jag förstod, de är ju bara 6 år) och dagen därpå hade de lekt igen som om ingenting hänt. Men det är bra att det uppmärksammas direkt och jag hoppas att det bara var en engångsföreteelse!
Oliver har ju levt som i en "skyddad verkstad" på dagis för där var det flera av hans kompisar som "tog hand" om honom på ett helt annat sätt och verkligen såg till att han fick vara med mm, så det är klart att det blir stor skillnad att börja skolan, men han älskar det och jag hoppas han kommer fortsätta göra det och slipper mobbarna. Hans styrka är ju faktiskt att han inte riktigt "tar åt sig", klart han blir ledsen men han är inte den sorten som "säger tillbaka" och ibland kanske han inte ens förstår "pikarna" och då är det ju inte roligt att retas längre heller hur? Man vill ju gärna ha en "reaktion" när man retas vilket jag tror kommer utebli när de går på Oliver. Däremot kan han fundera på det i det tysta och sedan fråga oss om det ett halvår senare. I en annan klass var det en tjej som ofta blivit retad och pikad men som inte tog åt sig (trodde mamman) men till slut hade frågat sin mamma "är jag dum och ful? för de säger det hela tiden" så även om man inte tror att de bryr sig så finns det till slut ett stopp när bägaren rinner över...
Hovstaskolan har rastvakter och kamratstödjare som rör sig ute på rasterna och går massa utbildningar via Friends mm, och har en väldigt bra "metod" för att stävja mobbingen, men det går ändå inte att komma ifrån allt. Så är det helt enkelt, ungar är överjävliga och säger saker när de vet att ingen ser och hör. Däremot om någon/några har varit taskig mot en kompis så "punktmarkerar" lärarna de barnen på rasterna en tid efteråt, men inte för evigt vilket kanske skulle behövas på vissa "ungj-vlar"! Klimatet i skolan har också hårdnat och är inte som när jag var yngre (eller så är det exakt samma men nu ser jag det på ett annat sätt). Satt på skolgården och väntade på Calle när jag var hemma med Noah och jag kan säga att tjejernas hårda ord till varandra var inte att leka med, jag tappade nästan hakan!! Och vi pratar om barn som går i 5-6:e klass!! Det var inte själva orden i sig utan sättet de sa de på...nej det är skrämmande! Men om barnen lever i det klimatet dag ut och dag in så blir det ju deras vardag och "normalt", otäckt!
Calle blev retad under en veckas tid och det tog flera dagar innan jag lyckades dra ur honom vad som var fel. Ont i magen på morgonen och spydde, så jag trodde ju han var sjuk men efter att han flera dagar bara spytt på morgonen och inte resten av dagen när jag var hemma så började vi misstänka att det var något annat. Calles fröken tog omedelbart upp detta med killarna som retats! Dagen efter satte de sig ner tillsammans, Calle, fröken och killarna (en och en) och redde ut alltihopa (stark av Calle att ens våga gå dit! själv hade jag aldrig gjort det). Efteråt kändes det bra tyckte Calle men jag kan säga att de dagarna har satt djupa spåroch det var där och då en stor del av hans tidigare "självklara" självförtroende och inre styrka försvann och som fortfarande inte kommit tillbaka fullt ut och då pratar vi om 4 dagar i januari 2011! Tänk alla stackars barn som får uppleva detta dag ut och dag in och just nu har ont i magen för imorgon börjar helvetet igen...ännu en vecka!! Jag kan bara tänka mig vanmakten hos barnen och deras föräldrar! Kan bara säga: kämpa på! Jag vet att många stångar sig blodiga men man måste bara fortsätta, finns inget alternativ. För om man accepterar detta vad sänder man då för signaler till sina barn! Så stå på Er "ända in i kaklet"!! Jag kanske också står där om några år, man kan nog inte andas ut förrän man hör "fy fan vad vi är braaaaa!" men OM vi ses i kaklet så lovar jag att ta med slägga! Så vi kommer vidare!
Tänk vad enkelt allt var när de var så här små...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar