"Pre-tonåring"

Jaha, då har man en 11-årig tonåring hemma! Det finns tydligen en ålder som kallas för "tidig tonår" eller nåt sånt och jag är HELT säker på att det är det som drabbat min äldsta.

Humöret är som en berg och dalbana, upp och ner flera ggr per dag och det jag kan skämta om på morgonen och som vi båda skrattar åt kan bli blodigt allvar bara några timmar senare. T ex när jag skulle sätta mig i soffan där Calle låg och på skämt sa "ta bort dina stora blaffor till fötter så jag får plats", då bryter han ihop och skriker "mina fötter är väl inte stora! vad taskig du är", varpå Mattias hänger på och säger "mäh! De tar ju upp hela vardagsrummet, vi måste ju öppna dörrarna här på altanen för att få plats", varpå Calle gråtande och skrikande lämnar rummet, kvar sitter vi, tittar på varandra och undrar -vad hände? Det är svårt att förstå att Calles utåtriktade, självsäkra och glada image rimmar illa med hans dåliga självförtroende. Vissa dagar stämmer ut och insidan bra överens, han har blivit modigare och fått bättre självförtroende men vissa dagar är det en smal linje att balansera på och lätt att snubbla över på "fel sida", speciellt för oss som står bredvid och inte kan läsa av hans glada yttre... De flesta mornar går smärtfritt, vilket det inte gjorde förra terminen, men ett fel och hela världen rasar. Senast det var gympa och han inte hittade den andra skon ringde han mig och var helt förtvivlat i telefonen, och när han väl hittade den bara sa "ok! jag hittade den... hej då"

Han bröt ihop när han insåg att det kommer ta en evighet för honom att spara ihop till en Imac-dator och var skitsur FAST han har allt annat Apple har uppfunnit de senaste åren...då blir jag arg...
Att vara med hela familjen på Gustavsvik kan vara en plåga eller ren och skär glädje, allt beroende på hur Calle mår. Har tidigare försökt kompromissa och "läsa av" hans humör men det skär sig ändå, och jag säger som en äkta mansgris att:  -hur jag än gör så blir det fel. Så jag har bestämt mig för att strunta i att försöka lista ut hans humör, man kompromissar inte med en terrorist heller hur?, utan får istället vara beredd på krig dygnet runt. Det är inte lätt för man orkar inte hålla skölden uppe hela tiden och andra handen på lansen (är jäkligt svårt att få någonting annat gjort då, typ laga mat, läsa bok) Jag försöker istället intala mig själv att det någonstans, på något sätt, kommer ge resultat och kanske kanske kommer det ge oss en lugnare tonåring när väl den tiden kommer, den som lever få se! Men just nu kan jag bara vifta med min lans och säga "En Garde!"