Trygghet

Redan när Oliver gick på dagis och vi var på det första "åtgärdsmötet" pratades det om trygghet. Att allt det som gjordes skulle stärka hans självkänsla och få honom att känna sig trygg i sig själv. Detta har sedan gått som en röd tråd genom hans utveckling och vi har försökt att anpassa oss så gott det går. I början var ju Oliver väldigt rädd för nya situationer, kunde älta i flera dagar vad som skulle hända och hade en period när han var väldigt ledsen när man lämnade honom. Han kan fortfarande "haka upp sig" på vissa saker och tjata hål i huvudet, men det verkar som han bearbetar sin osäkerhet genom att stöta och blöta och när han är helt säkert, släpper och går vidare.

Olivers fritis har öppet 7.30 - 1630 och kommer de tidigare eller senare så får de istället gå till ett "uppsamlingsfritis" för alla skolans 3 enheter. Där kan det bli lite stökigt, spec på morgonen när alla barnen kommer ungefär samtidigt och där det dels är äldre barn men också många barn som Oliver inte känner.
En gång, när Oliver gick på lekis, hade vi missat att hans fritis öppnade senare så då var vi tvungna att lämna honom på Lunds gård (som det heter) Att då vara en orolig själ och helt oförberett bli inslängd i en lejonkula med barn och personal man inte känner var en skräckupplevelse. Han blev helt hysterisk och grät och bönade att få följa med mig till jobbet. Det var så klart jättejobbigt att behöva trassla sig ur hans grepp och han hade varit ledsen hela förmiddagen till och från... så för att undvika detta så har vi, i samråd med kuratorn, bestämt att alltid hämta honom senast kl 16. Allt för att han ska känna sig trygg och säker i skolan. Som sagt, trygghet har varit och är ledordet för Oliver, för är man trygg klarar man så mycket mera och nu verkar det som att allas arbete (som dagisfröknarna Linda och Christina lade grunden till) börjar ge frukt!

Det kom smygande innan jullovet med en försiktig fråga "mamma, får jag gå på Lunds gård?" När han såg min förvånade min kontrade han snabbt och skamset med "förlåt...". Jag som lämnar 2 barn och hund varannan vecka blev så klart jätteglad, för det innebär att jag kan lämna Oliver 15 min tidigare än vanligt och på så sätt inte behöva komma för sent till jobbet. Jag blev glad men vågade inte ta ut någonting i förväg, men redan första morgonen vaknade han glad och förväntasfull och klev in på "stora" fritis med lätta steg. I ett av rummen finns en stor soffa, myskuddar och en tv och vi kom precis i tid till julkalendern, lycka! Oliver strålade och sa hej då över axeln innan han försvann in. Sedan den dagen har han inte en enda gång "valt bort" Lunds gård när han fått välja! Många barn tycker inte om Lunds gård utan tycker det är stökigt och lite jobbigt när det är andra barn och fröknar än normalt, men både Oliver och Calle har tillhört den skaran som istället älskat att gå dit och jag är sååå tacksam. Kan bero på att de båda är sociala och gärna pratar med allt och alla, sedan att Oliver inte kommer ihåg vilka han pratat med eller vad de heter (fast han träffat dom i flera år) det är en helt annan fråga.

Oliver växer hela tiden i sitt sätt att vara. Han har fått en glimt i ögat som inte funnits där tidigare, en blick som är full av bus och "jävlaranamma". Han har blivit "jävligare" mot både lillebror och storebror, tjuvnyps, retas och puttas. Och han kan bli arg, riktigt, riktigt arg och stå och stampa med foten i golvet och skrika av ilska! Och allt detta, som kan uppfattas som en "jobbig unge" tar vi emot med glädje! Att han tar plats och inte "tar skit" är ju bara ett sundhetstecken och någonting han aldrig gjort förut. Samtidigt som han bråkar mer än någonsin med Noah så har han samtidigt blivit mer omhändertagande om sin lillebror. T ex så var han tvungen att följa med och titta på valpar i helgen trots att han inte tycker speciellt mycket om hundar bara för att: "hålla koll på Noah så han inte hittar på något", som han själv förklarade.

Det riktiga eldprovet, och som verkligen fick mig att inse att Oliver är en lugn och trygg kille var när vi var hos tandläkaren. Jag hade sett någonting mörkt som såg ut att sitta fast mellan tänderna men inte lyckats få ut det så vi skulle dit och få det undersökt. Det tog bara några sekunder innan tandläkaren sa "det är ett stort hål". Hjälp! Tänkte jag, hur f-n ska det här gå! Jag själv som inte är speciellt bekväm i tandläkarmiljö och Mattias som har ännu större skräck... men det var bara att bita ihop. Oliver hade svårt med röntgenbilderna och höll på att spy flera gånger men inte en enda gång, inte en enda, var han ledsen! Han kämpade på och till slut hade alla bilder tagits. Efter ytterligare ett besök var det så dags för själva lagningarna (ja han hade inte bara ett STORT hål utan även ett mindre) så var det Mattias tur att följa med. Oliver hade varit glad och sprallig och lagade ett hål med bedövning och ett utan, utan att säga flaska! Han var så tapper (ja, även Mattias faktiskt) så jag kan fortfarande inte förstå att det är samma unge som skrikandes och gråtandes i november drog ut en mjölktand som satt på tre kvart och som ramlade bara tandläkaren petade på den (ja nästan i alla fall). Ett tag funderar jag på om någon bytt ut honom? För hur kan en förändring komma så fort?

Oliver går ju också på specialgympa varje vecka där de övar koordination och balans och även där gör han framsteg. Fritidspersonalen vittnar om en Oliver som är mycket säkrare ute i skogen och som nu klättrar och klänger så fort han kommer åt och som gärna vill ha åskådare!

Han känner säkert själv att han klarar så mycket mera, och som i sin tur gör att skenet i ögonen bara blir klarare, starkare och busigare! Och snart ska han till USÖ för flera kontroller, "det som inte dödar gör en starkare" är verkligen ett bra ordspråk för våran Oliver.

Det har kommit en glimt i Olivers ögon som inte funnits där tidigare.

Den är full av bus och man vet inte riktigt var man har honom när han sätter sig bredvid och ser ut så här...ledmotivet till "hajen" spelas upp i min hjärna.

Väntar förresten fortfarande på att "lämna-mig-inte-perioden" ska komma till Noah, han vinkar inte ens bara slänger sig in på dagis. Häromdagen tyckte han att det räckte att jag följde med till grinden så kunde han gå in själv...