lördag 31 maj 2014

Lindrig utvecklingsstörning

Oliver har återigen kommit över sitt egna psykologutlåtande. Den låg öppet i handväskan i bilen och när han såg sitt namn på så blev han så klart nyfiken. Han har försökt att läsa den en gång tidigare men slutade redan på andra raden då det var för mycket termer. Den här gången sitter han med häftet i handen när jag kommer tillbaka till bilen och när jag sätter mig i framsätet frågar -mamma, vad betyder "Oliver uppnår inte målen"? Och jag försöker förklara så gått det går, det som han redan vet, att han har lite svårare att lära sig och inte behöver läsa lika mycket som sina klasskompisar. Jag råkade visst nämna särskolan också och då undrade han förstås vad det betydde. Jag hasplade ur mig något, inte spec genomtänkt och ganska luddigt svar och bad att få tillbaka pappren. Han ska precis ge mig det när han säger "-nej förresten, vänta! Det var en sak till jag undrade över" och så börjar han bläddra och mumla för sig själv "nej, inte här... nej... här.,..eller..." Medans han håller på och letar så hinner jag tänka massor. Tänk om han frågar vad utvecklingsstörning betyder? Vad ska jag svara då? Jag har ju inte tänkt igenom det alls... och håller 
andan tills jag hör från baksätet "-Nu hittade jag det! Vad betyder Specialpedagog". Jag andas ut och förklarar samtidigt som jag tar häftet från honom och blåser faran över.

Hans frågor har dock gett mig en tankeställare: NÄR ska man berätta, VAD ska man berätta och HUR ska man berätta? Jag har alltid tänkt att man får ta det allt eftersom. När hans frågor kommer så ska jag vara helt uppriktig och svara så gott det går, men tänk om de aldrig kommer? Tänk om han aldrig ställer de direkta frågorna? Ska man inte berätta då? Och hur mycket behöver han veta? Han är ju inte dum, (trots lågt IQ), han förstår ju att han är annorlunda och han har ju frågat om våra besök hos doktorn t ex. 
Han vet ju att han har svårt för vissa grejer i skolan och läser annan läroplan, men när i livet ska man berätta om hans diagnos? Någon gång måste det ju komma fram, men när och hur?

Jag läste någonstans att när de börjar utreda barn som går ut med ofullständiga betyg i högstadiet så kommer det allt som oftast fram diagnoser som satts redan i lågstadiet men som föräldrar valt att ignorera för att de skäms. För att "lindrig utvecklingsstörning" är en pinsam diagnos och ingenting som syns på barnet. Istället låter de sina barn gå genom hela skoltiden med massa besvikelser som följd och med en känsla av att vara misslyckad. Vilka är dessa föräldrar?  Hur kan man överhuvudtaget låta en sådan här diagnos rinna mellan fingrarna? Alla vill väl sina barns bästa? Vi har fått mycket hjälp med Oliver redan innan diagnos, men vi har rätt till så mycket mera med en diagnos. Vårdbidrag, försäkringspengar (om man har rätt försäkring vilket inte vi hade) rätt till kontaktpersoner, kontaktfamilj, ledsagarservice, korttidsboende mm mm. Allt för att våra barn och familj ska få en så bra uppväxt som möjligt. Det finns ett stort skyddsnät runt Oliver nu, dels vårat egna med familj och vänner men även från samhällets sida. Ett som inte hade varit självklart utan hans diagnos. Han kommer få all hjälp han behöver, hela livet igenom och inte enbart nu. 

Hur kul kan det vara för dessa barn som sopats under mattan att få tillbaka prov efter prov och få IG på alla., att aldrig få känna sig tillräcklig? Hemskt, och på gränsen till misshandel kan jag tycka.

Jag ska berätta för Oliver och hans diagnos, men kommer berätta lite i taget för att han till slut ska ha alla bitarna och själva benämningen på diagnosen inte blir så stor. 


Ser Oliver framför mig när jag berättar, hans intensiva blick över de 
tjocka glasögon, ryckandes på axlarna och glatt säger "jaha! då vet jag det!" 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar