Kvällspromenaden med Leia som jag gjorde för en stund sedan tillsammans med Noah och Oliver. Noah som kastar pinnar till Leia och som hon sedan vaktar med sitt liv. När han kommer fram för att plocka upp pinnen framför hennes ben så morrar hon dovt, långt nerifrån halsen och låter riktigt, riktigt farlig.
Lilla tuffa Noah med kritvitt hår, bara klädd i kalsonger, tjocktröja och med nakna, spinkiga, myggbitna ben som tittar fram går fram, struntar totalt i hennes hotfulla uppenbarelse och helt orädd plockar upp pinnen som om ingenting hänt och sedan skrattande springer före oss alla hem med Leia hack i häl. Oliver som går bredvid och håller min hand skrattar sitt kluckande, underbara skratt som bara han kan och när han tystnar hör vi syrsorna i diket när vi går de sista stegen hem, och allt känns bara så underbart.
Eller det djupa samtal jag haft med en vän om liv och död, problematiken med att ha barn med diagnos och meningen med livet. Det är tunga saker att prata om, men ett möte som stärkte mig och gav mig, hur konstigt det än låter, positiv energi. Det finns enerigtjuvar och det finns de som ger energi även när de befinner sig i totalt mörker. Hur starkt lyser inte dessa människor när de mår bra? Måste vara som att få ljusterapi i mörkaste november, och jag är så oändligt tacksam att jag får finnas här för henne.
Eller när man vaknar av att det ligger en liten sovande kille på kudden och man vänder sig om så man ligger näsa mot näsa och tyst studerar det sovande lilla ansiktet. Ett ansikte som är så rofullt och stilla och som när ögonen slås upp blir en helt annan. Livet kommer in och leendet spricker upp och man får en trött, men gosig kram. DEN känslan är också någonting man hoppas att man aldrig kommer glömma.
Eller Calles glada tillrop när man friterar pommes, eller när han är snabb i tanken och säger något riktigt roligt och vi båda bryter ihop av skratt... eller när bara han bryter ihop för han själv tycker han är så rolig att han nästan inte kan berätta... Eller alla gånger han säger roliga saker som "kocka" istället för koka och "Collin" istället för hundrasen Collie, mm mm
Eller den gången när Noah kom bärande på vår spinnande kattungen och irriterat sa "kan du ta hand om den här, den låter hela tiden".
Alla lunchraster vi haft på jobbet när vi brutit ihop av skratt och nästan inte kunnat andas, oftast fredagar...
Och alla stunder tillsammans med Mattias. Vi har så roligt tillsammans så jag hoppas jag åtminstone kan komma ihåg en bråkdel av alla gånger vi skrattat. En blöt midsommar hos grannen över oss, en fjällresa när vi installerar oss i fel hus, alpsemestern där Mattias börjar med att dricka vattnet trots stränga order om att inte göra det och istället fick jätteont i magen. Resan till Kreta när vi skulle koka pasta som innehöll massa svarta små djur... och Mattias som inte orkade gå tillbaka utan försökte övertala mig om att de ändå dog i det kokande vattnet. Den stora negressen på Barbados som skällde ut mig efter noter när jag brände min alldeles för klena, bleka hud och som ilsket sa åt mig att stanna inne mellan kl 10-15 och när vi en sen natt åkte vilse i Miami och vi blev lite halvhysteriska båda två...
Det finns många sådana här tillfällen som man önskar att man kunde komma ihåg, men som hjärnan inte klarar av att lagra på grund av platsbrist eller nåt... istället kommer man ihåg massa konstiga saker, tex att man vid blixthalka ska försöka hålla så låg fart som möjligt på högsta möjliga växel, eller hur man tar bort löss från blommorna... sådant kan man ju för fasen googla på och istället göra plats för mera minnen. Tycker det är dags att utöka hjärnkapaciteten så man kommer ihåg mera vardagliga saker, sådan som verkligen gör livet värt att leva. Men för att kunna behålla just de här minnena har jag nu förevigat dom genom att skriva ner dom här, smart va?
Ett annat minne jag aldrig vill glömma är alla gånger Noah gosat
och busat med våra djur. Han är en sann djurvän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar