En mening kan betyda så mycket

Fick ett mail från Olivers fröken att det var dags för utvecklingssamtal. Vi hade det senast i slutet av november så jag frågade om det inte var lite tidigt, hur mycket har kunnat hända på 4 veckor? Och får till svar att "det finns tider ända in i mars om det passar bättre men vi måste också prata om Olivers framtid". Just den meningen prata om Olivers framtid gav mig kalla kårar. Jag har ingen aning om varför men fick en känsla av att det inte var positiva nyheter. Så istället för att lägga det åt sidan så började jag fundera... klarar han inte skolan? Klarar inte fröken av att ha honom i klassen för han tar för mycket tid? Är det dags nu? Dags att byta till särskolan? Det är lite som när jag varit gravid och när värkarna satt igång efter 9 månader har tänkt "va? NU? näää inte än va?" som om det kom som en blixt från klar himmel. Jag kände klumpen i halsen och tårarna bakom ögonlocken, förvånad över min egna reaktion. Trodde inte jag skulle bli så ledsen eftersom både Mattias och jag vet att den här dagen kommer komma, men man kan inte styra över sina känslor tyvärr. Sorgen över att Oliver fått den här diagnosen är nog något som alltid kommer följa mig, mer eller mindre omedvetet. Ibland kommer den upp till ytan för att göra sig påmind för att sedan falla tillbaka i glömska, bara att acceptera att den finns där.

Särskolan är någonting jag bara tänker positivt om, ser fram emot att se hur Oliver utvecklas där, vilka kompisar han får, all hjälp han kan få osv, men inte nu... inte än... Han har ju precis börjat så smått att gå hem själv från skolan, har så bra kontakt med spec.pedagogen, känner sig trygg.
Plötsligt kommer jag på mig själv med att inte sätta hans intressen i första rummet utan mina egna.
Jag tycker det är praktiskt att ha både Noah och Oliver på samma skola, jag vill inte tappa kontakten med världens gulligaste spec pedagog, jag tycker synd om hans bästis som blir ensam kvar.
Är inte alls säker på att Oliver upplever det på samma sätt. Han bytte klasslärare utan att säga ett ord när andra barn i klassen grät, så jag vet inte jag...men steget till att byta skola, lärare och en helt ny miljö är betydligt större. Allt han känner och är trygg i kommer försvinna och ersättas av nytt, det är en stor förändring och är han redo för den? Oliver har ju överraskat oss så många gånger förut så varför inte även denna gång.

Det vore så mycket enklare om han inte trivdes, om han inte hade några kompisar, för då skulle valet vara lätt. Som det är nu så känns det som vi kommer rycka upp honom med rötterna likt en blomma.
Alla vet vi ju att en blomma som dras upp med rötterna behöver en stund på sig att återhämta sig    men att den oftast kommer igen både starkare och finare, men tänk om den inte gör det? Utan istället blir en liten hängig växt i ett bortglömt fönster? Risken finns ju alltid.
Eller tvärtom, tänk om särskolan har en helt underbar klass, fullt med "Olivers" som bara väntar på honom. En liten klass med kompisar som alla är på hans nivå, där han kan leka Melodifestivalen långt upp i sexan utan att någon tittar snett och tycker han är barnslig? Där de kan ta tillvara på hans intressen och där han kanske kommer gå längre fram i utvecklingen än i vanlig klass. Och tänk om vi istället då kommer ifrågasätta oss själva varför han fått stanna så länge i Hovstaskolan, varför vi inte bytte skola för länge sedan? Ja, hur ska man veta?

Jag önskar att det fanns en lösning som gjorde att Oliver kunde få gå i särskolan en dag i veckan och resten i sin vanliga klass. Att han själv skulle kunna få känna efter och kanske till slut säga att "jag vill hellre gå i den här klassen" för att göra övergången enkel och smidig. Jag har skickat frågan till samordnaren för särskolan men ännu inte fått svar. Jag förstår ju också att det blir svårare och svårare för Olivers fröken att kunna hjälpa och stötta honom så mycket som han behöver. Jag vet ju också att det är vi föräldrar som säger om han ska byta skola eller inte, bollen ligger hos oss och bara hos oss. Ingen kan flytta på Oliver utan vårt medgivande. En resurs som följer honom i klassen är ju också en lösning, men återigen hur i hela friden ska man veta vilket som är bäst för honom? Inte vad som är bäst/bekvämast för mig eller kompisarna utan bara bara för Oliver?

Nu har vi ju inte haft något utvecklingssamtal än, och meningen "prata om Olivers framtid" kanske betyder något helt annat. Men som vanligt lägger jag i den högsta växeln direkt och tänker ut det värsta som kan hända, för då blir allting annat bara positivt! Sån är jag!