Ja, jag har så sjuk humor så jag tycker nog att man med glimten i ögat kan skämta om det mesta.
Det jag däremot märkt är att man inte kan skämta om är just sitt barn med speciella behov. Då börjar folk skruva på sig eller titta konstigt och man riktigt ser hur osmaklig de tycker att jag är. Och jag skäms och tänker att "det var ju jäkligt onödigt att jag sa det där".
Men samtidigt - varför ska inte jag kunna få skämta om hans egenheter på samma sätt som andra skämtar om sina normalstörda barns upptåg? Hans utstående öron som blir varma och röda utan anledning eller hans tics att stoppa handen i byxorna hela tiden.
Skillnaden är att de vet att Oliver har en diagnos, att han är annorlunda och att man inte ska driva med de som redan är i underläge och därför tycker de att jag är elak.
Därför är det så skönt att ha fått kontakt med en mamma här i Örebro som har barn med liknande problematik som Oliver. Både jag och Oliver har fått varsin nyvunnen vän där vi bara kan vara oss själva. Ingen som dömmer oss och ingen som tittar snett när vi viker oss av skratt i soffan över något som barnen sagt eller gjort. Ingen som tycker det är konstigt att man gömmer böcker i köksskåpen för att sonen tycker att gubben som är i boken är lite läskig, ingen som ifrågasätter varför man sitter 1,5 timme hos sin 10-åring när han ska sova eller varför man fortfarande hjälper honom med sina toalettbesök. Det är befriande att för en gångs skull få "skratta åt eländet". Att berätta om alla tics som Oliver har och samtidigt få samma sak tillbaka. Ni vet när man berättat en sak och får höra att "jamen det har vi också, men min son gör si och så istället", att känna tillhörighet, det är viktigt.
Att sedan få se Oliver leka på samma villkor men en kompis i samma ålder är också helt fantastiskt!
Det är något speciellt när två av samma sort möts, som i Emils låt "en som jag, sån som jag, tänk vad mycket kul vi kunde ha". En kompis som aldrig försöker sätta sig på en, som inte kommer med massa pekpinnar och som mästrar och säger "så kan man inte göra" utan alltid accepterar Oliver som en jämnlike. Att tillsammans kunna gå på bio och låta dom bara vara sig själva för de har ju varandra. Slippa sitta på helspänn och säga till Oliver hela tiden att prata tystare, inte skratta så högt eller veva så mycket med armarna för att inte störa grannen. Men om grannen nu råkar vara kompisen så är det ju en helt annan sak. De kan skratta högt tillsammans och smaska godis med stora leenden och vifta hur mycket de vill, för de ser inte blickarna från människorna runt omkring, för de har varandra, tillsammans är de starka...och med helt underbara personligheter. Underbara ungar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar