Får man vara riktigt lycklig?

Vissa dagar när jag känner mig extra glad och tillfreds kan det kännas som livet stannar upp. När jag går här hemma och städar eller när jag stannar för rödljus på vägen hem från jobbet och inte känner någonting annat än lycka. Då kan jag tänka "men är det här livet verkligen mitt? Är den här familjen på riktigt min? och är den här bilen min alldeles egna?". Men i kölvattnet av dessa tankar kommer alltid nästa "tvåstegsraket" för bara sekunder senare tänker jag "Nu kommer det säkert hända någonting hemskt när som helst, för så här glad får man inte vara. Livet får inte vara så enkelt" och så direkt "nej just ja, vi har ju fått Oliver med sin diagnos". Som om all oro och sorg som varit på något sätt väger upp lyckan så den blir mer plusminus noll.  Att vi på något sätt skulle vara skyddade mot all olycka eftersom vi redan drabbats... visst är det knäppt att tänka så? Ändå gör jag det. För att på något sätt rättfärdiga mitt egna lyckorus, som om jag inte är värd att vara lycklig annars.

Tänker man en runda till så kan det ju faktiskt vara så att jag känner mig lycklig tack vare Oliver. Han har gjort att man uppskattar varandra mera, att man inte tar någonting för givet. En detaljrik teckning från Noah på vapen och människor som ligger blödande kan göra mig glad, tänk vad han är duktig att rita gubbar! Oliver målar fortfarande bara streckgubbar... Vardagligt tjafs känns helt oväsentligt, varför gnata på varandra om skitsaker som ändå inte leder någonstans mer än till onödiga friktioner på förhållandet? I vårat fall måste man se hela kartan och inte gnälla på detaljer.

Nu pratar jag om mig och Mattias, barnen kommer inte undan. Herregud vad jag tjatar och skäller på dom stackarna, plocka upp här, kasta där osv osv. men det är ju det som kallas uppfostran.

Vårat förhållande behöver inte massa tjafs för Olivers välmående kan plötsligt ändras, tvångstankar eller ångestattacker kan dyka upp och då behöver vi stå stadigt tillsammans, hela och utan sprickor och småaktigheter i ryggsäcken. Det kan vara nog så påfrestande ändå med barn som har diagnos.
Men jag är lycklig med mitt liv, och tror att jag nog har rätt att vara det trots alla knäppa tankar som säger emot.

 Är den här knasiga ungen verkligen min?