Har
inte skrivit på jättelänge, inte känt något behov. Oliver funkar bra i skolan
och livet i stort har funnit sig tillrätta men så plötsligt kommer
monstret tillbaka. Han som vi trodde aldrig skulle visa sin fula nuna här har
flyttat in och allt sköljer över mig, minnen, tankar och denna ständiga oro som
återigen har mig i ett järngrepp.
Oliver
får en måndag reda på att han ska ta spruta veckan därpå vilket kickar igång en
enorm oro och han bygger upp den lilla, lilla snöflingan till en hel lavin.
Kommer hem från skolan och berättar, han är orolig och lite ledsen på kvällen.
Vaknar ännu mer orolig, gråter i taxin på väg till skolan, gråter så mycket i
skolan så han kräks och farmor får hämta. Han går i en samtalsgrupp på
habiliteringen på eftermiddagen utan problem men gråter återigen hemma, och
dagen därpå i taxin och i skolan. Han är så orolig för denna lilla spruta att
den helt tar över hela honom. Det spelar ingen roll att jag visar Emla-krämen
som bedövar eller förklarar att det knappt känns, eller berättar att han tagit
många sprutor tidigare men aldrig varit rädd förut men ingenting hjälper,
ingenting går in, han är blockerad.
På
torsdagen ringer vi skolsyster för att få veta vilken dag han ska komma nästa
vecka, så vi har ett datum att rikta in oss på. Hon svarar ”ni kan komma på måndag morgon eller
....ni skulle kunna komma direkt?”. Mattias är i närheten så han är på skolan
inom 10 minuter och tar med sig en skräckslagen Oliver för att ta sprutan. Det
går jättebra o han är otroligt lättad, kvittrar i bilen när han ringer mig
efteråt och jag andas ut. Skönt att det är över.
Frampå eftermiddagen får jag sms ”-mamma, jag
är fortfarande ledsen, varför då?” Jag säger att det säkert är för han varit så
spänd i flera dagar och huvudvärken han klagar på också är en av
biverkningarna. Han är lie ledsen när han ska sova men vaknar tidigt och är fortfarande ledsen
och gråter återigen i taxin till skolan, säger att han är orolig för en kille i
klassen som varit lite dum. Allt reds ut på skolan, klasskompisen ber om ursäkt
och alla andas ut att allt nu är utrett och kan återgå till det normala, men
det är det inte alls... oron för sprutan var bara början.
Jag
sitter med en nedstämd Oliver i soffan på fredagskvällen. Han tittar på en
rolig film för han ”vill bli glad” men jag ser hur han inte riktigt är med,
stirrar rakt ut emellanåt och missar allt roligt. Så vi börjar prata lite om
vad han är orolig över och kommer in på döden. Han säger ”ingen fara
det är jag inte orolig för, jag har ju fått spruta så jag kommer inte dö”.
Är helt oförberedd på ångestattacken som kommer därefter. Plötsligt spärrar han
upp ögonen säger att han inte vill dö, likblek reser han sig hastigt upp och
springer till toaletten där han spyr. Ångesten sköljer över honom och han
darrar och säger ”jag är så rädd”. Jag kramar honom där på golvet i
badrummet, kramar och vaggar, vaggar och pussar, säger att han ska komma ut
till oss i soffan så vi kan trösta ordentligt. Han kommer ut och sätter sig
längst ut på soffkanten, andas fort, paniken i ögonen växer vill inte
sitta still, vill bara bort, bort, upp, ut. Vi får nästan tvinga ner honom i
soffan, säga till på skarpen ”andas Oliver, andas, hörru, hej, titta på mig,
andas”. Han sitter en stund, försöker andas men kan inte ta några djupa tag
utan rusar sedan upp med orden ”jag orkar inte, jag kan inte” och rusar åter in
på toaletten för att spy.
Återigen
sitter jag bredvid och ser min son, mitt älskade barn, krackelera. Han går
sönder, och jag kan bara se på... det gör så ont, man känner sig så maktlös,
mina ord når återigen inte in, de studsar tillbaka som en flipperkula, han är
helt paralyserad. Flashback från tiden när han inte kunde sova för rädslan att
spy blixtrar förbi. Efter en stund lugnar han ner sig, försöker titta på filmen,
skrattar till men plötsligt ser jag hur mörkret kommer tillbaka ... han ändrar
ansiktsuttryck och stirrar bara rakt fram, säger att han vill gå ut, rusar ut i
hallen och klär på sig...ut ut ut, det är bråttom. Jag slänger på mig jackan, tar
med hunden och följer med. Ute blir han lugnare, kan andas bättre säger han, vi
pratar och jag märker att ångesten sakta släpper taget. Det är absolut inte
borta, det ligger precis under ytan och jag ser hur han kämpar för att inte
ramla tillbaka ner i mörkret.
Han börjar nästan direkt bygga upp rutiner,
nästan maniskt, "-imorgon mamma kan vi gå ut på morgonen med Leia? Och sen
på kvällen? Snälla?? Ja vad ska man säga när de blå, bedjande men samtidigt
panikartade ögonen ledset tittar på mig. "-Sedan kan vi kolla på hockey
och en basketmatch och så kan du läsa en rolig bok? Va? Va?". Känner hur
klumpen i magen växer, den är så bekant, vi har träffats förut, samma rum samma
ångest men ändå annorlunda. Då var den på besök varje kväll i ett halvår men
aldrig på dagarna så det här är en ny erfarenhet som jag gärna hade
sluppit.
Att vår sprudlande glada, pratglada Oliver som
helst ligger framför tv-spelet i soffan förvandlats till Ior i nalle Puh,
melankolisk och nära till tårar och som helst vill vara ute mest hela tiden...
det är inte den Oliver man såg framför sig alla gånger man bett honom sluta
prata, sluta spela och gå ut mer.
Helgen som kommer tillbringar han långa
stunder utomhus, säger att han ska gå ut för att spela fotboll. Ser en
mycket sammanbiten kille genom köksfönstret som går därute, helt utan glädje,
sparkande på bollen medans tankarna är på helt annat håll. Plötsligt står han
bara där, med telefonen i handen, stirrande rakt ut. Lilla älskade vän, om jag
bara kunde ta över dina tankar, sudda ut de glansiga ögonen och städa bort
mörkret. Vad hände? den taniga killen som står ute i duggregnet är bara en
skugga av sitt forna jag och det är dags att ta hjälp av psykolog, han ska inte
behöva må så här. Först är han emot förslaget men säger sen "det kan ju
inte skada att prata". Han besöker psykologen en första gång vilket
han tyckte var bra och ska träffa henne några gånger till.
Veckan som kommer blir bättre. Han är ute och
går en hel del, både ensam och med oss. Första gången han är ensam går han
vilse i samhället vi bor i, men det hindrar honom inte från att försöka igen
några dagar senare med bättre resultat. Varje morgon måste jag och Mattias
skicka roliga bilder när han åker taxi till skolan för att han inte ska bli
ledsen och klasskompisarna gör sitt bästa för att hålla honom på gott humör.
Gråtattackerna kommer mer sällan men fortfarande finns de där.
Han börjar berätta lite vad han tänker på och
det är mycket... att han inte vill dö, att han är rädd att flytta hemifrån, att
någon skrattat åt honom i skolan mm mm. Det är mycket saker som kommer upp till
ytan och alla känslor ligger för tillfället utanpå. Att gå i en klass där alla
har en funktionsnedsättning är inte helt enkelt. Klasskompisar förstår inte
riktigt vad man får eller inte får säga, mycket kan bli tokigt utan att det är
meningen och tjafs mellan kompisarna oroar honom i normala fall och ännu mer
just nu. Igår fick de dessutom veta att en lärare på deras förra skola gått
bort vilket gjorde att hela klassen kom i gungning (då nästan alla haft henne
som klasslärare under flera år).
Jag och Oliver går en kurs på barn- och
ungdomshabiliteringen där vi får lära oss mer om hans diagnos. Tror att det är
den här kursen som satt bollen i rullning och inte alls sprutan. Plötsligt
kanske insikten om hans egna diagnos sjunker in på riktigt, oron för framtiden
och oron för sin egen dödlighet. Pratar med Mattias om mina tankar som säger
"kanske bäst han stannar hemma sista gången" och jag säger "nej
men de skulle ju få chokladbollar o saft som han sett fram emot". Vi går
dit, barnen i ett rum och vi föräldrar i ett annat. Efter 30 min knackar det på
dörren och en kurator tittar in "-jag skulle vilja att Olivers mamma
kommer". Mattias hade rätt, han borde ha avstått... inne på toaletten
sitter en helt förstörd Oliver som gråter och gråter. Idag skulle de prata om
känslor men han kände att det skulle inte gå, han har så många känslor han inte
kan hantera och att dessutom prata om det, nej det gick inte. Han säger
"jag får så konstiga tankar mamma, när jag satt på toaletten och grät
kände jag att jag inte klarar det här och att jag bara ville dö, förlåt mamma
för att jag blir så ledsen". Jag fryser till is, sa han
"vill bara dö?" hörde jag verkligen rätt?
Han hade varit ledsen när han kom till skolan
i morse så han fick messa till mig och Mattias för att lugna ner sig. Det tog
en timme innan han kunde gå tillbaka till klassrummet. Då var han bland annat
rädd för att gå ut i gatan och bli överkörd... är det tvångstankar han har?
Eller är han på väg in en depression? Jag har ingen aning, men är så tacksam
att vi kopplade in psykologen direkt och inte väntade 6-7 månader som förra
gången. Nu är det bara ett par dagar kvar till sportlov som jag hoppas ska ge
honom ett andrum och i söndags när jag frågade om han ville följa med ut med
Leia svarade han nej, och det ser jag som ett friskhetstecken. Det går framåt,
men han måste vissa kvällar ta insomningstabletter för att slippa oron som
kommer när det är mörkt, men är det det som krävs så är det så det får
bli.
Svårt att förstå att den här kluriga killen för tillfället tagit semester,
räknar dagarna tills han är tillbaka.
