Ångest och oro

Har inte skrivit på jättelänge, inte känt något behov. Oliver funkar bra i skolan och livet i stort har funnit sig tillrätta men så plötsligt kommer monstret tillbaka. Han som vi trodde aldrig skulle visa sin fula nuna här har flyttat in och allt sköljer över mig, minnen, tankar och denna ständiga oro som återigen har mig i ett järngrepp.

Oliver får en måndag reda på att han ska ta spruta veckan därpå vilket kickar igång en enorm oro och han bygger upp den lilla, lilla snöflingan till en hel lavin. Kommer hem från skolan och berättar, han är orolig och lite ledsen på kvällen. Vaknar ännu mer orolig, gråter i taxin på väg till skolan, gråter så mycket i skolan så han kräks och farmor får hämta. Han går i en samtalsgrupp på habiliteringen på eftermiddagen utan problem men gråter återigen hemma, och dagen därpå i taxin och i skolan. Han är så orolig för denna lilla spruta att den helt tar över hela honom. Det spelar ingen roll att jag visar Emla-krämen som bedövar eller förklarar att det knappt känns, eller berättar att han tagit många sprutor tidigare men aldrig varit rädd förut men ingenting hjälper, ingenting går in, han är blockerad.

På torsdagen ringer vi skolsyster för att få veta vilken dag han ska komma nästa vecka, så vi har ett datum att rikta in oss på. Hon svarar ”ni kan komma på måndag morgon eller ....ni skulle kunna komma direkt?”. Mattias är i närheten så han är på skolan inom 10 minuter och tar med sig en skräckslagen Oliver för att ta sprutan. Det går jättebra o han är otroligt lättad, kvittrar i bilen när han ringer mig efteråt och jag andas ut. Skönt att det är över.

Frampå eftermiddagen får jag sms ”-mamma, jag är fortfarande ledsen, varför då?” Jag säger att det säkert är för han varit så spänd i flera dagar och huvudvärken han klagar på också är en av biverkningarna. Han är lie ledsen när han ska sova men vaknar tidigt och är fortfarande ledsen och gråter återigen i taxin till skolan, säger att han är orolig för en kille i klassen som varit lite dum. Allt reds ut på skolan, klasskompisen ber om ursäkt och alla andas ut att allt nu är utrett och kan återgå till det normala, men det är det inte alls... oron för sprutan var bara början.

Jag sitter med en nedstämd Oliver i soffan på fredagskvällen. Han tittar på en rolig film för han ”vill bli glad” men jag ser hur han inte riktigt är med, stirrar rakt ut emellanåt och missar allt roligt. Så vi börjar prata lite om vad han är orolig över och kommer in på döden.  Han säger ”ingen fara det är jag inte orolig för, jag har ju fått spruta så jag kommer inte dö”. Är helt oförberedd på ångestattacken som kommer därefter. Plötsligt spärrar han upp ögonen säger att han inte vill dö, likblek reser han sig hastigt upp och springer till toaletten där han spyr. Ångesten sköljer över honom och han darrar och säger ”jag är så rädd”.  Jag kramar honom där på golvet i badrummet, kramar och vaggar, vaggar och pussar, säger att han ska komma ut till oss i soffan så vi kan trösta ordentligt. Han kommer ut och sätter sig längst ut på soffkanten, andas fort, paniken i ögonen växer vill inte sitta still, vill bara bort, bort, upp, ut. Vi får nästan tvinga ner honom i soffan, säga till på skarpen ”andas Oliver, andas, hörru, hej, titta på mig, andas”. Han sitter en stund, försöker andas men kan inte ta några djupa tag utan rusar sedan upp med orden ”jag orkar inte, jag kan inte” och rusar åter in på toaletten för att spy.  

Återigen sitter jag bredvid och ser min son, mitt älskade barn, krackelera. Han går sönder, och jag kan bara se på... det gör så ont, man känner sig så maktlös, mina ord når återigen inte in, de studsar tillbaka som en flipperkula, han är helt paralyserad. Flashback från tiden när han inte kunde sova för rädslan att spy blixtrar förbi. Efter en stund lugnar han ner sig, försöker titta på filmen, skrattar till men plötsligt ser jag hur mörkret kommer tillbaka ... han ändrar ansiktsuttryck och stirrar bara rakt fram, säger att han vill gå ut, rusar ut i hallen och klär på sig...ut ut ut, det är bråttom. Jag slänger på mig jackan, tar med hunden och följer med. Ute blir han lugnare, kan andas bättre säger han, vi pratar och jag märker att ångesten sakta släpper taget. Det är absolut inte borta, det ligger precis under ytan och jag ser hur han kämpar för att inte ramla tillbaka ner i mörkret. 

Han börjar nästan direkt bygga upp rutiner, nästan maniskt, "-imorgon mamma kan vi gå ut på morgonen med Leia? Och sen på kvällen? Snälla?? Ja vad ska man säga när de blå, bedjande men samtidigt panikartade ögonen ledset tittar på mig. "-Sedan kan vi kolla på hockey och en basketmatch och så kan du läsa en rolig bok? Va? Va?". Känner hur klumpen i magen växer, den är så bekant, vi har träffats förut, samma rum samma ångest men ändå annorlunda. Då var den på besök varje kväll i ett halvår men aldrig på dagarna så det här är en ny erfarenhet som jag gärna hade sluppit.  

Att vår sprudlande glada, pratglada Oliver som helst ligger framför tv-spelet i soffan förvandlats till Ior i nalle Puh, melankolisk och nära till tårar och som helst vill vara ute mest hela tiden... det är inte den Oliver man såg framför sig alla gånger man bett honom sluta prata, sluta spela och gå ut mer. 

Helgen som kommer tillbringar han långa stunder utomhus, säger att han ska gå ut för att spela fotboll. Ser en mycket sammanbiten kille genom köksfönstret som går därute, helt utan glädje, sparkande på bollen medans tankarna är på helt annat håll. Plötsligt står han bara där, med telefonen i handen, stirrande rakt ut. Lilla älskade vän, om jag bara kunde ta över dina tankar, sudda ut de glansiga ögonen och städa bort mörkret. Vad hände? den taniga killen som står ute i duggregnet är bara en skugga av sitt forna jag och det är dags att ta hjälp av psykolog, han ska inte behöva må så här. Först är han emot förslaget men säger sen "det kan ju inte skada att prata". Han besöker psykologen en första gång vilket han tyckte var bra och ska träffa henne några gånger till. 

Veckan som kommer blir bättre. Han är ute och går en hel del, både ensam och med oss. Första gången han är ensam går han vilse i samhället vi bor i, men det hindrar honom inte från att försöka igen några dagar senare med bättre resultat. Varje morgon måste jag och Mattias skicka roliga bilder när han åker taxi till skolan för att han inte ska bli ledsen och klasskompisarna gör sitt bästa för att hålla honom på gott humör. Gråtattackerna kommer mer sällan men fortfarande finns de där.

Han börjar berätta lite vad han tänker på och det är mycket... att han inte vill dö, att han är rädd att flytta hemifrån, att någon skrattat åt honom i skolan mm mm. Det är mycket saker som kommer upp till ytan och alla känslor ligger för tillfället utanpå. Att gå i en klass där alla har en funktionsnedsättning är inte helt enkelt. Klasskompisar förstår inte riktigt vad man får eller inte får säga, mycket kan bli tokigt utan att det är meningen och tjafs mellan kompisarna oroar honom i normala fall och ännu mer just nu. Igår fick de dessutom veta att en lärare på deras förra skola gått bort vilket gjorde att hela klassen kom i gungning (då nästan alla haft henne som klasslärare under flera år).

Jag och Oliver går en kurs på barn- och ungdomshabiliteringen där vi får lära oss mer om hans diagnos. Tror att det är den här kursen som satt bollen i rullning och inte alls sprutan. Plötsligt kanske insikten om hans egna diagnos sjunker in på riktigt, oron för framtiden och oron för sin egen dödlighet. Pratar med Mattias om mina tankar som säger "kanske bäst han stannar hemma sista gången" och jag säger "nej men de skulle ju få chokladbollar o saft som han sett fram emot". Vi går dit, barnen i ett rum och vi föräldrar i ett annat. Efter 30 min knackar det på dörren och en kurator tittar in  "-jag skulle vilja att Olivers mamma kommer".  Mattias hade rätt, han borde ha avstått... inne på toaletten sitter en helt förstörd Oliver som gråter och gråter. Idag skulle de prata om känslor men han kände att det skulle inte gå, han har så många känslor han inte kan hantera och att dessutom prata om det, nej det gick inte. Han säger "jag får så konstiga tankar mamma, när jag satt på toaletten och grät kände jag att jag inte klarar det här och att jag bara ville dö, förlåt mamma för att jag blir så ledsen".  Jag fryser till is, sa han "vill bara dö?" hörde jag verkligen rätt? 

Han hade varit ledsen när han kom till skolan i morse så han fick messa till mig och Mattias för att lugna ner sig. Det tog en timme innan han kunde gå tillbaka till klassrummet. Då var han bland annat rädd för att gå ut i gatan och bli överkörd... är det tvångstankar han har? Eller är han på väg in en depression? Jag har ingen aning, men är så tacksam att vi kopplade in psykologen direkt och inte väntade 6-7 månader som förra gången. Nu är det bara ett par dagar kvar till sportlov som jag hoppas ska ge honom ett andrum och i söndags när jag frågade om han ville följa med ut med Leia svarade han nej, och det ser jag som ett friskhetstecken. Det går framåt, men han måste vissa kvällar ta insomningstabletter för att slippa oron som kommer när det är mörkt, men är det det som krävs så är det så det får bli. 

Svårt att förstå att den här kluriga killen för tillfället tagit semester, 

räknar dagarna tills han är tillbaka.

15 år

Så var dagen här, dagen då Oliver fyller 15 år. Vägen hit har varit krokig, snårig men ändå spikrak, tiden har gått snabbt men ändå stått still. Läser på Olivers önskelista som borde bestå av ord som ”moppe”, ”pengar”, ”moppekort” men istället finner jag mig själv ståendes framför hyllan med pussel från 6 år och väljer mellan 200 eller 240 bitar, Batman eller Spider-Man. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte känns. Självklart känns det, det är vemodigt, ledsamt men samtidigt helt ok. Jag gråter inte längre men är ändå ledsen för hans skull. Har fortfarande svårt att möta hans gamla klasskompisar och byter gärna sida på trottoaren om Oliver är med. Ser deras blickar och hör deras viskande bakom hans rygg, de hälsar knappt, men tack och lov gör inte Oliver det heller för han kommer inte ihåg alla längre, de har ju vuxit och ändrat utseende. Man ska inte jämföra barn men det är svårt när man ser hur långt de kommit i utvecklingen, det blir så påtagligt. Oliver vet inte om det är 2 minuter eller 2 timmar mellan kl 16-18. Så när jag möter vissa av hans gamla klasskompisar så tittar jag hellre bort än att de möter min blick och mina glansiga ögon.

Ibland träffar vi på vuxna som känner Oliver och som han pratar med som om han kände dom mycket väl. När vi sedan går därifrån och jag undrar vem det var, ja då har han ingen aning. ”Det är någon som är på skolan tror jag” men om det är lärare, föräldrar, mattanter eller annat löst folk, de har han ingen aning om men det spelar ingen roll i hans värld.

Han har gått ut sitt första år i sjuan, men är några cm kortare än sin 4 år yngre lillebror  och väger som en fågelunge, men alltid full av glädje och pratar gärna och mycket. Helst maler han på om fotbollsklubbar, spelare, matchschema och resultat i det oändliga. Han har hittat sin plats i  nya klassen där han fått flera nya kompisar. Varje rast går åt till att spela innebandy med blandat resultat som han redovisar varje dag när han kommer hem och som går in i mitt ena öra och ut ur det andra.

Han är fortfarande väldigt kort men han har vuxit ändå. Han lägger sig själv, somnar själv. Ni som följt oss vet ju vilka jobbiga kvällar vi hade under en period. Allt sådan är borta. Vi var 4 veckor i USA förra sommaren, det hade aldrig funkat utan förberedelser för några år sedan, nu... inga problem alls. Så visst växer han även om allt inte syns utanpå.

Han har inte många kompisar att leka med hemma men han pratar dagligen med sin bästis i telefon. Man kan ju då tänka att när kompisen från Hovsta hör av sig så borde han hoppa högt och svara ”jaaaaa” direkt när han får frågan om de ska leka, men nej, inte Oliver inte, där har han en egen vilja som faktiskt är en superkraft. Han lindar inte in orden i ”nej jag ska åka dit, eller jag ska göra det” utan istället svarar han ”nej tack”. Kort, koncist och omöjligt att misstolka. Modigt att avvisa en av sina få kompisar, men vill man inte så vill man inte. Punkt.

Han har fortfarande behov av att berätta alla svordomar som kompisar säger, och i den här ålder är det MYCKET. Häromdagen kom han och sa "mamma har du tid att sitta ner med mig en liten stund sen, jag har lite jag vill prata om". Jag blev så klart supernyfiken när han frågade så artigt så vi satte oss ner direkt och då visade det sig att han hade lite nya svärord han behövde "få ur sig". Så när han hade sagt dom högt till mig, så var han nöjd sen. Jag blev lite besviken, hade hoppats på att själv få lära mig några nya ord eftersom jag allt som oftast känner att jag har slut på svordomar... men får avvakta och se om det kommer längre fram, den som väntar på något gott...

Han har äntligen hittat en sport och förening han älskar, Karlslunds United Fotbollsklubb. Laget består av barn/ungdomar/vuxna med speciella behov och där alla är välkomna att spela på sina egna villkor. Att se deras matcher är som en enda lång kärleksboost. De är så omtänksamma om alla, inte bara sitt egna lag. De klappar i händerna så fort de får bollen, de säger ”- bra gjort” till motståndarnas målvakt som tar deras bollar och de blir glada oavsett var målet görs. Ja det är verkligen ett lag fyllt av omtanke om varandra, här finns inga krav bara ren och skär glädje till sporten och laget. Det är många föräldrar/ledare och även en del barn som skulle göra studiebesök här då många lag verkar tappa glädjen efter vägen och bara kräva prestation och rättning i ledet. Vissa gånger skrattar Oliver så han inte kan ta bollen, och då skrattar han ännu mer och får hicka.

Efter varje träning får de gratis fika som kan bestå av smörgåsar, hemmagjord blåbärspaj, våfflor eller hembakade bullar. Det är riktiga eldsjälar som ligger bakom detta lag och som är helt otroliga i sin omtänksamhet och engagemang. När det ska fikas blir jag dock alltid lite obekväm. Förstår inte alla, vad de säger eller vad de vill. De står framför mig och pratar glatt och förväntar sig ett svar... då känns det som när jag pratar med mina kollegor i Danmark. Får koncentrera mig och hoppas att snappa upp ett ord här och där som man sedan kan få ihop till ett sammanhang. Förhoppningsvis kommer man lära sig allas olika språk men än så länge får jag ta mig fram likt en skeppsbruten som hänger på en stock och hoppas det snart kommer en större och bättre som man kan byta till så man till sist tar sig iland.

Oliver rör sig inte så mycket ute i den ”riktiga världen”. Han rör sig mellan sin särskoleklass, hemmet och fotbollslaget vilket gör att han har lätt att acceptera sin egen diagnos för i hans ögon finns inget annat. Alla är lika olika, och eftersom han rör sig i ”skyddade” miljöer så slipper han möta massa oförstående människor som säger taskiga saker. Skolan han går på är stor, 800 elever, men de lever lite skyddade även där. Har alltid rastvakter med sig ute och han säger att det aldrig är några andra som säger elaka saker. Är det tjafs så är det inom klassen vilket han tycker är nog så jobbigt.

Jag hoppas att han kommer få behålla sin känsla av samhörighet och att hans plats här på jorden är lika självklar som för någon annan, och att han ska ta till sig det vi alltid sagt och ha som sitt mantra "tro på dig själv” för det gör vi! Grattis på födelsedagen älskade skrutt.

Ansvar

Natten sänker sig. Ligger bredvid en sömnig Noah, trött efter dagens bad, solvärme och fotbollsträning. Vi delar kudde, han har sin hand på mitt bröst. Jag vrider på huvudet och studerar hans ansikte, de fina fräknarna som till bådas lycka plötsligt dykt upp på hans näsa. Hans tjocka vita hår och de helt perfekta ansiktsdragen. Jag stryker hans kind och viskar ”underbara unge vad jag älskar dig”. Barn är söta när de sover, med varma kinder och rufsigt hår men ingenting går upp mot när de är vakna för plötsligt slår han upp ögonen och hela rummet lyser upp. Hela hans väsen speglas i de där otroligt blå, oskyldiga ögonen och jag ser hans villkorslösa kärlek och hans tro på att jag kommer bära honom genom livet oavsett vad och jag blir knäsvag av känslorna som väller över mig. Han ler och säger sömnigt "jag älskar dig med mamma", ger mig en puss på kinden och somnar om.

Plötsligt inser jag att det här med att ha tre pojkar är en gåva men också ett stort ansvar, väldigt stort ansvar. 

Det är mångas ansvar att fostra våra pojkar till att bli män med rätta värderingar. Vi måste lära, fostra och nöta in hur man behandlar sin omgivning och framförallt hur man bemöter tjejer/kvinnor. Man kan ju tro att "jamen vi lever ju i en modern värld, det är ju självklart att det ska vara jämlikt, det fattar dom ju". Att man någonstans lutar sig mot att omgivningen ska leda dom rätt och det kan också vara där det fallerar, "allas ansvar, ingens ansvar". 

Att man aldrig ska kalla en tjej för hora förstår nog de flesta men att det också gäller oavsett sammanhang är nog en större gråzon. Du ska inte säga det i killarnas omklädningsrum eller till din bäste vän när ni chillar framför tv:n. Det är aldrig ok. Vi måste också lära våra barn civilkurage att våga säga ifrån, för det är minst lika viktigt, kanske t om viktigare att inte låta en sådan kommentar gå obemärkt förbi. Att bli tillsagd av en kompis svider mer än när en förälder säger till. 

En del säger "vaddå, det spelar ju ingen roll vad jag säger till min son han lyssnar ju ändå inte på mig utan mer på sina kompisar". Visst kan det vara så men samtidigt finns det något som man kallar påverkansgrupp runt oss alla. Det är ca 10 personer som vi ägnar mest tid ihop med. För våra barn är det ju (förhoppningsvis) vi föräldrar, syskon, vänner och ev några andra vuxna som de ser upp till. Det är denna grupp som formar oss som människor, hur vi förhåller oss till världen i övrigt. I den gruppen blir plötsligt min åsikt och mina värderingar ganska värdefulla. I en grupp på 10 personer där jag och Mattias utgör 20% så betyder det vi säger någonting och vi kan påverka bara genom att vara där, vara nära, ta del av deras liv, förklara och vägleda. Vi har större inflytande när de är små så kan vi lägga grunden redan där, innan kompisarnas åsikter tar över, då har vi kommit en bra bit på väg.

Trevlig helg!

Sammanfattning av året som gått.

Hade ju tänkt mig att 2017 skulle bli året när jag fick mer tid till mitt skrivande men istället blev det mindre och mer tid för träning. För att klara en hektisk vardag så behöver jag träna för att orka, för att höja stresströskeln och mitt eget välbefinnande. Tycker själv att det har gått över förväntan, och att jag nu äntligen fått in träningen i vardagen dock har städningen av huset fått stryka på foten men man får välja sina krig. Att bygga om en del av garaget till ett gym var en av årets höjdpunkter. Nu kan jag träna både kondition och styrka vilket jag inte gjort tidigare då jag bara sprungit och kört spinning på vintrarna.

2017 var också året då jag och Mattias gjorde våra första stora vurpor på mtb, inte samtidigt dock. Jag tog en flygtur över styret och fick två stora lårkakor, Mattias tog en annan variant av flygtur och landade betydligt sämre med sprucket revben och mer eller mindre krossad axel som följd.
Trots detta har mtb-året varit helt suveränt, med flera träningar i Almbys blåa grupp.

2017 kändes annars som ett mellanår som mest har tuffat på utan större händelser. Vi slog till på en lyxigare påskvecka på Tänndalen Lodge där vi också firade vår 10-åriga bröllopsdag. Vädret var sådär men boendet och sällskapet var desto bättre och med hotellfrukost varje dag kan man inte klaga.

Har tagit upp kontakten med en gammal barndomskompis som jag känner ger mig positiv energi. En sådan vän som man kan "ladda upp" sig hos. Tyvärr tror jag att hon själv blir urladdad när jag pratat hål i huvudet på henne? hmmm får se om hon vill ha kontakt under 2018 också...

Efter påskveckan var det bara åka hem och börja spara, för spara har varit temat för hela 2017. Jag började spara i aktier, spara i appen Dreams och vi började tokspara till sommaren 2018 då vi åker tillbaka på en månadslång semester i Florida.

Detta gjorde att sommarlovet (8 veckor) inte går till historien som den roligaste för barnen precis. Visserligen långa slappa dagar framför poolen och en utflykt till Tom Tits men Noah tyckte att det var för långt. Han var nästan lite deprimerad de sista veckorna innan skolan började.

2017 var också året jag började lyssna på sjukt mycket poddar. Den som fastnat mest är "Rikedomspodden" som handlar om hur man lever ett rikare liv, och då inte hur man blir ekonomisk oberoende utan mer personlig utveckling. Jag har t ex funderat på min Bucketlist, om något går att genomföra inom ett par år samt vad jag vill åstadkomma under 2018, vilka mål jag vill uppnå. Det är väldigt inspirerande att sätta ord på det och få det nedskrivet på papper.

2017 var året Calle började plugga ekonomi på gymnasiet, skaffade två jobb och började träna hockey igen. Alla de gamla hockeykompisarna började ramla in här hemma och blandades upp med helt nya kompisar från gymnasieklassen och Calle verkar stortrivas. Pluggandet är det väl lite si och så med men jag säger att det viktigaste är att ha roligt under studietiden. För mig spelar det ingen roll om han kommer hem med ett A, C eller E, så länge han själv känner att han gjort sitt bästa så räcker det för mig. Om han nu inte siktar på att bli läkare förstås... när det gäller Calle så är det inte lätt att veta. Jag har sagt till honom att de flesta arbetsgivare går mycket på social kompetens framför betyg, så det är inte hela världen, man klarar sig även med C och E. Är själv ett levande bevis... hade medel i allt men pratade och skrattade mig igenom hela gymnasietiden och har klarat mig bra ändå.

När Calle berättar om tjejer i klassen som gråter efter prov som i deras ögon gått dåligt (typ fått betyg B eller C) så blir jag beklämd. De ställer så höga krav på sig själva så jag får ont i magen bara av att tänka på det, det är i dessa stunder jag pratar med Calle om att ha kul. Han frågade mig senast förra veckan  "-du älskar mig ändå va, fast ekonomiprovet gick dåligt?" och jag svarade "släpp det där, klart jag älskar dig". Jag hoppas att min inställning kan hjälpa honom i hans personliga utveckling till en stabil och harmonisk människa. Han har ju ett driv som säkert kan få honom att nå den berömda väggen så småningom men som jag redan nu försöker stävja och hoppas det lyckas.

Oliver har haft ett stabilt år där han går från klarhet till klarhet. Han blir mer och mer självständig och kan vara själv hemma flera timmar och fixa en smörgås eller två om det skulle behövas. Skidträningen flyter på bra, han fick byta upp sig en grupp i höstas vilket gjorde honom gladare än jag hade trott. Han går nu sista året på Sveaskolan och kommer börja sjuan till hösten vilket han ser fram emot jättemycket. När hans kompisar är lite oroliga för att lämna den trygga klassen och byta lärare och skola så är Oliver inte det minsta sentimental utan ser bara fram emot att börja sjuan.
Han är inte mycket för att se tillbaka eller älta, full fart framåt och titta aldrig i backspegeln är mer hans devis. Tycker nog vi lyckats få till en trygg kille med lite skinn på näsan, han vet vad som är rätt och fel och kan påtala orättvisor. Tyvärr blir han allt som oftast överkörd och t om mosad av lillebror, (även kallad ångvälten) men lär sig mer och mer hur man säger ifrån.

Noah, det lilla ljushåriga yrvädret, har haft en lite kämpigare höst. Är inne i någon typ av "trotsålder" blandat med väldigt mycket känslor. Kan inte ta det minsta kritik utan att bryta ihop fullständigt. Det är svårt när han ger sig på Oliver och man tillrättavisar honom och följden blir två gråtande barn.

Även fast det nu låter som våra barn är exemplariska och lugnet själva så kan det inte vara mer fel. Har ett exempel från helgen när vi var i Gävle och bodde på hotell.
När vi kom fram skulle barnen och Mattias bada i inomhuspoolen. Jag gick direkt ut till poolen och satte mig att vänta. Därute var det en mamma och hennes två pojkar som badade samt ytterligare en kille vars mamma satt bredvid och tittade på. Satte mig för att läsa lite medan jag väntade och hörde efter en stund röster från herrarnas omklädningsrum. Skratt blandande med lite skrik och gap och höjda röster innan dörren öppnades, eller öppnades och öppnades det är en tolkningsfråga det kändes mer som den slogs upp med en smäll (som när Kramer öppnar dörren i Seinfeld) och hela familjen Andersson/Johansson ramlade ut i en salig röra. Mattias och Calle slängde sig i poolen och började trycka ner varandra under vattnet, Oliver hoppade bomben och Noah dök, allt under tjo och tjim och resten av badgästerna kom helt av sig. Alla som var i poolen stannade upp i en rörelse och höll sig efter kanten, chockat stirrande på min familj och såg ut som de undrade vad som hände, var det en tsunami som kom, eller hade orkanen Irma hittat hit? Själv satt jag och betraktade förvånat scenen som utspelade sig framför mig och tänkte sedan glatt "-WOW vad coolt, jag och Mattias har lyckats skapa denna bullriga, högljudda röra helt själva, på egen hand! Vilket bedrift".

Kanske ska trycka upp t-shirtar som de gjorde efter huricane Andrew men med texten "we survived hurricane Andersson/Johansson" tror den skulle gå åt som smör i solsken, haha. Calle kan ju fixa försäljningen.

Vi tänker fortsätta höras och stöka till det även under 2018, så se upp för här kommer vi!

Gott nytt 2018!

Vad för man vidare?

Nu var det alldeles för länge sedan jag skrev, och då är det ock så svårt att veta var man ska börja. Istället tänkte jag dela med mig lite av en tanke jag tänkt på i några dagar.

När jag fyllde år i november så ställde sig familjen upp runt matbordet och sjöng för mig och jag tittade på var och en av dom och man känner sig verkligen "blessed". Tänk att jag och Mattias, som var helt ensamma i flera år, idag har lyckats få till en sådan bullrig och stor familj! Jag började då fundera på vad det är som jag för vidare till mina barn, altså vilka egenskaper har de ärvt från mig?

Calle och jag är lite lika till utseendet, vilket jag inte ser (säkert inte han heller) sedan har han fått min sjuka humor - stackarn. Vi har ju högt i tak härhemma så "rapp i käften" har han fått med sig i modersmjölken liksom talets gåva (som vi kan kalla det). Däremot har både jag och Mattias frågat oss var han fått sitt mod ifrån. Prata inför klassen eller okända, ja det har han fått från mig, däremot hans driv och måltänkande, var kom det ifrån? Han är så självsäker, ringer upp "kontakter" och frågar "hej har du något jobb till mig" och när de säger "nej" säger han "men någonting har du väl? Behöver du ingen som bokar era möten eller nåt ?" och den i andra änden svara "jamen absolut! vi behöver en alltiallo". Han tar inte ett nej utan att ha fått en bra förklaring. Själv hade jag lagt på efter första svaret. Kanske senare i livet men inte vid 16-års ålder, så jag vet inte om det är ett arv efter farfar/morfar kanske? Han vet vad han vill och har siktet inställt, själv vet jag fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor. Ni som känt Calle länge vet ju att han var en väldigt orolig själ som liten, där den yttre självsäkerheten inte alls stämde med hans inre. Han ville aldrig sova borta, ville inte vara ensam hemma och aldrig leka borta, men tydligen kan det ändras med tiden.

Sedan har vi Noah som är skorpion precis som jag. Han är utseendemässigt en kopia av Mattias men har fått min envishet och temperament. Han kan bli fly förbannad och vill absolut inte bli tröstad då. Han kan sura lääääänge.  Envis som en röd gris är han också, som den gången när han trodde han såg Zlatan i omklädningsrummet i skolan. Efter mycket argumentation så visade jag honom en film där Zlatan spelade fotboll och sa "titta, det kan inte vara han för han spelar match nu" ,Noah kollade på filmen och sa sen "-det där är inte Zlatan"...GAAAHH! För tillfället är han väldigt känslig och kan inte ta en tillsägelse utan att hela världen ramlar över honom, då ska han flytta hemifrån bland annat.
Däremot är han mer lik Mattias i sättet, pratar inte i onödan, sitter tyst i bilen och kan lätt tas för given då han inte tar plats som de andra två. Calle berättar allt för mig, Noah ingenting.

Sedan kommer vi till Oliver. Han har fått ärva mina långa tår, stackarn och sedan är han en riktig bokmal precis som jag. Han gillar böcker och att "läsa på" om ställen vi ska åka till. Han kollar klipp på Youtube och visste precis hur t ex alla bergodalbanor på Universal Studios såg ut månader innan vi ens åkt. Tänkte sedan att det nog inte var så mycket mer han fått från mig men ibland ser man inte skogen för alla träd... för är det någonting han ärvt så är det ju talet. Det är inte något nyanserat tal, eller att han drar massa vitsar i tid och otid, nej det är BARA prat. Bla bla bla bla.... på riktigt, ingen röd tråd så långt ögat når. Ibland pratar han t om på inandning. Han pratar när han åker skidor så det till slut går jättesakta och när han ska vara med och träna i gymmet... ja det är minst sagt påfrestande.
Häromdagen hade han troligtvis pratat hål i huvudet på taxichauffören för han sa när han kom hem "tror aldrig jag pratat så mycket med en chaufför förut men jag hade så mycket att berätta. Han undrade ju hur det var i mitt liv så jag berättade om Calle, Noah mm mm". Likaså senast idag när han började prata om brännskador för han såg någon på ICA som var brännskadad i ansiktet. Tillslut sa han "jag behövde verkligen prata igenom det här med brand känner jag" och sedan skrattade han sitt allra gladaste skratt. Oliver är ju alltid glad, och det fick min mamma höra när jag var liten också, att jag var så glad. Så kanske är det ett arv, man kan ju alltid hoppas. Oliver är ju också en liten polis, vill gärna påtala andras brister och fel men bryter ihop när han själv blir utsatt för samma sak, men den egenskapen vette tusan var den kommer ifrån.

En av de första sakerna som togs upp när vi började ha möten om Oliver var just att han inte följde någon röd tråd som tydligen de flesta barn trots allt gör. Jag kan säga att "det har inte blivit bättre" inte ens vi som lever med honom dygnet runt hänger med i alla svängar.

Oliver har börjat komma hem lite tidigare på dagarna och det är inte alltid Mattias är hemma. Detta gör att han själv måste öppna dörren med nyckel vilket inte alls är enkelt för en Oliver. Dörren måste vara perfekt stängd, och hur ofta är den det? Ibland behöver man ju trycka till dörren för att den ska gå att öppna, eller tvärtom, dra lite i den. Men sådant förstår inte vår lilla skrutt utan han blir då stående och försöker och försöker utan framgång. Detta gör att han blivit lite bekymrad när han ska åka hem och vet att kanske ingen är hemma. Häromdagen sa då Noah till honom "när du kommer hem Oliver så sätt dig i gymmet och ring till mig så kommer jag hem och låser upp" . Noah är väldigt omtänksam och empatisk.... och så mycket vet jag och det är att det har han INTE fått från mig :) 

Tankar och oro

Livet med Oliver är både toppar och dalar men topparna är oftast högre och dalarna är inte så djupa och heller inte så långa längre. Vardagen tillsammans kan liknas vid en ny bergochdalbana där man inte vet när nästa stup, eller loop kommer bara att det kommer. 

Är ute och övningskör med Calle när jag hör en glad Oliver från baksätet "-mamma tänk när jag får börja övningsköra! Då kommer jag köra lika bra som Calle!, det ska bli jätteroligt!" När han sedan ger ifrån sig ett glädjetjut ser jag marken komma rusande emot mig. Pirret i magen är dock ersatt av en klump som jag inte känt på länge och tårarna som kommer när jag ska berätta för mamma om min oro är oväntade men ändå så välbekanta "Oliver-tårar".  

Vi vet ju nämligen inte ens om Oliver kommer få ta körkort, vet ju inte ens om han får köra moped. Sådant som är självklart för alla andra är inte det för Oliver. Det är inte bara att skicka in en ansökan om körkortstillstånd utan måste besöka läkare och få intyg. Det gör så ont i mig för tänk om de säger nej? Tänk om han inte får ta körkort och hur i hela havet ska man berätta en sådan sak och krossa hans dröm? Vad säger man, hur gör man? 

Ja, jag vet att det finns många "kufar" därute som har körkort och aldrig fått diagnos fast de säkert har det och jag borde inte oroa mig i onödan men jag kan inte låta bli. Körkortet betyder så mycket för mig i mitt liv och att klara sig utan det ens ett par månader när

Farbror blå tog det var en prövning. Jag vill att han ska få den frihetskänslan som en bil faktiskt kan ge. Men förhoppningsvis får han köra moppe och då kan han ju ha en moppebil istället. 

                          

                                        Klart Oliver ska ha en moppebil! 

En dag med Oliver

Många av Er följer ju min blogg om Oliver och får en inblick i våra liv. Kanske har man läst lite här och där eller följt alla inlägg och på så sätt skapat sig en uppfattning om Oliver. Men det är ju bara en bråkdel av våra liv som jag berättar om, det händer ju en hel del "ute i kulisserna" så jag tänkte försöka förklara hur en dag med Oliver kan se ut. Detta gör jag inte för att få medlidande eller tröstande hejarop utan för att alla ska få en bättre förståelse om att leva med dessa barn som i vissa sammanhang både ser och uppträder normalt men i andra inte fungerar alls.

Oliver är väldigt morgontrött så det är svårt att väcka honom. Noah däremot studsar upp på tre och kan knappt stå för han knappt vaknat, medan Oliver gärna somnar om både 1,2 och 3 gånger.
Sedan kommer han ner och är lagom gnällig innan han fått i sig sin smörgås. Han äter nämligen bara en smörgås, och då helst rostad med leverpastej... så det är inte mycket näring han får i sig. Brukar locka med en sockerkick i form av oboy för att ha ska komma igång samt stoppar ner en smörgås i hans ryggsäck till fruktstunden. Han kan inte klockan och har ingen direkt tidsuppfattning men har lärt sig att när klockan på mikron står 07.10 så måste han klä på sig, gå på toaletten samt borsta tänderna för att vara klar 07.25 då skolskjutsen kommer. Detta upplägg på morgonen är väldigt bra för honom, han vet exakt vad som kommer ske och gillar struktur.

Han har ju lite autistiska drag så han hänger sina kläder och ställer sina skor på samma ställe varje dag. Har också full koll på allt som händer under veckan t ex kan han yrvaket säga när han vaknar "idag är det gympa" så vi inte ska glömma hans gympapåse. Vi har bildstöd till hans idrott, där det är bilder på allt han ska ha i sin gympapåse beroende på om det är inne- eller utegympa. Vi har även bildstöd för hans skidträningar och även för toalettbesök som han fortfarande har svårt att klara av.

Som sagt, han klär på sig själv, men kan inte se om kläderna är smutsiga eller bakochframvända så man får kontrollera honom en extra gång så inte jeansen sitter bakochfram eller utochin. Han har heller ingen koll på hur man ska klä sig om det är plus 20 grader eller minus 10. Han borstar tänderna hjälpligt och klär sedan på sig allting, jacka, skor, mössa (som inte tas av förrän det är +20 ute) ev vantar och ryggsäck och sätter sig fullt påklädd i köket, vars fönster vetter ut mot vändplatsen där bussen stannar. Trots att han sitter där och väntar så ser han ändå aldrig skolskjutsen utan det är Noah, jag eller Mattias som får ropa att taxin har kommit. Han kontrollerar så att vi inte glömmer vinka till honom innan han åker, sedan hoppar han glatt in i bussen.

Sedan han började åka taxi till skolan så har mornarna med Oliver (och även Noah) blivit så himla mycket enklare. Allt sker i samma ordning alla dagar i veckan, ordning och reda.

Han kommer sedan hem med färdtjänsttaxi som går från skolan kl 16. Ibland är han hemma redan 16.20 men ibland kan det, som Oliver säger "sitta en liten tant i framsätet" vilket innebär att det också är en annan körning med samma taxi och då kan han komma kl 17. Han verkar inte ha någonting emot detta utan verkar halvslumrar i taxin hem. Någon gång har han t om snarkat enligt taxichauffören. När han sedan kommer hem så kan han berätta ingående exakt vad som hänt under dagen, vem som sagt vad till vem och här är det svårt att hänga med i svängarna. Han har ett minne som en häst och kan komma ihåg småsaker som hänt flera år tillbaka och de kan han plötsligt slänga fram mitt i en mening om dagens händelser. "- Mamma, idag har vi varit i Sveaparken, kommer du ihåg den där blåa rutchkanan du och jag åkte som man hoppade så i?" ... då kan det vara en rutchkana som vi åkt i när vi varit på semester när han var liten. Eller om han slår sig eller har ont i huvudet kan han komma och säga "känn mamma, känn hur ont det gör". I dessa stunder är han definitivt inte 13 år.
Har det sedan hänt en rolig sak, som när vi var på Tom Tits i tisdags och åkte fritt fall, då kan han prata om just det tillfället minst 10 ggr på en dag, kolla klippen vi spelade in på telefonen och man blir till slut lagom trött och blasé på hans lika entusiastiska beskrivning varje gång. När det är roliga händelser är det så klart enklare men det kan lika gärna vara hangups på en speciell video på youtube som han blivit rädd för. Det här är sådant som kan hänga med i flera veckor så det nästan blir som ett mantra och då blir det genast jobbigare.

När det är dags för kvällsmat så är han lite kräsen, allt som ser konstigt ut eller annorlunda äter han inte. Att sitta och pilla bort vita bönor ur chiliconcarnen är väl inte det roligaste jag gjort men nödvändigt för att han ens ska äta. Han äter ganska långsamt men å andra sidan väldigt mycket. Om han fick bestämma skulle han bara äta makaroner eller ris och då helst med massa smör och aromat på och direkt ur kastrullen. Han kan inte hålla i kniv och gaffel som man ska och har svårt att skära upp sin mat, fast han försöker ju i alla fall... ibland. Vänsterhanden vill gärna hjälpa till och putta upp maten på gaffeln... så det är en hel del som hamnar utanför tallriken. När han ska ta mat ur grytan så håller han inte tallriken nära utan tar skeden över hela bordet med resultat att vi har köttgryteränder över potatisen och smöret... Ja jag vet, många känner igen detta beteende från sina egna barn men säkert inte från en 13-åring som ska börja sjuan, heller hur? (Oliver börjar ju sexan men om han börjat skolan som han skulle så skulle han också börja sjuan till hösten).
Han påminner ju mer om ett yngre barn, det märks speciellt om han ska göra roliga saker, t ex ska han tälta på gräsmattan med Mattias och Noah inatt och springer runt och hoppar upp och ner med små glädjetjut, vilken tonåring gör det?

Sedan är det nattningen som ALLTID kommer olägligt, och här vet jag ju att det gäller alla barn.
Han har ju kommit över sin ångest vid läggdags men ibland märker jag att den inte är så långt borta som man kan önska utan ligger och pyr under ytan. Räcker med att något ändras, jag måste hämta Calle eller gå in till Noah så kan han bli orolig. Finns inte på kartan att han skulle somna själv utan jag eller Mattias måste sitta på hans rum tills han sover.  Vi har dock kommit så pass långt att han själv kan lyssna på en ljudok en halvtimme innan vi kommer och lyssnar på musik tillsammans. Dock är hans lilla lilla soffa något svår att ligga i, fast jag gör mitt bästa och somnar nästan alltid i en fällknivsliknande ställning. Inte konstigt jag har ont nacken vissa mornar.

Nu hör jag hans kluckande skratt utifrån tältet och hoppas att hans glädje aldrig kommer försvinna, att han alltid kommer vara killen som blir ihågkommen för sitt smittande skratt och glada uppsyn.

Tester och problematik

Jag har inte skrivit på länge, ibland beror det på att jag tycker att det inte finns så mycket att skriva om och när jag väl har något så finns inte tiden. Prioriteringen ligger på annat, t ex min egna träning. Livet med Oliver rullar på i maklig takt, vissa dagar glömmer man bort hans diagnos andra är de mycket påtagliga. T ex i vintras när han skulle till skolan och kom i mjukbyxor och hade glömt ta på sig långkalsongerna. Han går in på toaletten och kommer ut med långkalsonger utanpå byxorna och säger "förlåt jag visste inte" när jag säger att de ska vara under byxorna som de har varit de senaste 4 månaderna. I dessa fall uppfattar man honom som disträ men tyvärr är han ju inte det.

I januari gjorde han ett test för att se hur hans hjärna och hand samarbetar. Han har ju svårt att härma när han skriver eller ritar t ex. Det är fascinerade att vara med på dessa tester för vissa grejer som är så självklara för oss är inte det för Oliver, inte alls. Som tur är har jag kommit en bra bit i mina tankar kring Olivers framtid och sorgen över hans diagnos så jag vid dessa tillfällen mer sitter och småfnissar än sitter med tårar i ögonen. Testet visade sig att han problem med sin spatiala förmåga vilket innebär en hel del saker men bland annat att han har svårt att härma.

Han har ju svårt att ta instruktioner (det har vi vetat hela tiden) men det blir en utmaning när man heller inte genom att visa kan nå fram med sitt budskap. Ett exempel är ju slalomåkningen. Han åker och svänger men han svänger ibland så mycket så skidorna är på väg uppåt i backen så han börjar staka... om man då säger "-nej Oliver skidorna ska åka mera neråt"... ja vad händer då? Jo då blir det störtlopp... för han förstår inte vad jag menar och han kan heller inte förstå genom att titta på mig hur jag gör. Ska han rita av en gubbe så blir det något annat. Han kan ju själv skrattande utbrista "Nämen! vad blev det nu?". Likaså när han gjorde testet där de la fram ett papper med en halv figur på ena halvan och så skulle han rita av på andra. Som om man lägger fram ett halv ansikte och man ritar den andra halvan fast enklare. Det börjar med en halv måne, sedan ett streck och lite bullar, månen funkade men sedan gjorde han ett rakt streck ner för hela pappret, tittar glatt på mig och gjorde tummen upp. Han tyckte själv att han var bäst och hade gjort alla rätt, men det saknades ju massor. Att få redan på varför det blir så här var skönt eftersom man tänkt att man verkligen suger i att ge instruktioner. Vi fick i alla fall redan lite på vad vi skulle tänka på (som jag redan glömt bort) men inget mer. När vi sedan var på utvecklingssamtal och jag skulle berätta för hans lärare att han hade problem med det "spaps.. någonting" (hade glömt namnet) så svarade han direkt "-jaha, det spatsiala! Jamen då har vi bra övningar för Oliver vi kan sätta igång med till hösten för det går att träna upp"! Så jäkla skönt att ha så bra pedagoger runt honom för det där var ingenting de sa någonting om på habiliteringen. Att det gick att träna på.

Slalomåkningen hittade han nyckeln till trots allt och årets skidresa var den första utan att ha några barn mellan benen i liften vilket var en lättnad. Barnbackarna klarade han galant och åkte istället både blå och röda backar, medan Noah körde svarta... man hade ju hoppats att de i år skulle kunna åka tillsammans men Noah går ju med sjumilakliv i sin utveckling och Oliver tragglar på i skalman takt. Båda var med på flera aktiviteter som anordnades utanför hotellet bland annat åkte de bandvagn till Blåkulla, barnens disco och filmkväll helt utan mamma eller pappa. Oliver (och även jag) vågar äntligen släppa lite, klippa navelsträngen och ge sig ut på egna äventyr och han glittrar av lycka. Han och Noah cyklar själva runt i Hovsta nu medan jag sitter hemma med hjärtat i halsgropen och lyssnar efter ambulanssirener. Han sa åt mig senast idag när jag av bara farten skulle hjälpa honom hälla upp glass "-mamma jag kan själv, börjar ju sexan snart".

Vad gäller kompisar så finns de fortfarande kring honom. Inte i massor men tillräckligt för att han inte ska behöva känna sig ensam. Sin bästis i klassen har han daglig kontakt med via sms, facetime och spel. Här i Hovsta har han fortfarande sin bästis kvar som gärna kommer och leker med honom fast han egentligen borde ha vuxit ifrån Oliver för länge sedan. Jag tror att det beror på att Oliver spelar mycket och att de möts i spelet, där är de på samma nivå och hans problematik märks inte på samma sätt. Han säger hemma att Oliver är en av hans bästa vänner och det värmer så klart. Sedan finns det ju grannbarn och självklart Noah, utan honom hade han varit ganska ensam.

Nu har han och Noah snart sommarlov och de är fortfarande bästa kompisar. Jag tror på allvar att Noah är den som känner Oliver bäst och som förstår honom på riktigt. På Noahs kvartsamtal kom det fram att han berättat för fröken hur stolt han är över sin storebror Oliver och att han har en diagnos där man lär sig lite långsammare. Han har också pratat om syskongruppen (men han kallar den "diagnosgruppen") som han gick på habiliteringen och vad de hade gjort där. Hemma har han däremot inte berättat någonting,  han tycker väl att vi vet så mycket ändå.

Bästa vänner ❤️

En av sommarens projekt är att skriva några rader varje dag om den här underbar killen så att jag äntligen har en början på boken. Den kommer nog få heta "boken som aldrig blev av"

Kullagret, Örebro Kulturskola

Oliver och två av hans klasskompisar går varje måndag på Kulturskolan här i Örebro.

Skolan har en enhet som kallas för Kullagret som är till för barn med funktionsnedsättning och/eller speciella behov. Här får de möjlighet att lära sig dansa, spela teater, sjunga, spela instrument mm.

Oliver går på något som heter Sagolek, där de läser sagor som de sedan gestaltar genom teater, sång och dans.  Igår var det så dags för alla "kursare" att ha uppvisning i vad de har lärt sig och när den första gruppen går upp, jag då uppstår det magi.

Magin består i att dessa barn är så självklara i sig själva. Det finns ingen osäkerhet, inget tvivel om att de inte duger som de är. Lite nervösa, absolut, men inte för att de är rädda för att göra bort sig utan mer för att stå i centrum. Hörde en kille vars anhöriga frågade hur de skulle gå och han svarade självsäkert "jag kommer glänsa". Han gillade inte höga ljud, men älskade att sjunga och ta i från tårna så för att lösa det problemet så hade han hörselkåpor på sig. Ingen ifrågasatte, pekade eller fnissade i smyg, utan alla accepterade bara att så var det, inget konstigt med det.
De som sjöng var inte generade över att de sjöng falskt eller att de höll mikrofonen åt fel håll för vaddå? Det spelar väl ingen roll? Barn med språkstörningar tog mikrofonerna och sjöng så taket lyfte och deras ögon lyste av stolhet och utstrålade "se på mig, jag är bäst här och jag är en stjärna".

Kulturskolan har många konserter med elever som sjunger så vackert och spelar så fint på instrumenten att inte ett öga är torrt. Men där finns det också nerver och osäkerhet, rädsla för att gör fel, att göra bort sig och ibland har de onödigt höga krav på sig själva. Ingenting av detta finns på Kullagret, här finns bara ren och skär glädje, naket och rakt igenom äkta ärlighet eller som man säger - inget filter. Det är svårt att komma närmare ren och okonstlad naturlighet än det här.

Mitt hjärta svämmar över för alla dessa barn och man vill bara skydda dom från allt ont som de i sin naivitet inte känner till. Jag har tidigare haft lite svårt att se mitt barn i dessa sammanhang. För mig är han ju "normal" men för första gången, just där och då, njöt jag av att få vara en del av världen annorlunda, att få se mitt barn lycklig stå på scenen och nästan äta upp sin sjal som han skulle vifta med när han sjöng "havet är djupt" i en blå utstyrsel med paljetter. Oliver - du är min stjärna!

                                   

När kramarna kommer tillbaka

Man får höra att man ska passa på att ta så mycket pussar och kramar av sina barn som möjligt för plötsligt slutar de komma. Eftersom jag har tre barn så märktes det inte lika tydligt när Calles kramar och pussar försvann. Det fanns ju hela tiden andra barnarmar som gav mig det. 

Den största kramaren och gosaren av dom alla är ju Noah och eftersom han är minst så kommer det vara en enorm saknad när de försvinner tror jag.

Oliver är ingen gosig kille, har aldrig varit, men ibland kommer kramarna även från honom. Då med nedböjd huvud rakt in i bröstet så det blir liksom aldrig de där björnkramarna utan mera någon slags avståndsvariant men det är ändå kramar. Den första pussen kom spontant från honom för kanske ett halvår sedan och jag blev helt lyrisk. Han har liksom inte fått till det men plutmunnen och smackandet innan.

Så Noah och Oliver har fyllt upp mitt förråd med gos så jag märkte inte direkt när Calles slutade komma utan plötsligt var de bara borta. Istället fick man, liksom min mamma gjorde med mig, passa på att pussa på kinden och krama lite när man skulle väcka honom på morgonen. Sedan vaknade han av sig själv och den möjligheten försvann också.

Som sagt, man vet om att de försvinner men aldrig har någon berättat att de kommer tillbaka!! För det är precis vad de har gjort! Det är inte längre några knubbiga barnarmar och blöta pussar på munnen man får utan stora, rejäla, björnkramar av en tonåring som är längre än en själv. Som öser pussar över hela ansiktet i både tid och otid. Som kramar mig och säger att han älskar mig fast jag är ilsken som ett bi och som pussar mig fast jag försöker skjuta bort honom men inte orkar. Verkligen ombytta roller.  För hur många gånger har inte jag hållit fast honom när han som liten varit skitarg. Jag har hållit fast honom, pussat och kramat för att han ska lugna ner sig. Jäkligt irriterande att det nu ska användas emot mig men samtidigt jättemysigt! 

 

Antingen är det här ett tillfälligt återfall från en tonåring i balans som är nöjd med tillvaron eller så är de här för att stanna. Vilket som är jag glad för allt jag kan få och suger i mig allt, vare sig jag är arg eller glad. 

Får man vara riktigt lycklig?

Vissa dagar när jag känner mig extra glad och tillfreds kan det kännas som livet stannar upp. När jag går här hemma och städar eller när jag stannar för rödljus på vägen hem från jobbet och inte känner någonting annat än lycka. Då kan jag tänka "men är det här livet verkligen mitt? Är den här familjen på riktigt min? och är den här bilen min alldeles egna?". Men i kölvattnet av dessa tankar kommer alltid nästa "tvåstegsraket" för bara sekunder senare tänker jag "Nu kommer det säkert hända någonting hemskt när som helst, för så här glad får man inte vara. Livet får inte vara så enkelt" och så direkt "nej just ja, vi har ju fått Oliver med sin diagnos". Som om all oro och sorg som varit på något sätt väger upp lyckan så den blir mer plusminus noll.  Att vi på något sätt skulle vara skyddade mot all olycka eftersom vi redan drabbats... visst är det knäppt att tänka så? Ändå gör jag det. För att på något sätt rättfärdiga mitt egna lyckorus, som om jag inte är värd att vara lycklig annars.

Tänker man en runda till så kan det ju faktiskt vara så att jag känner mig lycklig tack vare Oliver. Han har gjort att man uppskattar varandra mera, att man inte tar någonting för givet. En detaljrik teckning från Noah på vapen och människor som ligger blödande kan göra mig glad, tänk vad han är duktig att rita gubbar! Oliver målar fortfarande bara streckgubbar... Vardagligt tjafs känns helt oväsentligt, varför gnata på varandra om skitsaker som ändå inte leder någonstans mer än till onödiga friktioner på förhållandet? I vårat fall måste man se hela kartan och inte gnälla på detaljer.

Nu pratar jag om mig och Mattias, barnen kommer inte undan. Herregud vad jag tjatar och skäller på dom stackarna, plocka upp här, kasta där osv osv. men det är ju det som kallas uppfostran.

Vårat förhållande behöver inte massa tjafs för Olivers välmående kan plötsligt ändras, tvångstankar eller ångestattacker kan dyka upp och då behöver vi stå stadigt tillsammans, hela och utan sprickor och småaktigheter i ryggsäcken. Det kan vara nog så påfrestande ändå med barn som har diagnos.
Men jag är lycklig med mitt liv, och tror att jag nog har rätt att vara det trots alla knäppa tankar som säger emot.

 Är den här knasiga ungen verkligen min? 

Året som gått

Så var det dags att summera 2016.

Det blev inte alls ett år med mycket skrivande, Olivers bok ligger fortfarande orörd och skrivarlusten har inte kommit tillbaka däremot blev det ett år som istället genomsyrats av vår Florida-semester.

Planerandet innan, alla upplevelser under semestern och så längtan tillbaka som satt igång nya resplaner inför sommaren 2018. Att kunna ta med hela familjen på ett större äventyr långt hemifrån är en gåva och jag känner ingenting annat än tacksamhet. Oliver hade inga som helst problem med omställningen eller spontana utflykter, han var sprudlande glad mest hela tiden. Sista dagarna fick han dock lite hemlängtan och Calle fick panik och gick upp i falsett när vi övervägde att stanna en vecka till. Det var bara Noah som glatt ropade "JA! vi stannar!".

Florida i alla ära men jag är ändå otroligt glad över att jag fick med mig familjen ett par dagar till Savannah med denna fantastiska sydstats charm, vackra byggnader och med en ordentligt stadskärna.
När jag ensam var ute och gick i kvarteret för att leta efter en mataffär passerade jag ett sådant otroligt fint hus. Ett tvåvåningshus med pelare, burspråk och utsmyckat med amerikanska flaggan både på balkong och som en stor rosett på dörren. Kändes som man klivit rakt in i serien "Nord och syd" . Jag saktade så klart ner stegen, eller nästan stannade skulle man kunna säga så de som kom bakom nästan gick in i mig. Det visade sig att det var dom som bodde där och jag kunde så klart inte mer än ösa beröm över deras otroligt vackra hus. De blev väldigt glada och jag fattar inte varför jag inte tog ett kort på dom och på huset... ibland är man efterklok. Alla dessa tillfälliga möten under semestern berikar ens liv. Mitt sociala jag passar bra ihop med amerikanarnas öppna mentalitet.

Ibland säger Noah allvarligt att han längtar tillbaka. När man frågar vad det är han saknar mest så är det inte de långa vita stränderna med sand som inte bränns eller de fantastiska vågorna, människorna eller universalstudios... utan det är den 40-gradiga värmen han saknar. Väggen som slår emot en när man går ut, värmen som gör att man inte orkar göra allt för många knyck när man är ute,  DET saknar han.

Det här året har också varit första året som vi varit med och arrangerat cykelfesten här i Hovsta tillsammans med 2 andra familjer och det var en ny erfarenhet att lägga till sitt CV. Det var lite pyssligt men väldigt roligt.

2016 var ju också det året som jag på allvar började träna Mountainbike, blev medlem i Almby IK och körde mitt första MTB-lopp i Kilsbergen. Har fått flera nya vänner som jag aldrig hade träffat annars och lärt mig att det är mycket spontanitet och glädje i den här sporten. Är fortfarande förvånad och vet inte riktigt hur jag hamnade i den här karusellen, rena tillfälligheter och plötsligt är man insugen i en ny värld, med nya vänner. Tack vare detta så fick jag för första gången i mitt liv frågan om jag ville följa med till Sälen på en tjejhelg. Tänk att en sådan liten gest kan göra mig så himla glad. Att någon vill att lilla jag följer med för att jag skulle passa in. Tyvärr passade det inte denna gång men bara att få frågan lyfte mig flera snäpp.

Så tänk på det, det som för dig kan uppfattas som små gester kan betyda så mycket mer för någon annan. Jag fick själv uppleva detta då plötsligt en vän säger att jag betytt mycket mer för henne än jag någonsin kunna drömma om. Det gör gott i hjärtat när man kan hjälpa andra, när man kan göra skillnad bara genom att finnas där och vara sig själv.

Oliver har haft ett av sina bästa år, tryggheten i nya klassen har gjort att han tagit stora kliv på många plan. Han tar plats, vågar säga ifrån, har många egna tankar och idéer... ska bli kul att se vad som händer under 2017 när han blir tonåring.

Lika spännande ska det bli att se hur Noah utvecklas och Calle som börjar gymnasiet. Han har äntligen skärpt till sig i skolan och betygen stiger, så världen ligger för dina fötter Calle, bara välja inriktning och köra på. Miljonär vid 25 eller hur var det?

Mitt nyårslöfte för 2017 kommer bli att ta med barnen på bio oftare och försöka äta mera på restaurang (och då menar jag inte Mc Donalds) med hela familjen. Båda grejerna ger lite extra guldkant på tillvaron och behöver inte alls bli så dyrt.

Nu ser vi fram emot påsklovet i svenska fjällen med "ski in - ski out" på Tänndalen skilodge och förhoppningsvis får vi en riktigt fin svensk sommar som kommer tillbringas hemma vid poolen.

Gott nytt år på er alla därute! Vi ses på "andra sidan".

Avslutar med en bild på en av årets höjdpunkter, Universal studios Orlando. 

Drömmar, spänning och äventyr i en fantastisk blandning. Hur kan man inte längta tillbaka.

När dagarna blir korta

När man hör och läser föräldrars berättelser om dagen de fick reda på sitt barns diagnos så säger många att de kände en lättnad, att de äntligen fick bekräftelse på det de länge funderat på och att en sten ramlade från deras axlar...  det har jag aldrig känt. Däremot har jag känt "fan, helvetes jävla skit",  "det måste vara ett misstag, visst?" sorg, förvåning och i början också mycket misstro. Många känslor har passerat men aldrig någonsin har jag känt lättnad. Däremot tacksamhet för all hjälp han får och så har ju hans diagnos gjort att man kan koppla av på ett annat sätt. Han får hållas med sina egenheter för det är sådan han är, man behöver inte tjata och försöka stöpa honom i en annan form för det kommer inte gå. 

Vi var t ex på julbord förra helgen. Oliver har svårt att äta mat bland många människor. Han är rädd att han ska äta för mycket och må illa så istället tar han pyttelite, äter några tuggor och säger sedan med oro i rösten "jag orkar inte mera mamma". Han behöver absolut inte äta men eftersom han tror att han ska bli illamående så kan han inte heller sitta vid bordet med sin tallrik framför sig med mat på. Det framkallar ångest och han blir väldigt orolig. Att det då sitter folk runtomkring honom som äter och mumsar... för honom är det som att sitta i en mardröm. Man ser hur han blir glansig på ögonen, börjar svälja ofta och är på gränsen till att hyperventilera. Då är det skönt att alla runtomkring känner till hans problematik och inte tycker det är konstigt att jag säger "det är ingen fara Oliver, ta telefonen och sätt dig i skinnstolarna därute i foajen istället". Ingen som ifrågasätter, eller hela tiden måste "titta till honom" för att se hur han mår, utan som helt enkelt låter honom vara. Just den här gången banade han vägen för de andra ungdomarna som var med. Det tog en liten stund men sedan satt de i skinnfåtöljerna hela högen med sina mobiler och var säkert glada att Oliver gick först.

Att däremot få äta julmat på en papperstallrik, ensam med Noah och sin telefon i ett konferensrum,
ja då går det ner både prinskorvar, skinka och köttbullar utan problem och dessutom be om påfyllnad. Finns det någonting annat som distraherar honom så blir matsituationen inte alls så ångestladdad. Han har haft liknande tendenser hemma men på senaste tiden har det blivit mycket bättre. Det är så mycket prat och stoj runt vårat middagsbord nu för tiden så han hinner inte tänka efter utan maten slinker ner ändå, utan vare sig tv eller telefon.

Olivers kompis undrade om det var ok om han kallade oss "familjen kaos" och det är välj ungefär så vi är. På baksidan har vi en jättefin julbock i granris men på trappen, den sidan som syns bäst mot gatan, ja där har vi pyntat med poolens skitstora, och astunga, sandfilter tillsammans med sommarens blomlådor som inte är tömda. 

Jag började tvätta fönster förra helgen  i minusgrader, tvättade 3 st på utsidan och 2 på insidan. Men inte på rad utan varannan. För att veta vilka jag tvättat så har jag satt upp spröjsen på de som är klara och resten står ivägen i vardagsrummet, så fönstren ser ut som skyltfönster. 4 st utan spröjs och 2 med... Får säga som en kompis sa när de skulle kakla badrummet men av misstag bara fått med sig två färgade klinker och resten vita "-jag spred ut dom" med resultatet att två blå mosaikplattor random satt i duschen. Problemet är att lusten att tvätta fönster försvann så nu står spröjsen och väntar på att bli uppsatta igen. De står ivägen och ramlar ner när jag går förbi, men inte ens det kan få lusten att komma tillbaka. 

I hallen står Batman/robotgräsklipparen och väntar in sommaren. Kanske kan pynta honom med glitter för han står inte ivägen men är väl inte en helt normal möbel hos andra familjer. Sedan jag själv som kallar barnen all utom deras rätta namn... ja kaos är nog vårat andra namn, det står jag för. 

En jobbar, en äter, en spelar på telefonen och två gör studsbollar... men vi är tillsammans i alla fall 😊

Hur ska jag någonsin kunna släppa taget?

Jag har så svårt att se hur jag någonsin ska kunna släppa Oliver. Jag bearbetar redan mentalt den dagen då Calle ska flytta hemifrån, men Oliver, nej det kan jag inte ens föreställa mig. För någon månad sedan såg jag hans framtid på ett gruppboende med mycket hjälp, nu några veckor senare är jag inte lika säker.

Det går fort framåt nu för Oliver. Igår kom ytterligare ett steg i rätt riktning.

Jag lade maten på hans tallrik som vanligt och sa, som jag alltid gör: -"ge mig tallriken så ska jag skära upp potatisen". Oliver har ju, som ni vet, svårt att hålla besticken rätt och att få ihop kniv och gaffel. Läkaren vi träffade på usö för ett par år sedan sa att det inte alls är fel att skära upp hans mat för "han har så mycket annat att hålla reda på". Han har ju hög gom vilket gör att det är lite svårare att tugga så det var inte alls fel att underlätta för honom tyckte hon. När jag sträckte mig efter tallriken så sa han "-nej mamma, jag kan göra det själv jag är ju 12 år" och allt stannade upp, jag kände mig lite dum samtidigt som jag blev förvånad och stolt på samma gång.

På skidträningen senast fick jag en pik från en av tränarna som ansåg att jag daltade lite för mycket med Oliver. Jag blir aldrig sur vid dessa tillfällen utan blir glad att någon vågar säga till, t om tacksam. För jag ser det nämligen inte själv. 

Och ja, jag erkänner, jag daltar! Herregud vad jag daltar men det är för att jag är så himla orolig för honom. Dag som natt. Inte den vanliga oron som alla föräldrar har (och som jag har för Calle och Noah) utan en djupare oro. Som ligger precis under ytan och som jag hela tiden måste pressa tillbaka för att inte bli tokig(are). En oro som man lärt sig leva med men som omedvetet styr mina handlingar.

Är taxin försenad hem (vilken den varit ett par gånger den här veckan med upp till en timme) ser jag honom stå ensam någonstans där han inte känner igen sig. Mitt logiska jag ser sig omkring i snökaoset och förstår att det beror på det. När det kommer snö kan folk plötsligt inte köra bil, men rädslan kan inte tänka rationellt. Jag pressar tillbaka paniken när jag sitter i bilkön och andas ut när Mattias sms kommer "han är hemma nu". 

Jag har ju alltid vaktat honom som en hök, har utvecklat ett sjätte sinne för riskanalyser. Lärt mig att snabbt tänka flera steg framåt och bedöma hur farligt det kan vara. Efter 12 år har jag förfinat min teknik och nu ska jag plötsligt försöka släppa på det, bara sådär?  Det är inte lätt, men absolut nödvändigt för att han ska bli en självständig människa med gott självförtroende men hur ska jag klara av det?  Calle och Noah har ju ett himla temperament. De blir skitarga och kämpar med näbbar och klor för sin frigörelse men Oliver är bara go och snäll och accepterar allt. Därför är det extra viktigt att försöka ge honom förutsättningarna för att nå nya trappsteg. För är det något han är bra på så är det att klättra.

Jag har ju en förebild nära mig, nämligen  Mattias.  Han särbehandlar honom inte utan ställer krav, tror på honom och låter honom prova saker som jag aldrig skulle våga drömma om. Som min rädsla aldrig skulle tillåta. Vi kompletterar varandra bra, men jag är avundsjuk på hans övertygelse om att Oliver klarar sig. När han släpper Oliver fri, ger honom luft, ja då klarar han mer än man kan tro och framförallt han växer. Jag är lika glad varje gång det händer, men svär tyst för mig själv att det inte var jag som puttade honom i rätt riktning. 

Mattias brukar åka och bada med Oliver och Noah både på Gustavsvik eller på badet i Kumla. Själv skulle jag aldrig våga åka själv med båda, tror att de ska drunkna om jag släpper dom med blicken. Att båda kan simma, eller åtminstone ta sig fram även på djupt vatten hjälper inte, de kommer drunkna om jag blinkar, alldeles säkert.

Kommer ihåg när Oliver själv tog bygelliften längst upp i backen i Tänndalen och jag och Mattias stod nedanför. Jag orolig som sjutton med Mattias bredvid mig som med en arm runt mig lugnande sa "han löser det, jag lovar". När vi sedan ser hans röda jacka försiktigt ta sig ner för backen så släpper oron men plötsligt ökar farten (och även min puls) och han far ut i skogen och blir liggande. Då kommer lillebror farande och tillsammans löser de problemet och kommer efter mycket om och men ner till oss. Jag förväntar mig en ledsen Oliver men istället kommer en, visserligen snöig men strålande kille ner som är sjukt nöjd över sin bedrift. 

Nu måste jag lära mig att släppa, lära mig att putta på istället för att hålla tillbaka men det är så jäkla svårt. Det är jobbigt att rannsaka sig själv och plötsligt inse att den där coola mamman man ville vara istället blev ett asplöv.  Jag kämpar på och tackar min lyckliga stjärna att jag har min Mattias så att jag kanske kan avancera till åtminstone ett granbarr som inte ramlar av när vinden viner.  

 En del av mig är som rädsla i filmen insidan-ut. Jag är en seriefigur helt enkelt. 

Ketchupeffekten

Att Oliver blir äldre och växer till sig är ju ingen nyhet. Han puttrar på i sin egen takt och lär sig saker  hela tiden men plötsligt är det som han på bara några veckor tagit ett stort kliv mot sitt vuxna jag, som en ketchupflaska. Först kommer ingenting och ingenting men plötsligt kommer allt.
Plötsligt tar han plats, kliver in i sammanhang som han förut varit väldigt osäker inför. Ett exempel är skidträningen där de på första träningen skulle köra kull och han ropade direkt "jag kan vara!". Jag blev både förvånad, överraskad och stolt. Det är så roligt att få uppleva hans frigörelse och samtidigt väldigt nyttigt för mig. Andra träningstillfället sa han att jag kunde vänta vid klubbstugan och inte behövde följa med honom för han kände ju ledaren nu.

Har haft honom så nära i så många år, hjälpt honom genom hans perioder av ångest och oro, alltid funnits vid hans sida i vått och torrt så att ge honom luft under vingarna är inte alltid så lätt. Jag är lite som figuren "oro" i filmen "Insidan ut" och ser faror i det mesta, men bara när det gäller Oliver och nästan aldrig för de andra barnen. Jag tror det beror på att jag omedvetet är trygg i vetskapen om att att de har lättare att ta sig ur knipor, kan tänka logiskt och dra slutsatser vilket inte Oliver kan riktigt fullt ut. Skulle han vara själv hemma och sitta på toaletten och pappret tar slut.. ja då sitter han kvar tills vi kommer hem. Så när han skrattande försvann in i dimman den kvällen så kände jag mig nästan lite övergiven. Började direkt att måla upp alla värsta tänkbara scenarior som alla, mer eller mindre, gick ut på att han skulle försvinna i dimman och inte hitta tillbaka.

Sedan var det det här med smutsiga kläder. Han har helst samma kläder alla dagar i veckan och man kan använda tröjorna som en biografi över vad han ätit för mat i skolan. Jag hade nästan gett upp hoppet om att han skulle lära sig att se när det var dags för tvätt men så plötsligt häromdagen säger han "mamma min tröja är smutsig" och jag måste fråga igen för tror inte jag hört rätt. Han säger också "mamma jag måste lära mig att knyta skorna så att Jonas slipper", men han har inga knytskor så jag vet inte riktigt vad det är Jonas knyter då? Kardborrbanden? eller om det bara är allmänt att han vill lära sig?

Ett annat stort kliv var när vi förra veckan var på utvecklingssamtal. Då säger hans lärare att "-nu ska du och jag komma överens om vad du vill bli bättre på det här året. Ingenting som mamma och pappa ska bestämma utan bara du och jag". Oliver, som mest brukar titta ner i bänken och sitta med fingrarna i munnen vid de här tillfällena, tittar då med stadig blick på Jonas och säger bestämt "jag vill bli bättre på att skriva fint för hand, prata mera engelska och bli bättre på matte!". Både jag och Mattias trodde inte våra ögon utan satt och gapade. Det var som att se en förpuppad larv komma ut som fjäril. Vad hände med den rädda osäkra lilla killen vi är vana vid, vem är den här nya Oliver framför oss? Som kan forma sina egna önskningar i ord utan att fråga någon annan först?

Vi var tvungna att fråga Oliver efteråt om han och läraren hade bestämt allt det där under dagen, om det liksom redan var uppgjort men så var det inte alls utan han kom på det där och då.

Han säger allt oftare "mamma, jag måste lära mig" om allt möjligt och inte alls i samma ilskna och anklagande ton som när Noah häromdagen sa "mamma du har inte LÄRT mig laga mat ju!".

Jag tror att hans skolbyte har en stor del i hans utveckling. För särskolan är ju inte bara en vanlig skola där de lär sig svenska, engelska och historia på ett mer individanpassat plan utan här förbereder de sig också för livet på ett helt annat sätt än i vanlig skola. De börjar t ex med hemkunskap redan i fjärde klass, de jobbar mycket med den egna självkänslan, att bli självständiga och att lära sig strategier för att kunna klara sig på bästa sätt. Allt detta ihop med att han nu är fullständigt trygg i skolan tror jag gör att han nu kan gå vidare på sin trapp uppåt. Han behöver inte vara rädd för att ramla ner ett trappsteg eller två, för han är rak i ryggen, trygg i sina steg och ser inte bakåt utan har blicken långt fram. Jösses Oliver, det här kan bli hur bra som helst!  The only way is up!

På väg mot framtiden.... med språng!

När lillebror blir storebror

Jag har undrat hur det kommer bli, den dagen då Noah växer om Oliver, när lillebror blir storebror till storebror.
Det har smugit sig på och idag är det helt uppenbart att den dagen är här när som helst. Noah blir för var dag som går mer och mer som en storebror för Oliver och än så länge accepterar Oliver det.

Noah tar det med ro, han vet att Oliver inte kommer ihåg allt och behöver mycket stöttning och hjälp. Visst blir han arg emellanåt och vräker ur sig taskiga saker som alla syskon gör, men någonstans förstår han ändå problematiken. Han hjälper Oliver med än det ena, än det andra men man ser också att de fortfarande hjälper varandra. Oliver är ju, än så länge, bättre på att läsa och kan läsa vad det står på tv:n... så visst, Noah har inte gått om honom i läsning men det är också det enda. För tillfället är de som tvillingar med samma storlek i skor och kläder men definitivt inte med samma intellekt eller fysiska färdigheter.

Jag får ibland höra att "Oliver är väl inte speciellt annorlunda" och "svårt att förstå att han har en diagnos, han är ju så vanlig". Kom hem till mig och gör läxan med mina barn så kommer ni förstå att de är långt ifrån jämlikar.  Noah läser sin läsläxa (visserligen lite knackigt) och skriver fint i sin skrivbok med små bokstäver på linjen. Matteläxan går som en dans och han räknar snabbare än jag emellanåt. Sedan tittar man på Olivers läxläsning och han tragglar på med sina 10-kompisar och tror att 3+3  blir 2 eller 5 eller var det kanske 12? Han har precis börjat skriva små bokstäver och de flyger runt på pappret och hamnar lite här och där "oj nu blev det ett s istället för a mamma". I dessa lägen har jag väldigt lätt att hålla mig för skratt och känslan av hopplöshet kommer krypande. Han ska ju egentligen gå i sexan, och kan inte räkna till 10 eller ens skriva små bokstäver... det känns tungt men han går helt klart i rätt klass nu. Han skulle inte klara sig speciellt bra i vanlig klass trots massa stöttning och hjälp det förstår jag ju men ändå så ligger sorgen där under ytan.

När han leker med sina kompisar där alla har speciellt behov så kan jag ibland känna att jag bara vill ta honom under armen och springa därifrån. För mig känns det bättre om han är annorlunda i en vanlig grupp än tvärtom. För i mina ögon är han ju just "vanlig", medan andra ser en liten tanig kille med utstående öron och som direkt ser att han är annorlunda.

Som tur är så är det ju inte vad jag tycker och känner som spelar någon som helst roll, utan allt utgår ifrån Oliver och han trivs med sina kompisar. Alla är lika olika, och jag gillar dom skarpt. Gillar deras sätt att ta in Oliver i leken låta honom delta på sina egna villkor. Ingen bryr sig om att han inte följer reglerna på fotbollsmatchen, för det är det ingen annan som gör heller. Trots att jag ser hans glädje, förstår hur rätt den här klassen är för honom så har jag ändå så svårt att se honom i dessa sammanhang. Hjärnan tänker "acceptera" medans hjärtat känner "spring, ta honom härifrån" och mitt i allt står en lycklig Oliver och det betyder ju allt. Så varför i hela världen har mitt hjärta såååå svårt att fatta??  Varför envisas den med att vägra inse fakta? Varför är den inställd på flykt? 

När man ska fika med oliver och getingarna kommer så är hans lösning helt enkelt att sätta sig under bordet. Kände att jag inte skulle få plats så jag satt kvar.