Oftast har jag dåligt samvete för att vi leker för lite, jag och barnen, och speciellt gör det sig påmint när jag t ex studsar studsmatta och de glatt utbrister "åh! mamma leker!!" Och Mattias är heller inte sen att ge mig pikar... men det är tur att de har honom och att vi kan komplettera varandra, men jag har kommit på en sak. I vintras när det var så mycket snö så sa Mattias ofta till barnen när han kom hem från jobbet "ska vi gå ut och leka?". Så klart barnen blev glada och alla tumlade ut i snön och jag tänkte lite avundsjukt...åh vad han är snäll som leker så med dom...men när jag sedan tittade ut lite senare så var det barnen som lekte medans Mattias skottade snö till snöhögen (hans årliga vinterprojekt). Visserligen gör han det för barnens skull men om det räknas som leka så ska jag börja säga till barnen "kom så busar vi i köket" och så lagar jag mat till dom. Same same liksom... och så kan jag säga att jag också lekt!
Vare sig Oliver eller Calle har varit intresserade av att hjälpa till i köket och vara med och baka eller laga mat utan vill bara vara med och äta upp ev smet som blir över därför är jag glatt överraskad av vilken hjälpreda jag fått i Noah! Han vill å andra sidan hjälpa till med allt! Vispa grädde, steka pannkaka, koka saft, ja det finns ingenting som han inte kan (enligt honom själv). Det roliga blir att när vi stökar runt i köket så kommer Oliver. Oliver kan inte se ett skåp eller låda stå öppen utan att genast stänga den och det gäller även skärbrädan vare sig det är saker på eller inte utan han bara "puttar in" den och då blir det kaos med knivar och mjöl och bunkar huller om buller. Mitt i allt står Oliver, tittar på sitt karaktäristiska sätt över glasögonen och ser ut som ett frågetecken "va? vad gör ni egentligen? och vad det är stökigt här!", vänder sedan på klacken och går därifrån. När vi var på Eskilstuna djurpark senast och han hade åkt karusellerna var han väldigt noga med att stänga dörrar och hänga på rep efter sig trots att det stod andra barn och väntade på att få gå på... Det är bra att han är noggrann, när ingen annan i familjen är det...förutom Mattias då som även går under namnet "millimetermannen" (pga att han är så petig inget annat!!).
Däremot är min specialitet att göra spontana utflykter och hitta på saker. Åka ut i skogen och ta med engångsgrillen, eller överraska barnen med ett besök på lek & bus eller badhuset eller som vi gjorde i vintras, värmde upp lekstugan, skottade en gång och tände marschaller och sedan åt kvällsmaten (läs: pizza) där.
Har även gjort en koja under matsalsbordet där vi fikat men det blir lite obekvämt liksom... jag är inte den vigaste och får lätt kramp när jag ska sitta konstigt. Nu när det är så fina fikaplatser både i Rynningeviken och Ånnaboda så tänkte jag att en riktigt regnig dag ska vi packa fikakorgen och åka till Ånnaboda och sitta där och mysa vid brasan. Jag sa ingenting till Mattias om mina planer men efter ca en vecka när vi sitter framför tv:n säger han plötsligt "jag har tänkt på en sak! Nu när det är så fin raststuga vid Rynningeviken kan vi ju åka dit om det är dåligt väder och fika"... snacka om att vara synkade! (fast med en veckas fördröjning visserligen...) En utflykt till Mc Donalds, Stadsparken eller bara en tur med bussen är också uppskattat och väldigt enkelt!
Att åka till skogen tycker Oliver är roligt, han och Noah kan leka hur länge som helst med pinnar och stenar och blir inte alls trött i benen som han blir annars om han ska gå från A till B. Finns det dessutom blåbär så behöver man ju inte vara hungrig heller! Tyvärr verkar hans lokalsinne vara i samma klass som hans mormor... Jag stod en bit bort senast och hade honom rakt framför mig och ropade "här är jag Oliver du kan väl komma hit" varpå han glatt tittar upp på mig och svarar "jag kommer!" och går till vänster!! Hmmm... orientering är nog inget han ska syssla med i framtiden (eller så är det just det han ska!)
Calle däremot tycker om att cykla till och från skogen, men inte att vara där! Han suckar och stönar, fryser, gnäller, är trött, har ont i huvudet och är hungrig...allt på samma gång. Men när vi säger de magiska orden "nu åker vi hem" genast blir pigg som en mört! skrattar högt och cyklar i racerfart hemåt och alla krämpor är som bortblåsta och det blir istället jag som får ta huvudvärkstabletten...
Det finns blåbär man kan äta och så finns det "blåbär".
Här har det minsta "blåbäret" på sig en tröja från, så klart, Lingon och Blåbär!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar