Egen tid

Hur ofta hör man inte det ordet! "Egen tid" som enligt alla experter är så viktigt! När man vill vara ensam, helt ensam, eller tillsammans med sin partner utan barnen. Man pusslar och fixar barnvakter för att få en stund tillsammans, tar in på hotell eller tar en liten tripp utomlands för att ladda batterierna! När vi fick Calle förstod jag inte riktigt ordet "egen tid", hade inget behov av detta tyckte att Mattias och jag hade tillräckligt med tid ändå och ville att Calle skulle vara med oss hela tiden. Sedan kom Oliver och man började känna att man inte riktigt fick vara i fred, inte ens i badrummet, utan att något barn stod utanför och bankade (Än idag får jag inte vara ifred men istället för att banka låser Calle helt enkelt upp låset utifrån och går in!) och då började längtan komma...att bara vara jag och Mattias! Så vi tog en weekend till Rom (längtar ständigt tillbaka) och det var superskönt! Vi shoppade (till barnen) vi pratade (om barnen) och vi gjorde upp planer för framtiden (inkl barnen) men det var ändå bara vi! Sedan kom Noah!... och PLÖTSLIGT förstod man allt prat och skriverier i mamma-tidningarna. Ibland känner jag att jag verkligen skulle behöva klona mig som fåret Dolly... eller bara bli ett får det skulle också funka (för mig i alla fall)!!

Men för några veckor sedan ramlade poletten ner! Jösses! Här går vi och beklagar oss om att vi behöver egen tid och tid utan barnen och vårda relationen annars skiljer man sig när barnen flyttar hemifrån och bla bla bla men barnen då?? Tror att många glömmer bort att även barnen behöver egen tid! Inte egen tid utan föräldrar utan egen tid utan sina syskon! Det tror jag är jätteviktigt! Att ha sina föräldrar för sig själv och slippa "kriga" om uppmärksamheten! Jag märker ju när jag åker bil ensam med Oliver (eller bara går från bilen till lekis ensam) att han har så mycket att säga och har saker inom sig som vill komma ut. Han är väldigt klok och smart (även fast man kan få intrycket av att han mest är uppe i det blå) men får aldrig en syl i vädret hemma och när han för en gångs skull säger någonting så försvinner det lätt i bruset från brorsorna.
Så från och med nu har jag bestämt att jag ska försöka få lite mera egen tid med varje barn. Det behöver ju inte vara krångligt, bara ta med sig ett barn när man åker och handlar mjölk eller åker till mormor & morfars kolloni och tar en glass (nej inte tar, jag betalar så klart!...eller mormor betalar....). Nu när Noah inte sover på dagis så somnar han lätt redan kl 19 vilket gör att Oliver får en timme själv med mig och Mattias och när han sedan somnar kl 20 brukar Calle komma inramlande och slänga sig i soffan. Så just nu löser det sig ganska bra :) Noah är ju så liten än och behöver inte lika mycket egentid som de andra och tycker han att han behöver det ändå så "stjäl" han bara lite tid från sina bröder genom att skrika högst.

Som ett led i detta "nytänk" så tog vi för första gången med oss bara Calle och åkte till Liseberg! Han hade hela baksätet för sig själv och hade ingen aning om var vi skulle. Han kom inte på det förrän vi parkerat och var på väg mot entrén och det var så KUL! Äntligen kunde vi åka allting tillsammans! Ingen behövde stå och vänta, ingen var för kort, för trött, för rädd...åh vad roligt det var!!! Trots att det regnade hela dagen och trots att jag blev påkörd bakifrån i radiobilarna och fick en sprängande huvudvärk så var det en superdag! För en gångs skull slapp jag vara den "rädda" som stod kvar med småsyskonen och tittade på, utan jag fick vara med! Jag puttade bort "fegisen" inom mig och tog ett djup andetag och slängde mig ut...för Calles skull, och herrejöses vad kul det var!! Längst upp i Athmosfear funderade jag dock på varför jag hade sagt till Calle att "vi åker"...finns ju andra, skönare sätt att dö på ...  men jag överlevde! Och istället för att dö fick jag en adrenalinkick som hette duga så jag kan leva längre än de flesta!!

Suddiga och blöta var vi men ingen berättade att jag höll på att
förvandlas till en Lisebergskanin!!