Klart grabben ska ha en kulpåse

Det här med att spela kula på skolan går i vågor, eller om det följer åldern... jag vet inte men Calle spelade en del när han var mindre och sedan föll det i glömska, tills nu! För några veckor sedan kom Oliver hem med några stenkulor han "vunnit" på skolan som han stolt visade upp! Jag tyckte så klart också att de var de finaste som fanns, men tänkte inte mera på det. Sedan berättade fröken att Oliver hade ett knep för att få kulor och det var att sätta sig nära, nära någon tjej och sedan be med sin snällaste röst "snälla...kan jag få en kula?". Jag skrattade så klart och sa att "man får inte vara dum" men tänkte inte heller denna gång mer på det förrän Mattias skickade ett sms i förra veckan "Oliver behöver en stenpåse, alla hans kompisar har varsin"...OJ! Meningen "alla andra har" ger mig kalla kårar...mina barn ska inte behöva känna sig utanför! Självklart måste han ha en stenpåse! Varför hade jag inte tänkt på det? Fröken kanske försökte berätta på ett fint sätt att Oliver nog skulle behöva egna kulor och slippa tigga och jag hade inte fattat någonting. Men Oliver är heller inte en kille som tjatar eller frågar om leksaker, däremot kan han tjata om smörgåsar och mjölk till kall oboy tills jag har stora hål i huvudet...

I alla fall så visste jag att jag sett en gammal ryggsäck full med stenkulor hemma i garderoben, däremot ingen kulpåse. Så när vi var på ICA senast gick jag i sann "curlinganda" till leksaksavdelningen och valde ut en fin påse. Detta råkade sammanfalla med Olivers namnsdag så det blev mer en "förtäckt" curling (den allra bästa sorten!) När vi sedan kom hem så rotade jag fram alla stenkulor jag kunde hitta och hällde i en stor glasburk som Oliver har på sitt rum och ställde framför honom. Oliver tittade upp från sitt nintendo ds, mumlade "åh vad fint" och fortsatte spela! Mäh! och fast jag lade mig på golvet och försökte bygga pyramider (vad svårt det är med dagens kulor förresten! De är så hala...) så var han inte nämnvärt intresserad. Katten Slalom däremot tyckte de var roliga att leka med och Noah älskade kulorna och tog genast en hel hand full och sa "det här är mina" och t om somnade med dom i handen.
Då kom jag på varför alla hade stått så långt in i garderoben, jo för att Noah envisades med att stoppa dom i munnen när han var mindre, nu stoppar han upp grejer i näsan istället...

Dagen därpå när det var dags att gå till skolan och jag skulle packa ner kulorna säger Oliver "nej! jag vill inte ha med mig kulorna"...nähä!, tänkte jag, otacksamma unge (fast han hade ju faktiskt inte bett om det)... men så sa han "-men kanske imorgon" och mitt hopp tändes på nytt. Och idag hände det! De fick följa med till skolan, LYCKA (för mig).

Trampa på legobitar eller halka på en kula? Pest eller kolera?