Barndomsminnen

Inget ont som inte har något gott med sig heter det ju... Olivers ångest vid läggdags har ju gjort att vi pratat mycket som vi inte skulle gjort annars. Han berättar saker för mig när vi är ute på våra promenader och jag berättar saker för honom när han lagt sig. Jag kan berätta allt möjligt mellan himmel och jord men när jag en kväll började berätta om alla tokigheter som min egen far gjorde när han var ung så skrattade Oliver så han kiknade. Sedan har jag fått berätta samma saker om och om igen och den bästa historien tycker Oliver är när pappa gav tjuren en stark halstablett och sedan spelade helt oförstående när bonden kom och undrade varför tjuren sprang runt och frustade så mycket.  Ja han höll på med en hel del tok som ung och gör fortfarande. Ställde in larm på väckarklockorna på coop för några år sedan och kunde inte låta bli att ta på en blomma fast skylten sa "rör inte blomman, den är larmad" för han trodde inte att man kunde larma en blomma... när larmet sedan tjöt högt, gick han lugnt därifrån och låtsades som det regnade...det är min pappa det.

När jag sedan berättat allt möjligt om mormor och morfar flera gånger om och började tröttna så började jag gå över på min egen barndom och berättade hur det var då. En kväll berättade jag om alla kvällar jag, brorsan och våra föräldrar tillbringade uppe i Kilsbergen letandes efter älg. Hur jag fick borsta tänderna och ta på mig pyjamasen och sedan sätta mig i bilen och sakta glida fram på grusvägarna spanandes efter älg. Det var väldigt spännande och pappa visste precis var vi skulle leta och nästan jämt såg vi älg, oftast flera. Ibland stannade vi bilen och gick ur, stod tysta och spanade ut över uppvuxna kalhyggen och hade man tur kunde man se hur björkarna rörde på sig när älgarna stod och smaskade på kvällsmaten. Det låter helt otroligt, jag vet, för hur sjutton kunde jag vara tyst? Men så var det, konstigare saker har hänt. T ex att jag glömt bort just det här kapitlet i mitt liv, hur har jag kunnat låta det falla i glömska? Det är ju en jättemysig utflykt som även är lite spännande när man är liten. Ännu mera spännande var det de kvällar när älvorna dansade över mossarna och de blev lite trolsk stämning i skymningen.

Jag berättade i alla fall allt för Oliver och tänkte inte mer på det. Några kvällar senare säger Oliver "-mamma det där du berättade om att Ni letade efter älg... det vill jag med göra". Jag hade inte ens tänkt tanken själv men blev jätteglad att han ville och sa att vi då måste ta med oss morfar eftersom jag inte hittar så bra på skjutfältet. Tror att både mamma och pappa blev minst lika glada som jag över att få uppleva gamla minnen, så vi packade in oss i bilen en otroligt fin, solig och varm kväll för någon vecka sedan och begav oss upp i Kilsbergen. Jag försökte memorera småvägarna vi åkte på men det var höger och vänster och hit och dit hela tiden så jag var snart bortkollrad.  Pappa känner ju skjutfältet som sin egen ficka och hade minnen att berätta runt varje krök. "-kommer du ihåg Gun det var här du satt och rensade lingon" och "-det var här du gick vilse" och så berättade han om sin egen fars brist på lokalsinne och om svampställen, lingonställen och historier om läkande varma källor, hus som brunnit ner och om en mörkrädd lärarinna som bott ute i skogen. Han har så mycket att berätta och så mycket man inte har en aning om och jag är så glad och tacksam att han fortfarande är i livet och kan dela med sig av sådant till mig.

Pappa hade bestämt ett ställe där vi skulle stanna och fika på och när vi närmade oss så gick vägen lätt uppför och massa skog runtomkring så jag tänkte att vi nog skulle stanna på en liten skogsväg eller så men plötsligt öppnar sig landskapet upp och en otrolig utsikt breder ut sig framför oss.
Ett kalhygge som är som en böljande korridor fram till en sjö långt bort i horisonten och med skog runt omkring som aldrig verkar ta slut. Då säger pappa "nu är vi dessutom i utkanten av ett vargrevir" vilket gav extra krydda åt vår safari. Vi var ute i flera timmar men någon älg eller varg såg vi aldrig till.
Jag och Calle gick ut ibland för att spana och lyssna men att ha med sig Calle i skogen är som att ha med sig en elefant. Trots att han inte sa någonting så lät han ändå genom att gå på varenda gren han kunde hitta, hosta och greja och när man försöker vara så tyst som möjligt så är en knakade gren allt som behövs för att skrämma iväg djuren. När vi passerade en myr så stannade jag bilen för att kunna se bättre och då kom det en bäver simmande i vattendraget intill vägen! Så ett djur såg vi i alla fall, men det gjorde ingenting att vi inte såg någon älg, att få uppleva gamla minnen och ha pappa sittandes bredvid mig och berätta massa historier, det var värt så mycket mer!

Så från djupet av mitt hjärta vill jag tacka Er mamma och pappa för en helt magisk kväll. Jag älskar Er och ska försöka föra vidare den här traditionen till mina barn. Först behöver vi dock åka ut fler gånger så jag kan memorera lite mera vägar och Oliver vill väldigt gärna åka med Er igen.

Tre generationer fast den yngre gömmer sig undan knotten under ett paraply...