Sommarlovet går fram i lugn takt och vi tar dagen som den kommer och det fungerar bra även för Oliver. Vi har skrivit upp allt barnen vill göra på semestern på vår whiteboardtavla som Oliver sedan bockar av allt eftersom då han är den som har stenkoll på aktiviteterna.
Han pratar ivrigt om sin nya skola flera gånger i veckan och om klassen och de "nya barnen" som kommer börja till hösten. Han anser ju inte att han själv tillhöra "de nya" utan att han redan är en del av klassen. Han pratar om att han kommer gå "på stan" och att skolbiblioteket inte är mindre än stadsbiblioteket som han älskar. Det glittrar i hans ögon och han ser så förväntansfull ut så jag nästan, men bara nästan, önskar att skolan börjar snart. Det är ju inte alls säkert att det kommer fungera smärtfritt i början men med den positiva inställningen han har så har han de allra bästa förutsättningarna att lyckas.
Sedan har vi, via Facebook gruppen jag startade för några år sedan, fått kontakt med en kille med samma diagnos som Oliver som bor lite utanför Örebro. De är jämngamla, lugna och har precis samma intressen, lego, tv-spel, bad mm. De har ännu inte träffats men ju mer jag pratat med killens mamma så verkar det som en "match made in heaven". Jag berättade för Oliver om honom och visade bild. Han undrade direkt vad han hette, både för och efternamn, och gick sedan upp till Calle och sa glatt "-vet du! Jag har fått en ny kompis som har samma diagnos som jag". Så nu ska vi träffas om en vecka och både jag och Oliver ser jättemycket fram emot detta.
Det är inte så lätt för Oliver att få kompisar att leka med på sina villkor. Kalasinbjudningarna som kommer under ett år går att räkna på en hand, och då blir det t om fingrar över... så att hitta kompisar i samma sits som han själv, är så himla mycket värt! När Noah vill leka med en kompis har vi ett hav att ösa ur, men Oliver har inte ens en liten vattenpöl... mer några droppar på botten av ett tomt badkar.
Som tur är så har de ju varandra än så länge, de leker som om de är jämngamla och jag är glad så länge det varar och nästa vecka ska det upp i Jämtlandsfjällen och vandra med Mattias.
En annan positiv biverkan att träffa barn i samma sits är ju att bakom varje barn står föräldrar som gjort samma resa. För trots att vår umgängeskrets är både stor och spretig så är det ändå inte många som på riktigt kan förstå vad vi går igenom. Jag vet dock att det är många som försöker och som inte är långt ifrån insikt och som via den här bloggen har fått en inblick i hur det faktiskt kan vara.
Och det är inte så farligt, heller hur? Visst det är mycket oro och en hel del sopande, men va fasen, jag är grym på att sopa, har övat i flera år på Calle och förfinar bara tekniken nu så den passar Oliver.
Ha en bra sommar därute!
Open art är ju ett måste den här sommaren! Frågan är om det här är ett tuggummi eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar