Tänk att det blev så här!....

Idag har jag varit på möten angående de två äldsta barnen. Först ut var Calle där det återigen var dags för utvecklingssamtal. Innan vi gick in så sa Calle "-snälla bli inte arg på mig om jag får skäll om jag t ex har pratat för mycket" jag log lite för mig själv eftersom jag ALLTID blivit tillsagd på ALLA "kvartsamtal" att jag pratar för mycket... och svarade "så klart jag inte blir, man kan inte springa ifrån sitt ursprung". Hade inga större förväntningar inför mötet utan antog att det skulle vara " som vanligt" men döm om min förvåning när fröken öppnade munnen och gick igenom ämne efter ämne med bara visdomsord och glada tillrop! Sedan kom vi till Matematiken, Calles värsta ämne... och där var det lite mera tandagnissel, men ändå ingenting som inte gick att rätta till. Calle verkligen hatar matte, tycker det är pest och pina och börjar gäspa bara matteboken kommer inom synhåll. Efter att ha räknat två tal blir han så trött så han måste lägga sig över bordet och halvliggandes skriva de sista raderna...inte så konstigt att fröken säger att han måste använda linjal och skriva i rutorna för det är svårt att följa hans uträkningar...nähä! Calle som inte ens orkar hämta suddgummi "för det ligger i köket" utan istället bara stryker över det felaktiga och börjar om, och blir det också fel bara fortsätter att stryka över.... och mitt i allt kan det dyka upp en teckning på en döskalle eller liknande... så hans mattebok ser mer ut som klottret på en toalett än en skrivbok...  Nog pratat om matten, fröken fortsätter berätta om hur lugn och harmonisk Calle blivit den sista terminen och jag bara sitter och gapar...fattar ingenting! Är det våran Calle hon pratar om? Och när så samtalet är över och det är dags att gå, slår det mig...hon har inte en enda gång sagt att Calle pratat för mycket, stört sina kamrater eller haft svårt att sitta still!? Är hon både blind och döv??  Ni förstår inte detta, MIN son, som sitter tyst på lektionen?? Om jag inte haft honom bredvid mig hela BB-tiden hade jag trott att någon bytt ut honom...så jag blir tvungen att vända om och uttryckligen fråga "men...har han inte pratat för mycket på lektionerna?" och får ett "-nej, faktiskt inte!"...helt otroligt! Måste nästan nypa mig i armen, men avstår och skänker en tacksam tanke till de personer som bestämde att just han skulle byta klass. Kunde inte blivit bättre!

Sedan var det bara att ta ett djupt andetag och gå vidare till ett uppföljningsmöte om Oliver.
Jag, Mattias, fröken, fritidspedagog och skolkuratorn skulle tillsammans sammafatta hans första år på lekis. Vi har ju märkt hemma att han blivit lite mera självständig, klokare och säkrare men hur har det visat sig i skolan? Jag har funderat en hel del den här sista veckan och undrat vad de ska säga...kan han börja skolan? Tror de att han klarar det? Men känner mig ändå ganska lugn när jag går dit, för jag vet ju att det går framåt men hur mycket? Är det tillräckligt? Kuratorn ber fröken och fritidspedagogen att började berätta om Oliver och jag sitter på helspänn... men redan efter några meningar andas jag ut...en lång, lättnandes suck.
De berättar nämligen om en Oliver som har utvecklats enormt de sista månaderna! Att den lilla osäkra killen som helst bara tydde sig till fröknarna på rasterna  numera inte ägnar dom en blick, mer än när han vill berätta någonting. För om Calle sitter tyst på lektionerna så är Oliver precis tvärtemot. Han pratar gärna och mycket, och med tanke på hur han var när han började i höstas så välkomnas det mer än gärna! När man hämtar honom kan man få uppfattningen om att han är skolans kung för ALLA hälsar på honom, stora barn i sexan kommer fram och säger "tjena Oliver high five!" och han ser glad ut, men också förvånad. Som om han tänker "Va?! hur vet dom vad jag heter?" och när man frågar vilka det var så har han ingen aning.  Men fröknarna berättar att han gärna pratar med alla som är i närheten, oavsett ålder eller kön, och att många dessutom tycker om att lyssna på honom.

Han har börjat att be om hjälp men säger också ifrån när han tycker att fröknarna sitter kvar för länge vid hans bord "jag förstår, du kan gå nu". Han är tydligen bland de första ut på rasten...fattar ni?! ...FÖRST!?? Däremot kommer han ofta sist när de ska gå till maten och alla står och väntar. Han förstår inte att de kan bli irriterade för att han är så sen, utan när han väl kommer så uppför han sig som om han var först där...strålar som en sol och säger "nu är JAG här!" och om då någon kompis säger "men vi har ju väntat länge på dig" svarar han bara "ja ja, men nu är jag här i alla fall".
Att stressa Oliver går inte, han kommer när han kommer. När han började på lekis "rymde" han ofta till toaletten som var som en "trygg plats" numera rymmer han på rasterna... inte längre än till andra skolgårdar och andra klasser, men ändå.

Sedan berättade de om en Oliver som sprungit två varv på en slinga i skogen och som gärna ville springa en till....hade det varit i höstas hade fröken fått släpat runt honom...
När han sedan inte hann med att springa något mera hade han tittat uppfordrande på sin fröken, pekat på sina skor och sagt "mäh! vad ska jag då ha de här till!? Om jag inte får springa?" Allt de säger är bara positiva saker och jag känner efter en stund att mina ögon börjar bli glansiga och jag känner bara en enorm tacksamhet och glädje! Är det verkligen sant allt de säger? Har han utvecklats så otroligt mycket? Blivit en sån liten klok personlighet som klarar sig så bra själv? Ja, det verkar faktiskt så och på vägen till bilen nyper jag mig själv, hårt hårt i armen....

Och den ljusnande framtid är vår...