För det första har vi ju många människor som säger sig "se" saker. Döda människor som "går igen", som inte alltid vill illa men som ändå inte får ro. Jag har flera runt omkring mig som har den här "gåvan" (eller förbannelse?). Hur länge kan man "gå igen" eller stöka runt i ett hus man bodde i som liten? Man har ju inte hört talas om att det är neanderthalare som spökar... eller var det först när vi blev mer civiliserade som vi började med dessa olater? När vi var halvapor fattade vi inte att vi kunde göra livet surt för de som blev kvar? Och när vi var riktigt fattiga såg vi döden som en helt ok utväg? Betyder det kanske att alla osaliga andar är höginkomsttagare? Eller är alltihop bara "hjärnspöken"?
Sedan har vi "ljuset" som så många har upplevt och som det står om i artiklar och böcker. En vän till familjen, som gick bort i bröstcancer, berättade att hon sett ljuset men också hört en röst som sagt att det inte var dags än utan hon kom tillbaka och fick ta ett ordentligt farväl av alla nära och kära. Även en barndomsvän till mig, som gick bort i cancer bara 22 år gammal, upplevde också "ljuset". Så vad är det för någonting? Om allting bara blir svart när man dör blir det då först vitt??? Är det hjärnan som stänger av och det sista vi ser är ett ljussken? Och vem är det som säger att "tiden inte är inne"? Sankte Per? Gud? eller en förtroende vald? Och hur länge är man förtroende vald? som ständige sekreteraren i svenska akademin eller påven, dvs "för evigt", det får liksom en annan innebörd.
Om vi nu säger att det finns ett liv efter detta så undrar jag först och främst... behåller man den ålder man hade när man dog? Min mormor var väldigt ung när hon dog och kommer hon fortfarande vara en "flicksnärta" när jag dör vid 100-års ålder och kanske träffar henne igen? Jag tänker på alla dessa medium som har kontakt med "andra sidan" och som kan säga "jag ser en gammal man som håller ett litet barn"...och den som sitter framför nickar och säger "det måste vara min farfar som har tagit hand om mitt barn som dog i plötslig spädbarnsdöd för 30 år sen"... Om man åldras så skulle det ju istället stå en urgammal gubbe och en man på 30 år bredvid... och ingen skulle fatta vem det var utan fundera halvt ihjäl sig (fel ordval kanske) resten av sitt liv. Jag skulle verkligen kunna hänga upp mig på en sån sak och det är svårt när man inte kan googla...
Sedan undrar jag vad man gör? Vad gör man om man lever vidare "för evigt?" Det måste ju bli lite trist i slutändan eller? En sak man skulle kunna specialisera sig på vore ju släktträffar! Egna och andras, kruxet blir ju att begränsa sig hur många led tillbaka man ska gå utan att nån blir sur, annars blir det ju ohållbart! Tänk om hela mitt släktled är likadana till sinnet? Jösses! Då får man ju begränsa sig redan vid andra generationen annars kommer inte nån att få en syl i vädret (alla kommer ju prata i munnen på varandra)
Och om det är en barnförbjuden fest hur gör man då? Om "barnet" egentligen är 150 år? Och kommer man träffa alla? Himlen är ju oändlig och vad är det som säger att jag hamnar på samma ställe som min morfar är på? Han kanske är miljontals ljusår bort? Men å andra sidan har jag ju "all tid i världen" på mig att själv ta mig dit!
Och så har vi dessa skyddsänglar som tydligen dräller omkring oss... varje människa har tydligen minst 2st, har jag läst någonstans (kanske i Aftonbladet för där är allt sant) Även dessa kan man se om man är "känslig"... men då kommer nästa fråga...vilka får bli det? Är det ett straff eller en "ära" att hänga runt en människa ett helt liv? Inte så trevligt om det skulle vara ett "straff", att ha en skyddsängel som hellre vill vara i himlen och "hänga" med sina kompisar än att vakta mig. Eller byter man änglar under sitt jordeliv? Om man är väldigt äventyrlig av sig så kanske änglarna inte orkar hänga med så länge (spec inte om de redan är 250 år gamla) ...och väldigt unga änglar kanske inte vill hänga runt gamla sängliggande pensionärer? (eller så är det just det de vill, för då kan de sitta och spela på sina iphones under tiden, för himlen och cyberspace kanske är samma?) Och de änglar som inte gör sitt jobb, för som vi vet händer det mycket olyckor, var var dom då? På fikarast? eller var det mitt i ett byte av änglar? och vad får dom för straff? (en trappa ner?) Ibland anställer man helt enkelt fel personal, tydligen även i himlen. Sådana som inte känner ansvar inför sina uppgifter och som inte ser "helheten", ni vet...sådana som finns på alla arbetsplatser och som man kan bli galen på! Kanske började änglarna tjafsa och inte var tillräckligt uppmärksamma, och då hoppade olyckan fram som gubben ur lådan eller? Får änglar förresten bråka? Blir alla snälla när de dör? eller finns det elaka änglar som råkat komma med av misstag vid pärleporten?
Jag har inte "gåvan" men kan ändå inte sluta fascineras! Några av de mest envisa släktingarna som inte finns med oss längre, de som pratade högst och argumenterade mest, borde armbåga sig fram och försöka höra av sig till mig, eller är det jag som bara inte förstått tecknen? Var det nån som ville säga nåt när Noah sparkade ner toadörren? För visst vore det en stor tröst att få lite "meddelanden" från andra sidan? Inte så att jag vill ha det varje vecka men ett par ggr i livet, bara för att veta att det finns en fortsättning och då inte via någon annan utan direkt till mig. Speciellt om man förlorat en närstående, ett barn eller maka/make. Sorgen skulle fortfarande vara lika stor men ändå lättare att bära, eller vad tror ni?
Ja jag blir inte riktigt klok på detta, utan får väl bara luta mig tillbaka, vänta och se vad som händer. Jag är ju väldigt rastlös av mig i normala fall men i just det här fallet väntar jag MER än gärna!...
...fast det vore inte så tokigt att kunna se lite änglar när jag tänker efter...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar