På jobbet är jag oftast klädd i kostym, om inte så aldrig utan kavaj. Jag försöker ha struktur på det jag gör och allt omkring mig, men när jag kommer hem är det som om jag byter skepnad. Då drar jag på mig några halvskitiga mysbyxor och en lånad t-shirt (har nämligen knappt några egna eftersom garderoben svämmar över av kavajer och skjortor, klänningar och blusar). Problemet är när jag ska gå ut i mina sunkiga kläder, har nämligen nästan uteslutande klackskor och det ser lite konstigt ut till mina mysbyxor med knän. Calle har dock större fötter än mig så jag brukar låna hans skor. Det körde ihop sig när jag var på långpromenad med hunden i hans skor utan telefon och han skulle på träning och behövde dom.... Ups, jag skrattade gott, Calle däremot hade betydligt lättare att hålla sig för skratt.
Hemma hos oss råder det ett ständigt kaos eftersom heltidsflummarna lägger saker överallt mest hela tiden. Jag hade tidigare svårt att koppla av när jag såg all röra men har lärt mig med åren att bara kliva över allt, ha blicken långt fram och helt enkelt strunta i det. Det allra bästa som har hänt, vilket jag säkert sagt tidigare, är våran tillbyggnad av vinterträdgård för några år sedan. Där har vi en av våra soffgrupper, ett stort matbord och viktigast av allt ...tv:n :) Det bästa med det här rummet är att det är rymlig, högt i tak och otroligt lättstädat med sitt ljusa klinkergolv. Så för mitt eget välbefinnande räcker det med att detta rum hålls iordning för att jag ska må bra. För när det är stökigt och jävligt i resten av huset så kan jag bara gå in i sovrummet (som jag än så länge måste passera för att komma ut till soffan) , stänga dörren och sedan, likt Harry Potter ta ett kliv in i en helt annan värld. En ren och städad värld med underbar utsikt. Där kan jag sedan sitta i mina fläckiga byxor och glömma bort alla måsten och bara fippla med telefonen och titta på tv och låtsats som att hela huset är i lika gott skick som där jag sitter, smart va? Blir dock alltid lika förvånad när jag kommer ut i köket och burdust slängs in i vardagen och liksom tänker "men vad i helskotta har hänt här??, diskade jag inte igår? Tog jag aldrig bort maten som blev över efter middagen? Och sen rycker jag på axlarna och tänker "nej tydligen inte" och ibland släcker jag bara lampan och lämnar köket och skyndar mig ut till soffan igen och låtsas som det aldrig hänt. Och minst hälften av gångerna så har det faktiskt inte hänt, för när jag kommer ut i köket igen så har Mattias fixar det istället.
För att inte hemmet ska förfalla helt och hållet har jag istället utvecklat en helt egen strategi. Jag försöker "hitta på" lite roliga träffar med jämna mellanrum. Jag gillar att ha folk hemma och eftersom vi nu lätt får plats med många utan att behöva anstränga oss nämnvärt så är det en enkel sak att fixa. Födelsedagskalas, ljusparty, tjejkväll, kräftskiva och nu senast bakparty ger mig bra anledningar och framförallt lust att städa.
Att sedan bjuda in nya vänner som aldrig varit hemma hos oss tidigare ger extra skjuts i städandet.
För jag är, liksom Oliver, ett sk "lustbarn" dvs jag gör ingenting jag inte har lust med. Jag började rusta hallen, målade trappan en gång, satte upp Mdf skivor under trappen, fixade och grejade men så tog lusten slut och inget mer blev gjort. Nu har det stått så i över ett år och jag väntar ännu på att lusten att göra klart ska komma tillbaka. Det här gör ju att när jag väl får ett infall så måste det ske direkt. Man kan kalla det impulsivt men jag kallar det förutseende. För jag vet ju att om bara några dagar så kan lusten och energin vara som bortblåst så det gäller att jag jobbar på utav bara sjutton när jag väl kommer igång. Så att försörja mig som tex kransbindare skulle inte hålla mer än några dagar, sedan är jag uttråkad.
Så istället för att småplocka och muttrande dammsuga varje dag så låter jag det vara och så tar vi allt i en större städning istället. Jag slipper bli irriterad över skitsaker, barnen slipper en grinig och tjatig mamma och jag får istället tid till annat och hjälp när det väl är dags. Vid senaste storstädningen lade jag in en matta i hallen och Calle (familjens största hippie) utbrast "vad bra! då förstår alla att de måste ta av sig skorna direkt innanför dörren" och så sa han "om alla bara lägger tillbaka sina saker där de ska vara direkt så håller det sig fint längre" och jag tänkte hallelulja! äntligen börjar han förstå... andra dagen såg det ut så här när han kom hem och jag ramlade bryskt ner från mina rosa moln.
Jag vet, vit trasmatta och 3 hippies plus hund och en långhårig katt som släpar in halva skogen är inte det ultimata, men jag säger som Calle: "Yolo" man lever bara en gång och en grå matta kommer matcha sofflocket och när den till slut blir svart matchar den soffan... Problemet löst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar