Känslor

En av mina vänner, som också har barn med speciella behov, sa till mig "-ibland kan det gå lång tid utan att någonting speciellt händer och man tycker att barnets handikapp inte alls är så farligt utan ganska normalt men så händer någonting och man blir återigen påmind om svårigheterna". Det är inte alltid att man direkt då kommer ihåg barnets problematik utan istället blir irriterad. Jag vet, det låter konstigt att man kan glömma bort en sådan sak men det är ungefär som när man vaknar och ibland inte riktigt kan orientera sig de första sekunderna innan allt ramlar på plats. 

T ex igår när Oliver, med min hjälp, skulle laga pannbiff. Första steget att blanda köttfärs gick sådär då Oliver inte gillar att kladda ner sig. När det så var dags att rulla bollar av köttfärsen och sedan  platta till dom så tog det stopp. Oliver kan tydligen inte rulla bollar, utan det blir något som mer liknar en bajskorv. En klump med köttfärs som klämts ihop mellan spretiga fingrar och som istället för att plattas ut med fingrarna .. har blivit nedtryckta med hela handflatan så pannbiffen blir som en backe. Bara en sådan enkel sak som att hålla ihop fingrarna är svårt och att sedan bara nudda med dom på köttfärsen, nej det funkade inte. Hade jag inte varit lite småstressad, förkyld, ont i halsen och trött så hade jag kanske inte brytt mig men just igår så blev jag irriterad och sa surt "-nej du det här går inte alls du får skära gurka istället". Problemet var bara att han inte kunde skära gurka heller... Och det är i dessa situationer som man verkligen undrar hur det ska gå i framtiden. Jag blir irriterad men samtidigt fylld med sorg över att min 11-åring inte klarar av en sådan enkel grej som att skära gurka och så får jag dåligt samvete att jag bemöter honom så illa, han kan ju inte hjälpa det men ibland är man inte mer än människa. 

När vi var hos psykologen förra veckan för att prata om Olivers tidigare låsningar så sa hon "ni har gjort alla rätt". Jag vill inte på något sätt framhålla att vi skulle vara bättre föräldrar än någon annan, för det är vi verkligen inte men att få en proffesionell syn på det hela och som talar om att vi tänker rätt var en skön bekräftelse. Hon sa också att om oliver vill så kan hon träffa honom och berätta lite för honom om känslor och hur man kan lära sig att sätta ord på dom. Tänk att man kan använda en psykolog till sånt, det är ju jättebra! Att kunna tala om hur man mår och hur man känner är en styrka och extra viktigt för Oliver i framtiden för som sagt, även jag och Mattias har svårt att läsa av honom. 

En situation som vi dock enkelt kan läsa av är hans sinnesstämning inför hans kalas som ska gå av stapeln imorgon. Han har läst deltagarlistan flera gånger och leendet blir större och större varje gång för det har aldrig varit så många kompisar på hans kalas tidigare. Hans stora bekymmer nu är vem han ska leka med eftersom det är så många "bästisar" som kommer. Bästisarna från klassen, bästisen från gamla klassen och bästisen utanför skolan. Han funderar också lite över hur hans nya kompisar kommer bemötas av hans gamla, om de kommer komma överens eller inte, men det kommer gå jättebra har jag sagt och då blir det så, så det så.