Årets första halvår med den traditionsenliga fjällsemestern i Härjedalen innehöll allt man kan önska och lite till. Sol, pistade backar, fin fina längdspår inramat av snöklädda toppar och glada barn. Kan man bli annat än lycklig i den miljön? Drömmen om en egen fjällstuga väcktes åter till liv, men framåt våren svalnade intresset men kommer väl tillbaka som vanligt i vinter kan jag tro.
2015 var också det året Oliver började ny skola, började åka taxi till skolan och slutade gråta när jag lämnade honom.
Tänk så mycket tårar och huvudbry jag hade helt i onödan. Han trivs som fisken i vattnet och har så otroligt bra pedagoger kring sig så jag måste nypa mig i armen för att fatta att det är sant. Från dag ett har Oliver känt sig trygg där, trygg och välkommen. Vi pratade i går kväll om mobbning och då berättade han om lite incidenter som hänt i Hovstaskolan och det kom en liten tår, men så sken han upp och sa "tur jag bytt skola nu mamma".
Oliver hade ett försenat födelsedagskalas hemma i trädgården med hoppborg och poolbad. Han har aldrig haft så många kompisar på kalas, aldrig varit så många som velat komma. Gamla bästisar blandandes med nya klasskamrater och grannbarn i en salig röra och mitt i stod en strålande Oliver!
Framåt hösten började han träna skidor i världens bästa skidklubb, Garphyttans IF skidor tillsammans med sin kompis A.
Även det har varit en succé från start. Oliver fnittrade sig igenom de första träningspassen och lekarna har varit precis lagom för honom att förstå så han lätt har kunnat hänga med. I den här gruppen har också ytterligare en ny kompis trätt fram vilket värmer mitt hjärta. Senaste träningen kom han fram, lade armen om Oliver och sa till alla andra "-det här är min kompis Oliver", gissa om Oliver såg nöjd ut.
Han går från klarhet till klarhet och nu i helgen var han för första gången helt själv på kalas hos A. Han bor på andra sidan stan och de har inga gemensamma vänner, men han fixade det utan problem! Han börjar bli självständig den där Oliver.
Noah har blivit våran lilla sportfåne. Spelar fotboll, innebandy och hockey och jag upplever att han gillar alla sporter lika mycket.
Han har i år börjat första klass och lärt sig läsa och räkna. Till min förskräckelse är han, till skillnad mot Oliver, inte så bra på bokstäver. Flera bokstäver känner han inte igen vilket gör ljudandet ganska komplicerat. Däremot är han en stjärna på matte och huvudräkning vilket lugnar ner mig en aning. Problemet är ju att jag är en usel mamma när det kommer till läxor, som ni vet. Kommer aldrig ihåg dom förrän sista dagen... Och hur ska han kunna bli bättre på läsning om vi inte övar?
Calle, underbara, fina, skitjobbiga tonåring. Det är som att leva med en bergochdal bana. En som dessutom blivit längre än mig själv och med fötter stora som lastfartyg. Hur konstigt det än låter så har han blivit lugnare och tryggare i sig själv trots dagliga utbrott.
Säger ifrån i skolan när han tycker något är fel, kan argumentera för sin sak och står upp för sina kompisar. Kommer aldrig glömma specialpedagogen som ringde upp mig på jobbet bara för att berätta att Calle valt rätt väg när han hade modet att gå emot en tidigare nära vän och att jag och Mattias skulle sträcka på oss för att vi gjort ett bra jobb med honom. Hennes ord kommer jag bära med mig resten av mitt liv.
Sedan var ju 2015 också det år jag började på boken om Oliver men också det året jag av misstag raderade densamma! Förhoppningsvis orkar jag börja om under 2016 men det blir en tung uppförsbacke att ta sig förbi.
Det enda som "solkat bägaren" detta år ångesten som flyttat in i Oliver. Den kan rasera all hans trygghet och logiskt tänkande på bara några minuter. Det var några överjävliga månader i våras innan vi fick någotsånär kontroll över den men hans oro över att spy varje kväll ligger fortfarande där under ytan men går att hålla i schack 9 av 10 gånger. Han är dock bra på att sätta ord på sina känslor så han kan förklara så man förstår. Han säger "nu blev jag sådär rädd, varm och kall samtidigt mamma" och tårarna trillar. Törs inte riktigt tänka på vad som kommer hända den dagen han blir sjuk och kommer spy "på riktigt" ... om ångesten kommer tillbaka med full kraft eller om det avtar, men den dagen den sorgen.
Nu ser vi i alla fram emot 2016 och vår semester i Florida men först ska vi fira jul!
God jul och gott nytt år på Er alla därute!
Kram Annsofie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar