Behöver du psykologhjälp?..

Frågan kom minst sagt oväntat. Hade ett missat samtal i mobilen från Olivers fröken och jag ringde upp lite oroad över att någonting hänt. Hon säger då "Vi skulle behöva prata lite om Oliver, hur det går för honom och hur det blir i framtiden. Känner du att du och Mattias behöver psykologhjälp?" Om man inte varit orolig innan så är det lätt att bli det nu och jag svarade "nääää tror inte det....eller??...behöver jag??" Ungefär som när polisen kommer hem med ett dödsbud (i alla fall på tv) och ber en att sitta ner och säger "nu ska du bara ta det lugnt"...ungefär så kändes det. Som att de först erbjuder oss psykolog, och sedan berättar att Olivers skolgång kommer gå käpprätt åt skogen...  ELLER har Oliver suttit på morgonsamlingen och berättat om mig och sagt att "min mamma är helt knäpp/labil och kan bli oxtokig och gorma för att vi hoppar i hennes nybäddade säng men i nästa stund tycka det är helt ok och t om skratta när vi trampar ner banan i ryamattan"  Är det därför vi behöver psykolog? Fast varför ska Mattias med då? Han är ju lugnet själv... men de kanske behöver ha någon anhörig med? Någon som kan skriva på papper att det är ok att jag spärras in på psyket?

Nej, så farligt var det inte utan frågan kom bara för att vi kanske var oroliga för Oliver och ville ha någon att prata med för "det kommer bli jobbigt framöver, eftersom inlärningen tar lite mer tid än för andra".
Jag känner att vi har en jättebra dialog med fröken, kuratorn, spec pedagogen mm och är väl medvetna om Olivers problem och försöker verkligen inte att "sopa dom under mattan", tvärtom. Dessutom pratar ju vi med varandra som jag tycker räcker långt... så än så länge behöver jag inte prata med någon psykolog om just det (oron över barnen kommer ju alltid finnas vare sig man går till psykolog eller inte) ....men kanske skulle passa på och istället prata om något helt annat...Calle t ex! Som inte törs gå till skolan och gråter varje morgon för det är "läskigt". Han säger att det går över bara han kommer till skolan så jag har sagt åt honom att han ska åka till skolan så fort som möjligt så hinner inte känslorna ta över. Det värsta som kan hända, säger han, är att ingen är där... det värsta?? Alltså...vänta nu... tänk att komma till skolan och ingen är där, vad gör man då?? Åker hem så klart! Tjohoooo en ledig dag mitt i veckan, Yipee! Det måste ju vara super, heller hur, med lite extraledigt, eller?? Som när jag gick på gymnasiet och vi blev bombhotade varje fredag i några veckors tid! Var ju kanon att sluta kl 10-11 på förmiddagen istf kl 15! Problemet var att 4:e fredagen så lagades det ingen mat i skolköket eftersom de fått slänga så mycket...DÅ kom det inget hot...så klart.

Det kan ju också vara mina arbetskamrater som "slagit larm". De som hör mig skälla som en galning (och tror att jag är helt känslokall och "styvmorselak") när Calle ringer för hundrafemtielfte ggr och gråter och hulkar, fast då borde inte Olivers fröken ringa utan Calles, eller ännu troligare socialen??
Ja ja, nu ringer det visst från ett "okänt nr"... ska nog svara...eller inte...

-Äntligen en jämlike!