Sommarlov med kvalité eller kvantitet?

Vi är många föräldrar som nästan vänder ut och in på oss själva för att göra barnens sommarlov så långt som möjligt. Vi pusslar och grejar med våra semestrar för, som vi säger, "barnens skull". Vi har den stora lyckan att bo nära våra föräldrar som vi också får mycket hjälp av och har i år lyckats få till ett sommarlov på 9 veckor för barnen (Calle nästan 10) men efter nästan 6 veckors ledighet börjar Noah och Oliver skruva på sig och fråga när dagis och skola börjar igen och då slår mig tanken "-gör vi det här för barnens skull eller för vår egen skull?" Vårat eget dåliga samvete över att barnen ska behöva gå i skola när "alla andra" är lediga, att vi tycker synd om våra barn som måste gå och lägga sig tidigt när grannbarnen får vara ute och studsa studsmatta tills det mörknar eller att de ska behöva sitta i varma lokaler när "alla andra" är på stranden?

Jag tror att vi är många som skulle behöva göra oss av med det dåliga samvetet och istället koncentrera oss på att göra tiden tillsammans värd att minnas. För visst kan man dela upp semestrarna och bara ha ett par veckor tillsammans med respektive, och sedan vara ensam 3 veckor med barnen och på så sätt förlänga sommaren. Men hur roligt är det egentligen? Ensam med 3 barn, är som att vara en fågelmamma med nykläckta ägg. Det ska göras fikas, fixa mellis, lunch, glasspauser mm mm och munnarna bara gapar ändå, man har tur om man hinner sitta ner när de äter. Det är heller inte så enkelt att ensam åka ut och bada t ex... svårt att hålla koll på 3 barn samtidigt (för även om Calle klarar sig själv så vill man ju ändå ha uppsikt) Självklart kan jag fixa det men då riskerar jag att komma hem med bara 2 barn, och det är ju egentligen inget alternativ. Ibland provar jag i alla fall och kommer hem vindögd och med spänningshuvudvärk.

Så varför inte istället ta 4 alt 5 veckor tillsammans och umgås hela familjen på riktigt? Visst då kommer ju nästa stressmoment "vad ska vi hitta på?" För samtidigt som man själv bara vill ta det så lugnt det bara går, koppla av och komma i fas, helst knappt åka hemifrån så känner man också att man måste göra någonting. Någonting som barnen kan berätta om i skolan när de kommer tillbaka. Pinsamt om de svarar "ingenting" på frågan "vad har du gjort i sommar?"
Det här tror jag också är någonting vi föräldrar förstorar upp, för allvarligt talat, har ni någon koll på vad era barns klasskamrater varit i sommar? Jag har ingen aning, men utgår så klart ifrån att ALLA varit utomlands i minst 2 veckor, varit på västkusten/ostkusten, badat varenda dag och ätit hemgjorda pannkakor, nybakade kanelbullar, pastasallad och nyttiga smörgåsar med ägg på! (Till skillnad från mig som stannar på Statoil svampen och köper Mariekex och en 1,5l dricka på väg till badet). Sedan vet jag att Oliver ändå inte kommer nämna att vi varit vare sig på Liseberg eller västkusten utan han kommer troligtvis berätta att han fått en ny bok.

Sedan var det det här med "varma lokaler". Har Ni haft barn på sommardagis/sommarfritis någon gång?
Jag har haft det och det är inte så hemskt som man kan tycka. Visst, de slår ihop flera avdelningar och även olika skolor såsom Lillån och Hovsta och har ett gemensamt sommarfritis. Barnen får träffa barn de normalt sett aldrig träffar och även nya pedagoger som kan vara skrämmande första dagen, men är det verkligen negativt? Skulle det gälla oss vuxna skulle vi kalla det "nätverkande". Det är, trots sammanslagningar, betydligt mindre barn på sommaren, pedagogerna har mera tid att "se" varje barn. Eftersom det är mindre grupper så kan de hitta på mycket mera, de åker på utflykter till skogen, spelar minigolf, badar mm mm men ändå tycker man att de ska behöva "slippa" sommarfritis när det egentligen är de roligaste fritisveckorna? Visst är det dumt? En vecka på sommarfritis får de göra betydligt mer än vad jag kan erbjuda dom en vecka hemma med bara mig. Dessutom får de mat på bestämda tider...

Oliver tyckte att de första veckor på sommarlovet var jobbiga. Plötsligt försvann allt vad rutiner heter och det blev mellis och frukost och lunch på alla möjliga konstiga tider och det märktes direkt att han blev orolig och kom ur balans. Han som alltid vill ha full koll på vad som händer fick plötsligt finna sig i att ingen visste utan att man "fick se" från dag till dag och det tog någon vecka för honom att komma tillrätta i tillvaron trots ovissheten. Så skulle man se till barnen bästa i Olivers fall så skulle han behöva gå några dagar i veckan i skolan, oavsett lov för att må som bäst.

Varför känner jag då, fortfarande, en sådan djup tillfredsställelse över att barnen har fått ett långt sommarlov?? När det egentligen inte är det bästa för Oliver? Sitter det så djupt rotat att så "ska det vara"! Hur dumt är det egentligen? Man drömmer på något sätt om att vara den fullkomliga mamman. Man är inte lika bra, eller lika mån om sina barn om de bara får 5 veckors semester...eller?
Idiotiskt, jag vet, men ändå kommer jag försöka samma sak nästa sommar...