söndag 1 juli 2012

Höga klackar och komplex

Ibland kommer det upp frågor på sådana där tester i skvallertidningar (som ingen erkänner att de läser men som ändå säljer som smör) som är " vilken kroppsdel är du mest nöjd med?" eller "vilken är din känsligaste kroppsdel?" Mitt svar på dessa frågor varierar från dag till dag beroende på vilket humör jag är på just då. Men så finns det en fråga som jag alltid svarar likadant på, och det är "vilken kroppsdel är du minst nöjd med?" svaret är "mina stora fötter".

Jag har inte alltid haft komplex för detta utan det har kommit smygande i samma veva som det blev modernt med tightare byxor då det inte bara var benen som framhävdes utan även fötterna. Hade jag t ex ett par stuprörsjeans och vanliga lågskor så kände jag mig som Långben eller som en clown.
Jag har storlek 40, så det är inte så att jag måste specialbeställa skor men har ändå hakat upp mig på det här.

Har tidigare inte varit speciellt skointresserad utan bara känt det som ett nödvändigt ont, men så plötsligt stod de där! Svarta, med nitar och med en rejält hög klack och mitt hjärta började bulta...de var som gjorda för mig! De bara stod där och ropade "köp mig jag vill följa med dig hem". Problemet var att klackarna var för höga och när jag provade dom var jag tvungen att luta mig mot Calle (eller mera hänga som ett fyllo över honom) och jag stapplade runt med svankande rygg och vingliga ben i butiken och skrattade hysteriskt i början. Calle skämdes och jag svor... och fick ge upp och gå hem utan skor. Men jag tänkte att "jag SKA klara av det, jag kommer tillbaka " och så gick jag hem och rotade fram de högsta klackarna jag hade (idag är de de lägsta i garderoben och jag tycker t om att de är lite tantiga) och började öva. Jag gick i dom så ofta jag kunde och till slut även på jobbet. Tog inte mer än ett par veckor innan jag var tillbaka i skoaffären och den här gången kunde jag gå i dom utan problem! Lycka!! Jag älskade verkligen de där skorna och hade dom dagligen och de var faktiskt sköna tvärtemot vad man skulle kunna tro. Det tog några veckor innan jag kunde gå obehindrat i dom men det var också startskottet för mitt "längre" jag. Nu går jag nästan aldrig utan klackar, har faktiskt bara ett par utan. De gånger jag har dom på jobbet så blir jag så kort... och plötsligt är nästan alla längre än mig och det känns som man förvandlats till en smurf "tre äpplen hög" liksom. Dessutom behöver man inte lägga upp några byxor längre, utan bara anpassa längden på klacken istället :)

Köpte ett par skyhöga styltor till julfesten förra året och klarade hela kvällen inkl dans med hopp, men hade så klart lite ont dagen efter. Då hade jag "preppat " både skor och fötter med skavsårsplåster och inlägg. Detta hade jag helt glömt bort när jag i fredags skulle ut med jobbet... utan tog som vanligt ett par öppna skor med hög klack, utan vare sig ilägg, plåster eller tunnstrumpor.... och där gick tydligen gränsen även för mina fötter! Dels stod vi i flera timmar och tittade på allsång och sedan discodans på det...aj aj aj....blev som brännskador under fötterna med blåsor som brände som eld! Det är först idag som jag kan gå normalt, men om jag ångrar fredagkvällens skoval? Inte en sekund...bara att jag glömde iläggen...

Julfestens pjucks var svåra att motstå...

1 kommentar:

  1. bra där, heels älskas av oss män

    SvaraRadera